vy över mekong

Idag tog vi bussen från Chiang mai till Chiang khong.
Då det inte finns några VIP-biljetter att få på denna sträcka och då första klass-biljetterna var slut bestämde vi oss för att testa på att resa i andra klass i stället. Som tur var visade det sig att det inte var så hemskt som vi kanske trott, men ingenting vi skulle få för oss att göra vid en färd över natten. Den största nackdelen måste vara att det inte finns någon toalett ombord utan att man måste försöka hinna passa på att gå på toaletten vid något stopp längs vägen – totalt tre under en sju och en halv timme lång resa. Annars gick det ganska bra att sitta fem per sätesrad istället för de vanliga fyra, eller tre som man är på VIP, man hade ändå ganska okej med utrymme och som tur var en något så när fungerande ac som svalkade lite. Trängst blev det när de bestämde sig för att ta in tio passagerare mer än vad det fanns säten, vilket gjorde att det blev ännu trängre i den redan väldigt trånga gången!
Sen är det lite spännande med allt man inte förstår, hur kan det hoppa av och på passagerare lite var som helst längs vägen utanför busstationerna? Hur kan de bara tappa bort någons väska som den lämnat i baggageutrymmet och hur kan de ge någon annans väska till denna någon och hur kan denna bara ta emot den som sin tills väskans rätta ägare hoppar av och tar tillbaka sin väska? Och hur långt är egentligen stoppet på stationen – finns det några fasta tider eller är det bara busschauffören som bestämmer?

I alla fall, Louise började resan med att sätta på sig åksjukebanden och tur var väl det! Vi åkte på de slingrigaste vägar upp och ner för bergen. Bussen rullade på i väldigt hög hastighet nerför, man fick försöka glömma varningsskyltarna för skarp kurva som man såg längs vägkanten när busschauffören inte verkade ha en tanke på att bromsa in eller när man vet med sig att bussarna inte alltid har de bästa bromsarna. Och det är bara att blunda när kurvan tas i så hög hastighet att vi är helt över i mötande trafiks körbana. Dock var inte nerför det värsta, utan uppför var faktiskt värst. När bussen får kämpa och kämpa för att orka sig uppåt och när den plötsligt börjar rulla bakåt i den branta backen och man vet att det är nån hundra meter ner till fast mark om det är så att man skulle rulla utanför vägen!

Nu berättar jag inte något utav det här för att avskräcka någon, det måste nog faktiskt vara den vackraste bussresa jag åkt på. Denna grönska utan för bussfönstret! Diverse blommor som man aldrig tidigare sett, höga träd helt inklädda i någon klängväxt, buskar och hängväxter. Man tror att vägen är kantade av träd i vanlig svensk storlek men så blir det en liten öppning och man inser att träden är ett par hundra meter höga och att det mellan buskaget där nere slingrar sig en liten å! Odlingslotter med en hel drös av folk som påtar under sin breda hattar och små trähus på pålar och konstiga kossor och hönor lite över allt. Och stora häftiga vattenfall. Och utsikten från de höga bergen, utöver dalar och slätter och höga berg alldeles omgärdade av vita moln som en ring någonstans på mitten. Man glömde ganska snart bort hur bussen försökte dra sig upp för berget och hur den rusade nerför!

En timme senare än vad vi hade räknat med kom vi fram till Chiang khong och till vår förvåning och lycka stod ägarna från boendet vi bokat och väntade på oss med sin pick up när vi klev ut på gatan/busstationen i Chiang khong! Nu har vi krypit in i vårt lilla rum, femtio meter från Mekongfloden. Utanför finns det ödlor, enorma spindlar, myggor, gräshoppor och stora sniglar i olika former, ljuden från gräshopporna tränger sig in igenom alla små springor i träväggarna och golvet. Vi har ätit pad thai och druckit öl och tittat ut över floden och Laos, ackompanjerat av de nämnda gräshopporna och kareokebaren där mitt emot på andra sidan. Hur häftigt är inte allt det här?! Man kan knappt fatta att det är på riktigt så häftigt är det!