tillbaka i Bangkok

Så blev vi äntligen något så när friska igen, orkade oss ut i verkligheten och cyklade iväg till Angkor. Spenderade två hela dagar med att cykla runt denna otroligt stora och imponerande arkeologiska park. Såg Angkor Wat, Angkor Thom med Bayon och elefantterassen, Ta Prohm, Preah Khan och Phnom Bakheng. Insåg att allting handlar om ljuset. Även om man blev tagen vid första anblicken av Angkor Wat och den stora vallgraven runt om, så var inte Angkor Wat så imponerande vid vårt första besök som blev runt lunchtid, då blev vi mer hänförda av Bayon. I kvälls- eller morgonljuset var Angkor Wat däremot precis så där vackert som man tänkt sig. Måste dock säga att Bayon och Preah Khan var favoriterna, det var magiskt. =)

När vi kom tillbaka till Siem Reap på kvällen var vi så trötta, alldeles slut efter den flera millånga cykelturen och klättrandet i templen. Träningsvärk! ;p Orkade inte så mycket som vi kanske hade velat. Hade ju planerat in lite shopping på nattmarknaden och fiskmassage och filmvisning och lite så, men det blev mest bara lite mat innan vi stupade i säng. Kände att vi kanske gärna hade åkt ytterliggare en dag till Angkor och att vi hade velat kolla in Siem Reap lite mer, men att det fick räcka med de tio dagar vi redan spenderat där. Kände lite att vi hade gått de där gatorna inne i stan upp och ner ett par gånger om, att vi lite på måfå hade gått både på den gamla marknaden och på nattmarknaden, att vi hade tagit oss upp till N6-vägen och gått runt på andra sidan kanalen. Vi kände också att vi verkligen hade tröttnat på tuktuk-tjatet, på morgonen var det tjat om heldag på Angkor, följt av tjat om floating village, på eftermiddagen tjatades det om sunset och på kvällen om marijuana, hasch och lsd. Vi var verkligen också förbannade på boendet som på ett så respektlöst sätt som man kan tänka sig tjatade om att vi skulle köpa turer, bussbiljett etc av dem – det är inte trevligt att bli skrattad åt bara för att man föredrar att själv cykla till Angkor framför att betala dem för att fixa en tuktuk åt oss. Sen blev det också för mycket med tiggandet, visst kan man inte säga annat än att det i Kambodja faktiskt känns befogat, i kontrast till de andra länderna vi besökt, att de som tigger faktiskt behöver pengarna, men det blir ändå för mycket. Det blir för mycket med mödrarna som står med sina beniga spädbarn i famnen utanför mataffären och viftar med den tomma nappflaskan och ber en att köpa mat till barnet, det blir för mycket när de följer en in i affären eller när de står och bankar på rutan med den tomma nappflaskan. Det blev definitivt för mycket när en flicka på inte mer än fem år mitt i natten kommer med ett alldeles nyfött barn hängandes och dinglandes i famnen och när sen turisterna plockar upp det här barnet och tycker att det är sååååå sött och gulligt och springer runt med det som om allting vore en lek och det vore en docka de höll i famnen. Det blir för mycket när barnen samlar sig runt en och man blir trängd och inte kan hålla koll på vart alla händer är. Det blir för mycket när barnen blir hotfulla och slår för att man inte köper mat åt dem. Det blir för mycket när man sen ser andra turister sitta och mata dessa barn, återigen som att allting är en lek och att det inte är riktiga människor.

Nu får jag Siem Reap och Kambodja att låta sämre än vad det är. Kambodja var väldigt fint, de flesta människor var vänliga och snälla, ännu inte helt förstörda av turismen vilken de värderar högt. Det finns till och med fortfarande människor inne i stan som tycker att det är spännande med turister och som lite blygt vinkar och säger hej. Siem Reap var en fin stad, mysig och mycket renare och mer städad stad än Phnom Phen. Det var väldigt mysigt att gå på Pub street och gränderna runt omkring, och där finns många trevliga restauranger där vi åt allt från Khmer Amok till pizza och bakad potatis. På Blue Pumpkin kan man få de godaste bakverk och det godaste brödet man kan tänka sig, till och med lite mörkare bröd! Den irländska puben Molly Malone har en lugn och skön uteservering precis vid gatan där man kan sitta och titta på alla som går förbi och på hur restaurangerna på andra sidan gatan viftar med menyerna för att få folk att välja just dem av alla andra likadana restauranger med likadana plaststolar och menyer som de. Det var väldigt mysigt att bara sitta och hänga en hel eftermiddag på Butterfly Garden och äta gott och titta på alla de hundratals fjärilar som flyger runt kring en.

Så, igår blev det trots allt alltså buss vidare till Bangkok. Bussresan gick väl som vanligt lite så där. Pickupen var en halv timme sen och vi hade precis börjat bli oroliga för att vårt boende hade hämnats på nåt sätt så att det inte skulle komma någon pickup, framför allt eftersom de som bokat via boendet blev hämtade på avtalad tid. I alla fall så kom det till sist en personbil och sa att det var vår pickup, så vi klämde oss in i bilen och åkte nån hundra meter innan vi blev avsläppta vid en resebyrå där det redan satt en massa andra och väntade. Pickupen åkte iväg och hämtade en del andra och vi stod där och väntade på bussen som dök upp en stund senare. Packade in oss, gjorde busschauffören lite irriterad eftersom alla väskor inte fick plats så att han fick plocka ut plaststolarna dvs extrasätena ur bagageutrymmet för att alla skulle kunna få plats med sin väska. Sen åkte vi till ytterliggare några ställen och plockade upp fler som stod och väntade vid en annan resebyrå innan det bar iväg på riktigt. Åkte en timme eller så innan det var dags för frukostpaus på ett sånt där busstoppscafé. Vi roade oss lite med att prata med fågeln som satt i bur, den var riktigt duktig. Och Louise fick ett armband av de söta små barnen. Sen slutade det vara trevligt. Vi skulle stanna i en kvart men det blev snarare tre kvart eftersom det hade parkerat två andra bussar bakom vår buss så att vi inte kunde köra ut. Hur tänker man? Blev lite irriterad på den kambodjanska kvinnan på bussen som stirrade ohämmat på alla och som snackade skit om oss alla med den andra kambodjanska kvinnan på bussen – alla västerlänningar var ju bara såååå konstiga. Mest sur blev jag nog när hon bara skrattade rakt ut för att en tjej fick betala 2000 riel för fem bananer, visst det var ett överpris som hon kanske borde ha prutat ner, men det finns inte en chans att vi som västerländska turister kan få betala samma pris som de själva gör, i alla fall inte förrän man kommer långt utanför turiststråket. Den här kvinnan förstår kanske inte att det är så här eller så tycker hon bara att det är rätt åt oss hon skrattade rått i alla fall och tittade noga ner i tjejens plånbok för att noga studera innehållet och pengatransaktionen. Jaja, hon och hennes son hoppade snart av i alla fall och vi kom fram till gränsen. Blev utstämplade ur Kambodja och traskade vidare till Thailand mellan kasinon och sopor, blev instämplade i Thailand och väntade på transport vidare. Efter tjugo minuters väntan hoppade vi in i en minivan, åkte i fem minuter och blev sen avdumpade vid ännu ett matstoppsbusställe där vi fick veta att vi en halv timme senare skulle hoppa in i en minivan vidare till Bangkok. En timme senare, efter att ha ätit lite fried rice, hoppade vi in i en minivan, fem minuter efter det hoppade vi ur samma minivan för att bli tillsagda att hoppa in i nästa minivan där det inte fanns plats åt oss så vi fick sätta oss och vänta på ännu en minivan. Det var ett enda kaos där de där männen, dvs förarna och samordnaren sprang runt till alla som satt på serveringen och hasplade ur sig det ena med det andra, bussen ska inte gå förrän om tre timmar, ni har inte köpt biljett, en av er får åka med denna fast ni är flera i ett sällskap… Stämningen blev mindre och mindre glad och trevlig och till sist var personalen riktigt otrevlig. Vi fick i alla fall till sist en minivan och började resan mot Bangkok. Det är helt absurt att man har vant sig vid att sitta i en bil utan bälte och i 140 km/h snirkla sig fram på vägar som borde asfalterats om för länge sedan. Jaja, två timmar efter utsatt tid kom vi i alla fall fram till Bangkok, blev avsläppta vid Khaosan rd vilket passade oss fint för de kunde vi bara traska till KS House där vi bodde sist vi var i Bangkok. Fick samma rum som sist men lyckades in pruta ner priset riktigt lika mycket, först inte alls men eftersom det sen var personal som kände igen oss blev vi trots allt erbjudna en discount som vi tackar för.

Det är skönt att vara tillbaka i Bangkok igen, man känner gatorna på ett annat sätt liksom. I alla fall trodde vi det men igår hittade vi schysta gator i området som vi inte gått på innan, det var lite kul. Hittade det schysstaste falafelstället i en gränd och där var vi och åt lyxmåltiden ikväll, riktigt trevligt! 🙂 Imorgon är det julafton.

God jul!
Och tack lillbrosan för de fina vinterbilderna, de gav oss nästan lite julstämning och lite hemlängtan… 😉