Mt Kinabalu och magsjuka

Nu har vi besegrat den 4095m hoga besten Mt Kinabalu. Och det var ingen barnlek kan jag lova! Har aldrig i mitt liv haft en san BRUTAL traningsverk i benen som nu!

Dag 1: Jag, Emil och Peter motte var guide vid niotiden pa morgonen. Ganska snart darefter paborjade vi den ca 6km langa vandringen uppat. Tank er en brant 6km-trappa. Tank er hur benen kanns efter det. Trotta och darriga – oh yes. Det hjalpte ju knappast att jag vart sjuk de tre sista veckorna innan jag reste ivag, men det hade nog varit jobbigt hur som helst. Dock ar det bade aldre och yngre som gor denna vandring, sa det ar definitivt genomforbart.

Naval, fyra timmar senare nadde vi hostellet, vilket faktiskt var bland de snabbaste, aven fast vi inte hetsade upp. Det var fantastiskt vackert att sitta pa altanen, ata soppa och titta ut over molnen. Smaprata med alla andra som gjort vandringen upp. Vi gick och lade oss redan kl 20 for att vara redo vid vackningen kl 02 pa natten da vandringen mot toppen skulle borja.

Dag 2: Efter nagra somnlosa timmar (vet inte varfor) steg vi upp kl 02 for att upptacka att Emil blivit magsjuk. Han ville ju verkligen forsoka sig pa klattringen till toppen, sa vi kladde oss och knappte pa vara pannlampor for att se vart vi gick i den kolsvarta natten, men Emil insag ganska snabbt att det aldrig skulle funka och tvingades vanda tillbaka till sangen. Sa Peter och jag paborjade den sista branta ca 2km-stigningen mot toppen utan Emil. Det var en haftig upplevelse att langsamt, med hjalp av rep klattra uppat i morkret – vi sag ut som en rad lysande myror. Nar vi narmade oss toppen kunde man se bergstopparnas siluetter mot den stjarnklara himlen. Langt dar nere sag man ljusen fran Kota Kinabalu.

Det blev ocksa kallare ju hogre upp vi kom. Nar vi kampat oss upp till 4095m var det riktigt forbannat kallt kan jag lova! I vantan pa soluppgangen fick man snabbt hitta nya vanner att kura ihop sig mot for att halla varmen. Soluppgangen VAR spektakular och vard vartenda steg, men vara istappar till kroppar var nog anda ganska nojda att paborja vandingen nedat. Vandringen nedat var kanske lattARE, men definitivt inte enkel. Darriga och trotta ben som ska ta emot kroppstyngd ar inte kul. Stackars Emil tvingades vandra ned illamaende och utan naring i kroppen, inte daligt gjort!

Nar vi ANTLIGEN kommit tillbaka till hostellet var det dags att saga farval till Peter som skulle vidare och vara nyfunna amerikanska vanner Dan och Mark. Bara ett par timmar senare lag jag ocksa dackad i magsjuka. Fyfan, rent utsagt. Idag ar vi aningen battre, men vilar fortfarande pa hostellet for att samla krafter infor de aventyr som ju faktiskt komma skall.

Forresten har jag haft min forsta kontakt med en blodigel. Den hade valt bitomrade med omsorg maste jag saga. Efter var forsta skogspromenad kande jag nagot kallt mellan mina boobies och da jag lyfte pa sporttoppen trillade det vidriga djuret ut, matt och belaten kan jag tanka mig. Sporttoppen var helt blodig och bettet fortsatte bloda genom plaster efter plaster i en timme. Mysigt!

Slut pa dagens uppsats.