Delhi, avsnitt 1

Namaste!

Nu är vi äntligen framme i Delhi och har samlat kraft till att skriva vårt första inlägg, vi har ju trots allt en publik där hemma att underhålla!
Resan ner gick rätt smidigt, men det var svårt att sova på planet. Maten var dock grym, riktigt indiskt käk! Vi försökte se någon film men somnade rätt snabbt. Väl på flygplatsen stod det en liten indisk hob med en skylt med MS ANGELICA HJORTHOLT på. Som tur var, för annars hade vi blivit slitna i stycken av lurendrejare och taxiförare. Indien visade sig vara precis så sunkigt och kaotiskt som vi väntat oss. Hundar och kor och tiggare och folk överallt, och i trafiken har man hjärtat i halsgropen nonstop. På två filer tränger man in minst 5-6 rader med kor, cyklar, cykeltaxis, lastbilar, rickshaws, bussar och folk. Och ALLA tutar hela tiden och kastar sig dödsföraktande fram där det går, och även där det inte går också.
Nåväl, hotellet vi bor på är faktiskt riktigt schysst, inte sett en endaste kackerlacka och det finns nääästan varmvatten om man säger till. Eller nej, en droppe varmvatten då kanske men det gör inte så mycket. Vi är ju här! På hotellet jobbar det typ hundra pers och alla springer runt som yra hönor, några målar en vägg och några skalar grönsaker och några står utanför dörren när man kommer ut på morgonen och tittar mystiskt på en och frågar hur man mår. Första kvällen gjorde vi misstaget att be om en öl till maten, det var tydligen förbjudet av någon anledning men indier är påhittiga typer; vi fick helt enkelt sitta på taket och äta, vilket övrigt var en byggarbetsplats! Så vi satt där och avnjöt en härlig indisk måltid för 10 spänn, bland högar med tegelstenar och målarburkar och grejs. Smuggelölen förvarades i en mystisk tygpåse under bordet. Vi var rätt trasiga så den kvällen somnade vi ganska omgående. Dagen efter kände vi oss betydligt mer utvilade, och denna dag hade vi enbart ett uppdrag (men nog så viktigt), att fixa tågbiljetter till Amritsar. Vi hade läst om hur det kan ta en hel dag att bara boka en tågbiljett, och alla som försöker lurendreja en vart man än går. Mycket riktigt, lurendrejarna surrade som flugor kring het koskit (vilket Angelica förresten halkade i det första hon gjorde). ”neej, bokningskontoret är stängt för ombyggnad, ni måste följa med mig hit bort istället” ”jag jobbar på indiska järnvägen och här är mitt falska leg, kontoret har flyttat och jag kan visa er var!”. Ja, uppfinningsrikedomen visste inga gränser hos dessa skojare. Vi lyckades till sist ta oss uppför trapporna och in till en lugn oas, bokningsstället. Där var dom bara såå hjälpsamma och trevliga. Skönt. Lurendrejare och skojare förresten; överallt kommer det fram folk och sliter och drar i en och ”bara vill småprata lite” (vilket alltid slutar med att dom vill att man ska följa med till nåt skumt bokningskontor eller nån affär).Vi har dock lyckats klara oss ganska bra, förutom att Angelica gav 20 spänn till en kvinna som påstod sig samla in pengar till fattiga barn i Bangladesh, som om det inte fanns nog med fattiga barn i Indien liksom. Hehe. Men vi känner oss nu visa av våra misstag och fulla av lärdomar. Igår älskade jag alla indier och kunde hantera allt liv på ett fullkomligt fantastiskt sätt, med solsken i blick och ett leende på läpparna. Efter tågbiljettsbokandet åkte vi indisk nybyggd tunnelbana till en park, där vi sträckte ut oss en stund. Självklart kom det fram några skojare som först påstod sig jobba med IT och bara ville småprata lite med oss trevliga utlänningar, men till sist så ville dom såklart att vi skulle följa med till ett bokningskontor, för dom var ju bara sååå måna om att vi skulle få bästa möjliga resepaket till vår fortsatta resa. Efter att ha skakat av oss dom tog vi ett par uppfriskande Kingfisher och lite papadam på ett skönt ställe, sen tänkte vi gå hem men hittade inte riktigt så det fick bli ett par öl till på ett ställe med engelsk inredning som fyndigt nog hette PICCADELHI. Efter det traskade vi sakta hemåt genom stan, som Monica Zetterlund sjöng en gång i tiden, och det är här Angelica tar vid i historieberättandet.

Slut på del 1.

/Vid pennan,
Robban