Vilken dag

Morgonen den 6:e april var en underbar morgon pa nastan alla vis. Vadret var helt ypperligt for en Nya Zeelandsk hostdag: Sol, ingen vind att tala om och med en temperatur som en svensk hogsommardag. Det enda som besvarade mig lite var att jag nu var narmare 25 an 20.

Men trots en gnutta aldersnoja sa hoppades jag att min gamla kropp skulle klara av det som komma skulle.

Vi tog var grona Toyota ut till Taupos Tandem Skydive dar vi fick en kort genomgang om hur hoppen skulle ga till. Vi blev aven tilldelade roda overaller med tillhorande skinnhjalmar och brillor.

Angelica fick aran att vara min intruktor. Jon blev tilldelad den stenharde Andy och Bjorn fick sin tyska Jonas Gardell look-a-like: Albert. Tilsammans med dem, en skotte och en engelsman sa intog vi planet och paborjade farden upp mot 12000 fot.

Jag kande mig nojd redan under uppfarden. Utsikten over Lake Taupo var helt magnifik. Det var en ganska lugn stamning i planet och jag tror att vi lyckades njuta av den alla tre.

Nar vi val var i ratt hojd gick luckan upp och jag och Angelica havde oss fram till oppningen och blev staendes dar pa kna med hela himlen under oss. Vid det har laget hade min puls skenat ganska rejalt. Men det var anda upprymdhet snarare an radsla som jag kande. Valdigt annorlunda fran att befinna sig pa en hog bro eller liknande.

Nar Angelica slappte taget och lat oss falla var nog det mest adrenalinstinna ogonblicket hittills i mitt liv. Jag skrek oavbrutet i de efterfoljande tjugo sekundrarna. 200km/h ska man falla i sager dom som vet. Fort nog var det iaf, det kan jag lova.

Nar fallskarmen vecklade ut sig efter en halvminut ungefar sa kom nog anda den basta delen i hoppningen. Att bara glida nedat och njuta av utsikten och alla intryck var helt otroligt. Ordspraket fri som en fagel har aldrig passat battre.

Landningen gick smartfritt for oss alla tre, och vi var helt eniga om att det var det haftigaste vi gjort.

Resten av dagen var vi en smula apatiska och allmant forvirrade. Vi visste inte riktigt vad vi skulle ta oss for, ingenting kunde ju overtraffa detta. Ideerna om att paddla kajak eller aka ivag och vandra i grottor rann ut i sanden och vi beslutade oss att stanna i Taupo over natten.

Lagom till kvallen hade vi samlat oss sapass sa att vi klarade av att ga ut och kaka pa restaurang (for en gangs skull).

Senare under kvallen gick vi tillbaka til vart hostel for lite pafyllning. Bjorn skulle frascha till sig lite pa rummet sa han. Sa jag och Jon blev kvar ute pa terassen dar vi satt och chittchattade lite over nagra ol. Nar Bjorn val atervande var han uppjagade och insisterade pa att vi skulle hanga med till rummet for han ville visa oss nagot.

Jag var totalt ovetande om den overraskning som vantade! Vart lilla rum var fyllt med ballonger och girlanger. Och dar! mitt pa golvet, en underbar chokladtarta med ljus och flaggor. Jag var helt overvaldigad. Tartakalas och fallskarmshoppning pa en och samma dag, Vilken dag. Aven Champagne hade killarna ordnat.

Det ar helt enkelt ett konstant noje att resa med dessa pojkarna. Deras pahittighet och upptag ar standigt en kalla till skratt.

En annan anledning till att vi har haft det jakligt kul sahar langt, ar att vi liksom Stig-Helmer ar experter pa att bejaka vara barn-jag. =)

Pa aterseende