Last Resort Nepal

Har haft en lång dag idag, och det kan ha varit den sista i Katmandu. Planen är att åka imorgon dock har jag ännu inte fått min PIN kod men jag tänkte lösa det p ett annat sätt (du kommer för hoppnings vis få koden mamma, så kan du maila mig den sen).
Senaste dagarna har det inte hänt mycket. Efter att vi kom tillbaka från Royal Chitwan National Park så har jag legat magsjuk i 3 dagar och inte gjort mycket mer än att sprungit på toa och gått ut för att köpa något att äta.

Igår så hade vi en heldag på Indiska ambassaden. Vi gick dit tidigt på morgonen för att bli ”clearade” och därefter ansöka om visumet. Detta tog från 9:30 tills 12:30 och vi skulle tillråga på allt komma tillbaka vid 16:30 för att hämta ut visumet/passet. Detta gick dock smärtfritt, tog endast 5 minuter om ens det.
Fanns en hel del skummt folk på ambassaden dessutom, en amerikansk kille som verkade helt stenad och försökte få ett visum till Indien då hans Nepal visum gick ut just i samma stund. Sen var det en tysk kille, även han rätt hög eller full eller både och. Som innan han fått sitt visum började bråka med polis och ambassads folk och drack sprit dessutom när han väntade i kön. Konstigt nog lyckades båda dessa filurer ta sig därifrån med varsitt visum.

På kvällen skulle vi möta upp ett par andra amerikaner som vi träffade på ammbassaden för att ta en öl som sedan ledde till en middag innan vi gick hem och la oss då jag skulle upp tidigt idag. Jag passade nämligen på att boka in en aktivitet denna dag som startade väldigt tidigt.

Dagen började kl 05:15 och efter att ha packat min dagväska så begav jag mig till mötesplatsen. Vi skulle mötas kl 05:45 och kl 06:05 åkte vi iväg med bussen. Vi färdades mot gränsen i lugnt mak och det skulle bli än lugnare då en lastbil vält över vägen och vi var tvugna att gå förbi olycksplatsen och sedan ta en ny buss den sista biten. Att vägen rasat över på massa ställen ökade inte heller vår framfart.
Dock kom vi slutligen, efter 5 timmar, fram till Last Resort, platsen för dagens aktiviteter. Vi tog oss över en hängbro för att komma till Resorten där vi efter 5 minuter startade med en säkerhets genomgång. Efter det blev det invägning och sedan så delades grupperna in. Jag hamnade i första gruppen och då min vikt vägde tyngst blev jag förste man till rakning.

Det var lite läskigt och många tankar snurrade i huvet när man traskade ut mot mitten av bron, väl där fick jag sätta mig på en stol. De fäste linan vid mina anklar och jag stegade ut på avsattsen. Nu var det väldigt mycket tankar som kretsade i huvet men jag kände att det var fel tillfälle att fega ur så efter att ha vinkat in i kameran så blev det ett djupt andetag och sedan bar det av. Rakt ner, 160 meter och det var många känslor på vägen allt från skräck och förvirring till glädje och lättnad.

Mitt första Bungy Jump är något jag kommer minnas för livet och jag har dessutom fått mer smak för hoppandet.

Vägen tillbaka var bara lång och tråkig och väl hemma i Thamel igen så fick jag tag i Emma på hotelrummet. Hon berättade att hon varit jätte orolig och inte vetat vad hon skulle ta sig till. Då jag sagt att jag skulle vara tillbaka runt kl 19:00 och jag dök upp vid 19:45 så var hon övertygad om att jag hade dött. Tss, helt galen är hon…eller kanske omtänksam.
Så omtänksam, att hon bokat en biljett till mig också imorgon för resan till Varanasi, Indien. Detta trots att jag inte fått min PIN kod…

Det är det hela.
Inga bilder än då jag inte får det att funka här, får helt enkelt vänta till Indien.

Filmen på mitt bungy jump kommer jag att skicka hem så ni kan se den! (VCD dock)

Info om Bungy Jumpet:
http://www.visitnepal.com/thelastresort/bungy_jump_home.htm