The Trans-Siberian Railway

Eller ja, The Trans-Mongolian Railway ar det ju. Vilket som, nu ar den storsta delen av den gjord i alla fall! Vet inte hur lange jag har dromt om att resa med det dar taget, lange i alla fall. Uppenbarligen sa lange att jag var beredd pa att vi skulle lagga en stor del av resebudgeten pa att aka det… ;p

Sa hur var det da och vad hande? Ja, vi var ju tillbaka pa det dar ytterst obehagliga stallet i Moskva dar stationerna lag och vi hangde runt dar ett tag tillsammans med hundratals ryssar som sop, hangde runt, at fran nagot av alla matstallen eller som helt enkelt bara vantade pa taget med all sin packning – och vi som varit radda for att vi skulle ha for mycket packning! haha!

Sa kom taget upp pa tabellen och det rullade in pa stationen, vi tankte att det ju var en stund kvar tills taget skulle ga men att det var lika bra att ga till var vagn och tur var val det for vi bara gick och gick och gick innan vi kom till var vagn. Provodnitsorna (alltsa vara tagvagnsvardinnor) tog emot oss och vi gick in i var kupe. Det var verkligen langt ifran det tag vi akt mellan St Petersburg och Moskva som var helt nytt och frascht och rymligt. Har var det trangt, harda galonkladda baddar och morka farger, valdigt genuint. Vi rojde undan vaskorna – de ar ju anda valdigt stora och tar mycket plats och sen kom vara kupekompisar pa taget, ett svenskt par. Vi gjorde oss hemmastadda, fullt medvetna om att vi faktiskt skulle vistas de kommande fem dygnen i kupeen.

Under en rokpaus i utrymmet mellan vagnarna interagerade vi lite med de ryska medpassagerarna

– House! House! My name is! My name is!

haha! Det var val skoj, men inte sa passande nar vi halvsov och ryssarna stallde sig i kupedorren och borjade skrika denna ramsa igen. Jaja, fem dagar senare hade vi val i alla fall nagot sa nar fatt fram vad alla hette och vart allas hus bodde och vart alla var pa vag, pa ett ungefar i alla fall. ;P

Annars, nar man inte interagerade med de ryska medresenarerna sa sov man eller at eller laste, typ. Ja, vi spelade lite spel ocksa och sag pa film. Tre ganger orkade vi ga den langa men nagot obehagliga vagen till restaurangvagnen, man kunde ju trilla ut mellan vagnarna och det var atta langa vagnar att ga. Vi at i alla fall en jattegod borsht dar, nagot besvikna att vagnen inte var sa krussidulli som vi kanske tankt oss. Annars forsokte man val lite halla koll pa tiden nar taget skulle stanna till pa nagon station, dels for att man inte kunde ga pa toaletten da – lite svart nar man gor sina behov rakt ner pa ralsen, dels for att man kunde passa pa att ga ut och fa sig en benstrackare, lite frisk luft och lite proviant. Ibland gick det battre och ibland lite samre med provianterandet. Detta berodde dels pa var ena provodnitsa, eller rattare sagt provodnik, som sag ut ungefar som John Cleese i Pang i bygget och som alltid svarade med att visa sina fem fingrar, alltid oavsett om det borde vara tjugo minuter kvar tills taget skulle rulla vidare, dels berodde det pa att det ibland inte fanns nagon faktiskt kiosk att handla fran utan bara en massa locals med sina torkade eller rokta fiskar pa spett eller kokta potatisar i plastpasar eller hembakta brod eller vad annat de nu bjod pa for dagen, dels berodde det pa att personalen i kioskerna inte alltid ville salja till oss. Jaja, vi klarade oss i alla fall. Och var prododnik var verkligen riktigt charmig, aven om man ofta var mer undrande efter att han svarat pa nagot eller sagt nagot an man varit innan, som nar han kommer in i kupeen och visar upp och ner och pratar valdigt snabbt pa ryska och pekar pa klockan och allt man hinner uppfatta ar Bajkalsjon, what liksom?! I alla fall blev han var hjalte nar vi holl pa att spricka och han slappte in oss pa toaletten fast han inte fick for vi just passerade over den rysk/mongoliska gransen och var omgivna av militarer. =D

Klyschan om tidsforvirringen stamde, ingen visste riktigt vad klockan var lokal tid vilket gjorde alltign en smula forvirrande. Taget kor ju efter Moskvatid genom hela Ryssland, samtidigt som man aker genom sex tidszoner. I slutandan blev det sa att vi vaknade ett par timmar innan solen gick ner, vi vred helt enkelt dygnet at fel hall, vilket kanske inte ar sa konstigt nar man sover lite narsom nar man blir trott. Sen blev ju del hela an mer forvirrande nar vi aker in i Mongoliet och plotsligt hoppar tillbaka fyra timmar fran den lokala ryska tiden och alltsa bara blir tva timmar efter Moskvatid. Mycket forvirrande! :]

Varst blev denna tidsforvirring vid gransovergangen. Vi stannade ju fem timmar i den ryska gransstaden, varav det var fri lek i tva. Det var val sa lagom spannande, det stovlade in en militar och tog vara visumregistreringar och sen stovlade det in en till och tog vara pass och det utresekort som vi fyllt i, sen gick vi ut. Byn bestod typ av ett par hus, nagra kor som sprang runt, massvis med flugor och kryp till foljd av de losspringande korna, en affar dit alla tagresenarer och alla byns invanare gick. Vi provianterade lite, trots att det var mitt i natten lokal tid men i tron om att det skulle vara fem timmar till nasta langre stopp for kontroll av den mongolska granspolisen/militaren. Sen var det bara att sitta i kupeen, utan toalett i tre timmar. Not fun! Till sist tande de lamporna i alla fall, sa man slapp ha pannlampa. Sen stovlade militaren in igen och efter att ha stallt oss utanfor kupeen sa att de kunde se sa att det inte gomde sig nan liten manniska i nagot av alla de utrymmen som fanns i den lilla kupeen sa fick vi vara pass och vi akte vidare. Var lilla John Cleese lat oss ga pa toaletten och sen stannade vi igen – vi fattade ingenting, men plotsligt borjade nagon banka under taget och den mongoliska militaren kom pa for passkontroll och sen stod vi dar ett par timmar. Sant dar blir alltid mycket storre an vad det faktiskt ar, det var ju inga problem, vi fyllde i inresekorten, de stamplade dem och vara visum och sen var vi inne i Mongoliet, men alltid ska det bli en sa stor grej med dessa auktoriteter som skrammer skiten ur en. Jaja, det var i alla fall nagonstanns dar som vi insag att vi hade ”forlorat” fyra timmar igen, sa bums i sang i ett forsok att fa ett par timmars somninnan vi skulle vara framme i Ulaanbaatar – nagot som far bli ett inlagg for sig.

Nu for att avsluta inlagget om tagresan;

man kom som i en slags dvala, just det att man laste och sov och at om vart annat. Nar man blev trott sa somnande man, vad annat och nar man vaknade sa laste man tills man somnade igen, typ. Det later vall mycket hemskare an vad det var. Vi hade det faktiskt mycket trevligt, njot av att ha tid att lasa och skriva och utbytte resetips och sag en massa fint susa forbi i 65km/h. Bajkalsjon var fin att se, det var spannande att se de sma ryska byarna vi akte forbi och hur landskapet och byarna forandrades langs vagen – fran bjorkskog till tallskog, och det var ytterst vackert att aka in over de Mongoliska bergen och slatterna i gryningsljuset, att se nomadtalten och hastarna och boskapen ute pa angarna.

Stundtals kunde man bara bli helt lyrisk! 🙂