Från Borås till Regensburg: Min resa genom Europa

Det var en kall februarimorgon när jag lämnade Borås. Frost glittrade på fönstren och mörkret låg fortfarande tätt utanför. Min backpack stod packad vid dörren – tyngre än jag hoppats men lättare än jag fruktat. Jag hade planerat den här resan i månader, både som ett personligt äventyr och som ett experiment i hur långt modern teknik kunde ta mig från vardagen utan att helt koppla bort mig från mitt vanliga liv i Sverige.

Taxichauffören skakade på huvudet när jag berättade om min plan. Han tyckte jag var galen som gav mig ut på backpacking genom Europa mitt i vintern när jag kunde tagit en charterresa som alla andra. Men det var just det vanliga jag ville komma bort från. Jag behövde något annat, något som utmanade mig på flera plan.

Efter att ha flugit till München spenderade jag en dag med att acklimatisera mig. Därefter började jag min vandring norrut mot Regensburg, en sträcka på ungefär 120 kilometer som jag planerade att avverka på en vecka.

Den första morgonen på vägen vaknade jag tidigt och satte mig på ett litet café vid utkanten av München. Ägaren tittade nyfiket på mig när jag ställde upp min laptop och testade ljudet. Jag förklarade kort på min hackiga tyska vad jag höll på med, och han nickade imponerat och serverade mig en extra stark kaffe ”på huset”.

Efter ett kort videosamtal med Sverige påbörjade jag vandringen. Det var kyligt men klart väder, perfekt för att gå. De första kilometrarna kändes bra. Ryggsäcken skavde bara lite, och landskapet förändrades gradvis från förort till landsbygd. Jag gick längs mindre vägar, genom små byar med fachwerkshus och röda tegeltak.

Vid lunch slog jag mig ner vid en liten bäck, tog fram min smörgås och kollade min mail. Medan jag besvarade några meddelanden insåg jag att mina fötter domnat i kylan. Jag måste röra på mig för att få igång blodcirkulationen igen. Det började gå upp för mig att den här resan skulle bli en större utmaning än jag först tänkt.

Ett par dagar in på vandringen vaknade jag på ett litet pensionat där ett äldre tyskt par i sjuttioårsåldern drev verksamheten. De hade redan förberett frukost och var fascinerade av min resa. I deras generation var det otänkbart att resa som jag gjorde och samtidigt hålla kontakten med livet hemma.

Efter frukosten gjorde jag mitt dagliga videosamtal med Sverige. Jag hade hittat ett litet hörn i frukostmatsalen med bra ljus. När jag packade ihop min utrustning kom en ung kvinna fram till mig. Hon presenterade sig som Lisa, en digital nomad från Berlin som arbetade som grafisk designer.

Hon erkände att hon hade tjuvlyssnat på mitt samtal och blivit nyfiken. Vi bestämde oss för att vandra tillsammans den dagen. Lisa var på väg till en väninna i Nürnberg och hade valt att ta den sceniska vägen dit. Under vandringen utbytte vi erfarenheter om att arbeta på resande fot. Hon gav mig tips om appar för att hitta bra WiFi-hotspots och rekommenderade en lättare powerbank än den jag släpade på.

Vid middagstid nådde vi en liten by där vi hittade en Gasthaus. Jag passade på att ringa ett viktigt samtal till Sverige, och när jag äntligen lade på smålog Lisa förstående. Efter lunch skildes våra vägar. Lisa tog en buss mot Nürnberg, och jag fortsatte min vandring norrut.

Medan jag gick tänkte jag på hur teknologin har förändrat vad som är möjligt. För tjugo år sedan skulle denna resa varit otänkbar för någon med åtaganden hemma. Nu kunde jag vara fysiskt borta men ändå närvarande där det behövdes.

Några dagar senare vaknade jag med ett ryck av att telefonen ringde tidigt på morgonen. Det hade uppstått en vattenskada i ett projekt hemma i Sverige. En rörmokare som jobbade på övervåningen i en byggnad hade borrat genom ett vattenrör, och ett nyslipat golv stod under vatten.

Min puls ökade omedelbart. Detta var precis den typ av kris jag fruktat mest. Jag tände lampan och satte mig upp i sängen på vandrarhemmet, försökte vara tyst för att inte väcka de andra i sovsalen. Den följande timmen spenderade jag med telefonsamtal. Min planerade vandringssträcka för dagen fick vänta.

När jag äntligen kom iväg var klockan redan sent på förmiddagen. Jag hade missat den tidiga, lugna morgonvandringen jag brukade uppskatta. Istället gick jag i middagssolen, svettig och stressad. Min plan att nå Regensburg den dagen verkade alltmer osannolik.

Vid lunch slog jag mig ner vid vägkanten och granskade bilderna av skadan som skickats till mig. Det såg faktiskt bättre ut än jag befarat. Teamet hemma hade redan börjat åtgärda problemen. Jag fortsatte vandringen med lättare sinne, påmind om att det oftast löser sig, särskilt när man har duktiga människor omkring sig.

Efter en intensiv vandring nådde jag äntligen Regensburg sent en eftermiddag. Den medeltida staden reste sig majestätiskt vid Donaus strand, med sin imponerande gotiska katedral som dominerade stadssilhuetten. Min kropp värkte efter de många kilometerna, men känslan av att ha klarat etapp ett av resan överskuggade all trötthet.

Jag checkade in på ett litet pensionat nära Steinerne Brücke, den gamla stenbron som förbinder stadens olika delar. Rummet var enkelt men rent, och framför allt hade det ett stabilt WiFi-nätverk. Efter en lång, välbehövlig dusch, gick jag ut för att utforska staden.

Regensburg är en UNESCO-världsarvsstad, och det märktes i varje gathörn. De smala, slingrande gatorna var fyllda med historia och liv. Jag hittade en traditionell bayersk restaurang där jag beställde in en välförtjänt Schweinhaxe och en stor öl.

När jag satt där, omgiven av lokalbefolkning och turister, kände jag en underlig blandning av ensamhet och frihet. En del av mig saknade rutinerna, det välbekanta livet i Borås. Men en annan del njöt av äventyret, av att testa gränserna för vad som var möjligt.

Efter ett par dagar i Regensburg hade jag etablerat en sorts rutin. Jag vaknade tidigt, tog en springtur längs Donau innan turisterna vaknade, och hittade sedan ett lugnt café där jag kunde arbeta några timmar på förmiddagen. ”Café Goldenes Kreuz” hade blivit mitt tillfälliga kontor – personalen kände redan igen mig och hade min vanliga beställning redo nästan innan jag satte mig ner.

Förmiddagarna ägnade jag åt arbete, efter lunch vandrade jag runt och utforskade olika delar av staden. Det var en märklig upplevelse att sitta på ett café i en medeltida tysk stad och ha videokonferens med människor samlade runt ett bord i Sverige. Tekniken fungerade mestadels väl, men ibland frös bilden eller så tappade jag uppkopplingen för några minuter.

På kvällarna satt jag ofta på pensionatets balkong och planerade nästa etapp av resan. Jag tänkte stanna i Regensburg ytterligare några dagar, sedan fortsätta söderut mot Alperna. Österrike väntade, med allt vad det innebar av nya utmaningar och upplevelser.

Men ödet hade andra planer. En kväll, efter en lång dag av vandringar runt staden, snubblade jag på de ojämna stenarna på väg tillbaka till pensionatet. Resultatet: en ordentligt stukad fotled.

Pensionatets ägare, Frau Müller, hjälpte mig att ta mig till sjukhuset där de röntgade foten. Inget brutet, tack och lov, men läkaren rekommenderade bestämt vila i minst tre dagar. En vridning i äventyret som jag inte hade räknat med.

Frau Müller menade filosofiskt att det fanns en anledning till att jag behövde stanna lite längre i Regensburg. Kanske ville ödet att jag skulle upptäcka något som jag annars skulle ha missat.

Så där satt jag, med foten upplagd på kuddar, mitt tillfälliga arbetsrum omorganiserat runt sängen. Ironiskt nog gjorde den påtvingade vilan att jag kunde fokusera mer intensivt på arbetet hemifrån. Jag hade längre videomöten, gick djupare in i siffrorna, och hade till och med tid att finslipa en ny marknadsföringsstrategi.

Frau Müller kom ofta in med te och hemgjorda kakor. Hon hade drivit pensionatet i många år – det hade varit i familjen i fyra generationer. Hon berättade stolt om hur de överlevt både krig och ekonomiska kriser genom anpassning och genom att alltid se möjligheterna i varje situation, även de svåra.

Min fotled förbättrades avsevärt tack vare vila och Frau Müllers hemgjorda örtomslag. Efter några dagar kunde jag gå kortare sträckor utan större obehag, även om den längre vandringen söderut fortfarande kändes avlägsen.

Den ofrivilliga pausen gav mig tid att reflektera över balansen mellan arbete och äventyr. När jag tittade tillbaka på de första veckorna av resan insåg jag att jag försökt göra för mycket på en gång – vara den perfekta vandraren och alltid tillgänglig på jobbet samtidigt.

Jag bestämde mig för att pröva en ny approach. Istället för att försöka arbeta lite hela tiden, delade jag upp dagen tydligare. Morgnar och kvällar var helt dedikerade till arbete, medan eftermiddagarna var helgade åt att uppleva platsen jag befann mig på. Inget överlapp, inga kompromisser.

Jag testade det nya schemat direkt. Fyra intensiva timmar på morgonen där jag arbetade fokuserat, sedan stängde jag datorn, lade telefonen på flygplansläge, och gav mig ut i staden. Med min lätt haltande gång tog jag mig till Dommuseum, katedralens museum, som jag ännu inte hunnit besöka. För första gången sedan resan började kände jag mig helt närvarande i upplevelsen, utan att en del av hjärnan ständigt lyssnade efter telefonens signal eller oroade sig för ett missat e-postmeddelande.

På kvällen, när jag återvände till pensionatet, satte jag mig med laptopen igen för ett par timmars fokuserat arbete. Det kändes annorlunda – både arbetet och fritiden fick en annan kvalitet när de inte konstant inkräktade på varandra.

Efter drygt två veckor i Regensburg kände jag att det var dags att fortsätta resan. Min fotled kändes tillräckligt stabil, om än inte helt återställd. Jag bestämde mig för att ta tåget en del av sträckan söderut, för att spara fotleden och hinna ikapp min resplan.

Morgonen innan avfärd gick jag igenom några ekonomiska rapporter hemifrån. Efter lunch tog jag en sista promenad genom Regensburg. Jag vandrade längs Donau, där jag nu kände igen varje bänk och utsiktspunkt. Jag besökte Café Goldenes Kreuz en sista gång, där personalen överraskade mig med en avskedskaka och en handskriven lapp med tips på caféer att besöka i Salzburg, min nästa större destination.

På väg tillbaka till pensionatet för att packa stannade jag vid en liten souvenirbutik och köpte en handgjord miniatyr av Regensburgs katedral. En påminnelse om platsen där jag lärt mig så mycket om balans och anpassning.

Frau Müller blev nästan rörd när jag checkade ut. Hon hade packat en liten matsäck till mig för tågresan och insisterade på att jag skulle komma tillbaka nästa år, då utan stukad fot.

När jag satt på tåget och såg Regensburg försvinna i fjärran, skrev jag en sista anteckning i min resedagbok: Att arbeta på distans handlar inte om att försöka vara på två platser samtidigt, utan om att vara fullt närvarande där du är, när du är där. Det handlar om tillit – till ditt team, till teknologin, och till dig själv. Och kanske mest av allt handlar det om att inse att både jobbet och du själv kan växa genom lite avstånd till varandra.

Med en blandning av förväntan och lugn tittade jag ut genom fönstret mot de bayerska alper som tornade upp sig i horisonten. Nästa kapitel väntade, och jag var redo – både för äventyret och för att balansera det med mitt liv hemma i Sverige.