Det levande snorpappret!

Hej igen! Mc Leod Ganj kl 20.55 Måndag

Nu är det inte så lång tid kvar för mig innan Uppsala blir mitt nästa resmål och nedräkningen har väl börjat kan jag säga. Undrar vad jag ska se på där, visst har väl Uppsala en hel del att erbjuda. Slottet, Domkyrkan eller varför inte de där kullarna i Gamla Uppsala ;))

Ja ja, nu är vi fortfarande i de nordligaste delarna av Indien och har kommit upp till Mc Leod Ganj, återigen en gammal bergsstation som de Engelska imperialisterna skapat. Dessutom en by där Dalai Lama har sitt residens samt hela den tibetanska regeringen i exil finns lokaliserad.

Här råder ett underbart klimat utan att jag behöver dricka 8 liter om dagen för att hålla vätskebalansen. Det kändes nästan för mycket i Agra där kvicksilvret nådde över 40 strecket varje dag, olidligt i vissa stunder kändes det som. Puuh! Nordbor som vi är kändes det skönt med temperaturer kring 25 grader.

Senast jag skrev hade vi hunnit besöka Taj Mahal och skulle vidare till Fatehpur Sikri dagen därpå. Ett palats av röd sandsten som verkligen var välbevarat och magnifikt. Det bästa av allt var att inte lika många turister hittat hit, skönt! Förväntningarna var inte så höga, kanske därför jag kände att besöket var så positivt.

Vi gav oss senare av mot vårt nästa resmål, Amritsar som vi skulle nå via Delhi. Det blev en kort paus för mat i Delhi, Pizza hut. Ja ni läste rätt. Kanske inte det mest exotiska men det kändes helt rätt att komma in i den luftkonditionerade restaurangen och njuta av Pizza. För egen del har jag inte ätit pizza på ett och ett halvt år så jag kände inget dåligt samvete. Funderade vad som kändes bäst med det besöket, den goda pizzan, luftkonditioneringen eller ”hemmakänslan”, tror nästan att det sistnämnda var det som betydde nåt för mig. Kan inte undgå att jag snart kommer att vara på hemmaplan, känns roligt men samtidigt underligt.

Vi lyxade återigen till oss på väg till Amritsar med ett så kallat 2A tåg, endast 6 personer i kupen ( ja det ska vara en apostrof ovanför e:t). Efter en natts skönsömn startade familjen i vår kupe (ja e:t igen) kl 05.00 igång att snacka som om det inte fanns någon annan att ta hänsyn till, rena snackpåsarna. Var helt enkelt tvungen att styra upp dem, vilket gjorde att de åtminstone var tysta tills vi kom fram. Indier (vissa, kanske alla gör precis som de vill).

Väl framme störtade vi in på Grand Hotell, och fortsatte vårt sovande, kanske hade familjen chatterbox ändå gjort ett intryck på min vila 🙂 Det var första gången vi skulle ha AC på rummet vilket var kanon helt enkelt. Nu kunde man sova hela natten igenom utan att trycka 1 lite vatten kl 02.00 och kl 05.00. Det blev lata dagar med frukostar vid 12 tiden innan vi rumlade ut i den inte alltför roliga staden. Det var var förstås Det Gyllene Templet som vi hade intresse av att se vilket vi sedermera gjorde. De var verkligen lika vackert som vi föreställt oss fast klart mindre än vi trodde. Templet utgör den heligaste platsen för Sikherna och är en plats dit många vallfärdar, vilket även vi gjorde trots att vi inte är Sikher. Det var lite av en magisk stämmning. Först skulle en huvudbonad på och sedan skulle fötterna tvättas rena före vi intog tempelområdet. Vi kände oss lite uttittade men vad tusan ,det kändes bra. Vi satt och beundrade templet länge innan vi senare gick in i det. Lugnt passerade vi igenom det med vördnad för de troende.

Något mera spexigt blev det på sena eftermiddagen då vi konkade ut med bil till den Pakistanska gränsen till det som i folkmun kallas ”Flaggceremonin”, en tur på ca 3 mil till Wagha (byn vid gränsen). Ceremonin äger rum varje kväll innan solnedgången och är ett hejdlöst nationellet spektakel som de båda ländernas soldater genomför. Själv trodde jag vi skulle stå på en kulle och titta, men icke, det var enorma åskådarläktare på var sin sida om gränsen där folkmassorna tog plats och hejade fram sina egna soldater. Det var folk som sprang som vildar med den Indiska flaggan fram och tillbaka, människorna hurrade och sjöng ramsor om det stora landet Indien och hur mäktiga de var. Hög musik spelades, som på nåt sätt skulle svetsa samman folket och att den nationella känslan skulle framhävas. Soldaterna öppnar grinden och hälsar på sina kollegor på andra sidan, stänger igen och sedan tas flaggorna ner, spektaklet är sedan slut. Det hela är ett mycket komiskt skådespel och som egentligen inte har något allvar i sig men ibland undar jag när det gäller dessa länder. Vi vet vad de brukar ställa till med ibland.

Vi erbjöds att köpa småvimplar och minikepsar men jag avvisade då jag hade tyckt att det varit mer spännande att vifta med den pakistanska flaggan, en utmaning helt enkelt. För att sammanfatta ceremonin tyckte jag nog att de pakistanska fansen var något mer högljudda trots att det var färre till antalet.

På Fredagen bar det vidare med pendeltåg till Pathankot varifrån vi tog oss vidare med buss till Dharamsala. Det var sannerligen en busstur att minnas. Inte för den fantastiska utsikten eller för att det var så sköna säten utan för busskonduktören skull. Hade det inte varit för att det evig karens på när man är sjuk så borde han definitivt ha stannat hemma. Han harklade sig, snörvlade, fnyste och snöt sig. Torkade sedan ut allt över ansiktet eller på sin uniform. Hade jag bara haft en näsduk till hands så skulle jag mer än gärna erbjudit honom den. Det var absolut den i särklass vidrigaste konduktören jag någonsin mött,eller ska jag säga individ kanske(som låter kliniskt). Kan bara inte glömma denne mannen som blev samtalsämnet under hela vår bussfärd. För egen del kändes inte så farligt eftersom jag hade Fredde emellan men för Fredde var det minst sagt en otrevlig upplevelse. Bara tanken på att hälsa på honom var direkt motbjudande, usch!!!

Vi kom trots ”den levade snorpappret” välbehållna fram till Dharamsala och senare också dit där vi är nu, Mc Leod Ganj. Efter att jag med några väl valda ord bett en hotellförsäljare dra åt pipan kom vi fram till ”teh chocolate log” där vi nu huserar. Det är ett mycket trevlig lite hotell som drivs av ett äldre par som tar väl hand om oss.

Det blev trots ett bra boende inte den bästa ankomsten då Minilarte fick tillbaka de obehagliga känningarna som han tidigare haft i magen. Han fick nästan direkt lägga sig medan jag tog mig iväg för att få lite mat i magen. När jag kom tillbaka kände jag mig nästan som jag gjort nåt dumt och lämnat Minilatre ensam. Febern hade komit fortare än kvickt och var närmare 39.5 grader. De roliga var att Minilarte bara någon dag skämtat om att han hade feber så det var knappt jag trodde honom. Vi beställde en taxi och tog oss iväg till sjukhuset för undersökning. Lite orolig blev jag nog.

Träffade en brittisk doktor som ordinerade lite antibiotika samt bad oss komma tillbaka för lite provtagningar dagen därpå. Bajsprov, kanske inte så roligt men det visade sig nödvändigt att göra. Fredde hade nämligen råkat ut för det som kallas Amöbisk dysentri, ett litet otrevligt djur i magen och tarmfloran som helt enkelt måste bort. Faktum var att även det är något som vi skojat om under resans gång och när han nu sa att han fått det kunde jag knappt tro honom. Skönt att vi fick veta vad det var. Det blev att ordna med piller till Fredde och först under eftermiddagen blev det vad man kan kalla frukost ( Vad ego jag kände mig, tänka på mat med Fredde dålig). Freddes mage, ja den var kanske inte i sin bästa form någonsin men den har under dessa dagar radikalt förbättrat sig.

De senaste dagarna har alltså gått åt till att kurera sig för Freddes del och med det har även jag tagit det lugnt. Det har blivit lite läsning en riktig tjejbok för mig, Vattenmelonen (om någon läst den). Hur kul som helst! Vilka kvinnoperspektiv jag fått, kommer hädanefter förstå allt som kvinnor gör eller kanske inte gör;))

Idag blev det lite bio, Finding Nemo, riktigt rolig faktiskt och sedan har vi bokat upp oss på biljetter till Delhi. Vi får så mycket gjort 🙂

De närmaste dagarna hade vi försökt få audiens (gruppaudiens) hos Dalai Lama men han befinner sig i Kanada och USA, så privilegiet att träffa honom fick vi tyvärr inte 🙁

Vi får se vad vi hittar på under veckan, känns bara så skönt att ta det lugnt efter att vi flängt runt så länge. Får kopmma hem och ladda batterierna.. 😉

Till jag skriver nästa gång får ni ha det så bra!

Kramar från mig

/Stefan