U-land

Aterigen skrev jag en jattebra dagbok dar jag verkligen tomde ut hur jag upplever min tid har i Kambodja. Tyvar hande nagot valdigt konstigt och texten borjade radera sig. Jag bara sag texten forsvinna. Bokstav, for bokstav och det gick inte att stoppa. Jag tror tyvarr inte att jag kan skriva en lika bra dagbok igen tyvarr och det kanns lite trakigt. Ska forsoka sammanfatta lite.

Idag var vi pa War museum och mannen som guidade oss var ett minoffer och hans fru dog for 2 ar sedan pagrund av en mina hon trampade pa. Varje 2-5 personer varje dag pagrund av alla minor som finns. Det finns 4 – 6 miljoner minor i Kambodja sa det ar inte sa konstigt att det finns sa manga minoffer. Overallt pa gatan sitter manniskor som saknar ben och armar och tigger och regeringen gor inget for att hjalpa dem. Var guide fick aven han tigga ett tag for att overleva och han har en liten dotter ocksa som nu ar 5 ar gammal och som hela tiden fragar efter sin mamma och vill dit mamma ar. Han berattade aven endel om hur han haft det sen de roda Khmerna styrde och harjade i Kambodja och josses vad manniskorna i det har landet fatt sta ut med. Jag fick kanna en knol under huden pa hans arm som ar minsplitter och Soren fick kanna pa lite annat. Tre kulhal hade han aven i kroppen och massa bransar fran diverse saker som hant. Det var riktigt hemskt att hora och man fick verkligen graten i halsen. Han var aven blind pa ena ogat (hade varit pa bada) och sparade pengar till en ogonoperation. Han bad om att fa nagot litet av oss (darfor han berattade saklart) och vi gav honom ynka 2 dollar. Men vad ska vi gora. Det blir for dyrt att ge alla massa pengar. Men han delade med sig av sitt liv och det var vart nagot for oss.

Vi kopte vykort av en tjej idag. Runt Angkor men aven runt stan sa ar det massa barn och ungdomar som faktiskt forsoker salja saker och inte tigger for att forsorja sig. De saljer fina bocker om Angkor, Kambodja och reselitteratur sjukt billigt men vi vill inte bara pa massa bocker aven om det hade varit kul att kopa.

Jag blundar tyvarr for gatubarnen och aven for minoffren. Alltsa inte blundar att jag inte bryr mig. Men nar jag gar pa gatan, for annars gar jag nog sonder tror jag. Man kan inte ge dem for mycket uppmarksamhet heller for da kommer det 10 till, sarskilt om du skulle ge nagon nagot. Da har du 10 stackars ungar efter dig, en mamma med en bebis hon vill ha mat till, och kanske 3 man (oftast man) som saknar armar eller nagot ben och ar helt utmarglade. Vad gor man da liksom?

Idag knallade vi runt pa marknaden som ligger dar vi bor. Inte den marknade som vi var pa igar inne istan dar det var en hel del turister utan den marknaden som marknaden koper ifran. Ja sa fattade jag det av en av vara chaufforer. Det var ackligt. Det ar sa skrapigt overallt (inte bara pa marknaden) och det luktar ruttet kott och fisk. Det kryllar av flugor kring kottet och fisken och de saljar allt dar. Det gick inte att ga dar. Fick knalla fort igenom, for Soren som ar ackelmagad holl pa att krakas.

Nu har vi suttit for lange pa Internet sa vi lagger ner. Min summering av Kambodja hittills ar: Underbara manniskor, speciellt land och kansla, men sa otroligt fattigt och underutvecklat.