september

tja!

då är jag i kosovo för min sista tjänstgöringsperiod. i bakgrunden spelas ”hemåt de bär för varje minut” och stämningen på campen är soft, nästintill outhärdligt soft. många är redan hemma i tankarna och planerar och funderar över vad som väntar en där hemma; plugg, jobb, familj, vänner, fest, ensamhet, vinter, skyldigheter som disk, tvätt och matlagning, men även rättigheter som att klä sig och bete sig som man vill.

var hemma en sväng i september, men bara i en vecka och de va lite som att stå i ett skyltfönster och se alla som rör sig och lever sina liv innanför rutan. kändes riktigt skönt att va hemma, men hade inte haft något emot att va kvar och styra upp mitt liv. det som är frustrerande på mission är tiden man har att tänka över sin situation, men oförmågan att förändra den. iaf så det känns från tid till tid.

vi fick ett tråkigt bud i veckan. vår förrådschef, 63 år, omkom tragiskt i en olycka i thessaloniki, grekland. så jävla trist med en så bra person. han hade ju drömmar och planer liksom vi och skulle pensionera sig och resa med sin fru. livet är bra orättvist.

vi tuffar ändå på och gör vårt jobb här nere. livet går vidare.

vill säga så mycket mer om allt, men vi tar det nån annan gång. jag har det iaf bra. tänker mycket på er och har träningsvärk igen.

avslutar med en grattishälsning till sebastian och hans nyfödda tös.

grattis!