Sammanfattning av resan, från början till slut

Jag gör denna gång ett hopklipp av de uppdateringarna jag gjorde på facebook under resans gång.

19/1

Buenos Aires – staden som aldrig sover. Som vanligt kan jag skriva under på detta, då jag undersökt nattlivet noga. Jag såg till att maximera lördagsnatten med att stänga klubb nummer ett klockan 07 och såklart finna min väg till klubb nummer två för lite förmiddagsdans på det. Det var en fullpackad, mörk källare där folk dansade som om det inte fanns någon morgondag, fast det redan var det. Alltid lika konstigt att kliva ut i solskenet runt tolvtiden på dagen och traska tillbaka till hostellet där folk äter lunch. Kunde inte ha fått en bättre rivstart på min vistelse här!

Annars har staden en blandad känsla av Europa och Sydamerika. Modernt, samtidigt som man inte kommer från det stökiga, bullriga och den växthuslika värmen. Det känns inte lika skräckinjagande som vissa av de större städerna i Centralamerika, men under dagens promenad höll jag på att bli rånad två gånger, såklart utan att märka någonting. Snabba som ögat är dom att öppna ryggsäcken och dra.
Ikväll ska jag möta upp gruppen jag ska vandra med i två veckor. Tidigt imorgon lyfter flyget mot Bariloche där vi ska påbörja en spännande resa söderut genom argentinska och chilenska Patagonien. Jag ser framemot vackra vyer, massor av frisk luft och trötta ben!

22/1

El Chaltén bjöd under gårdagen på nästan overkligt bra väder under 20km-vandringen upp bland bergen. Det fanns inte ett moln på den klarblåa himlen under hela dagen och vyerna var som tagna ur en reklambroschyr. De taggiga, branta bergen är kända för att vara en utmaning för klättrare, men vi nöjde oss med att beskåda dess glasyrklädda toppar medan vi åt vår medhavda picknick och dinglade med benen över stupets kant. Vi kunde fylla våra vattenflaskor med isvatten direkt från de forsande bäckarna medan vi traskade genom den vilda, oexploaterade naturen. Inte ett skräp var kvarlämnat längs stigen, vilket fick mig att tänka på ett av mina favorituttryck ”Take nothing but photographs, leave nothing but footprints”.

Idag har vi vandrat på Viedma glaciären, som är en del av världens tredje största ismassa. Vi hade vassa sulor under kängorna medan vi traskade mellan de djupblåa sprickorna och blickade ut över det enorma ishavet. Emellanåt hördes det mäktiga mullret från rasande isblock. Vinden var ibland så stark att jag allvarligt trodde att jag skulle blåsa bort. Vi avslutade vandringen med att skåla med varsin Baileys blandat med 200-årig is i glaset.

Om ett par dagar ingår vi i total radioskugga när vi korsar gränsen till Chile för en tredagars hike i Torres del Paine. Många säger att det är höjdpunkten i Patagonien och jag ser hur som helst framemot att tälta mitt ute i ingenstans och vandra tills benen värker.

27/1

Torres del Paine National Park, Chile.

Så fort vi korsade gränsen mellan Argentina och Chile blev det grönare och mer växtlighet. Lamadjur lunkade runt på kullarna och korsade grusvägen som tog oss mot nationalparken. Avstånden är stora och resorna långa för att ta sig runt, men man belönas också med att komma väldigt nära naturen. Det är kargt, vilt och ödsligt, vilket också gör det så otroligt vackert. Inga flygplan så långt ögat kan nå, inga motorljud, telefoner eller wifi- bara trampet av kängor, vindens sus, vattenfallens kraftfulla brus och fågelkvitter. När man lyfter blicken belönas man med enorma, böljande slätter, alldeles turkosa sjöar och mäktiga berg med glaciärer som slickar dess sidor. Vi har verkligen haft tur med vädret, men under ett par minuter kan vädret slå om från sol till hällregn, blåst och iskyla. Allt från linne till vantar och mössa har använts under en halvtimme. Typiskt patagonienväder har vi fått lära oss.

Tre dagar har vi vandrat, ungefär 60 km har vi lagt bakom oss. Två nätter har spenderats i tält. Det är en sån härlig känsla att dra upp dragkedjan på morgonen, kika upp på bergen och dra in kall, frisk luft i lungorna. Att jag sedan har äran att få vandra tillsammans med en fantastiskt härlig och positiv grupp människor gör inte saken sämre!

Nu känns mina ben som stockar och resten av kroppen har överdoserat frisk luft för ett bra tag framöver. Alltså har jag lyckats med exakt vad jag kom hit för.

30/1

Efter en tolv timmars bussresa från Punta Arenas har vi nu nått Ushuaia – vilket tro’t eller ej inte bara är en klubb på Ibiza – utan även världens sydligaste stad. Ska man vara petnoga ligger Puerto Williams i Chile ytterligare söderut, men är inte stor nog att klassas som en stad. Från Ushuaia går expeditionerna till Antarktis. Staden är omringad av berg och det doftar hav när man kliver utanför dörren. Det finns möjlighet till vandring i National Park Tierra del Fuego, men eftersom jag alltid har föreställt mig hästar när jag tänkt på Argentina, så ska jag ta mig en ridtur under morgondagen. För mig är det alltid en speciell känsla att kunna uppleva naturen från hästryggen. I eftermiddag åker vi på en liten båtexpedition på sex timmar för att titta på pingviner, sjölejon och andra varelser som bor såhär nära Antarktis. Jag tycker alltid det är häftigt att befinna mig på platser där jorden tar slut och det enorma havet tar vid – Ushuaia kallas också just därför för ”End Of The Earth”.

1/2

Jag vill inte riktigt inse att den här delen av min resa är över. Patagonien bjöd på allt jag hoppats på och lite till. Det har varit två helt fantastiska veckor. Jag är så tacksam att jag fått uppleva dom tillsammans med såna otroligt fina själar. Så många skratt, så många knasigheter. G Adventures har varit välorganiserat och smidigt, de lokala guiderna har varit kunniga och positiva. Ett bra alternativ om man inte vill uppleva Patagonien ensam.

Nu flyger vi tillbaka till Buenos Aires för en sista kväll tillsammans innan vi går skilda vägar. Jag återgår till backpackerstyle och sätter mig på en buss mot Iguazu falls imorgon – 18 härliga timmar! Ska bli lattjo!

3/2

Efter bussresan på 18 timmar klev jag ut i djungelliknande förhållanden. Tät grönska, färgglada fjärilar och fåglar samt en kvävande värme. Jag befinner mig som i en triangel mellan Brasilien, Argentina och Paraguay. De två förstnämnda delar på Iguazufallen. Idag besökte jag den brasilianska sidan där man har en läcker panoramautsikt över fallen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig och jag måste säga att det är svårt att beskriva i ord eller fånga på bild hur mäktigt det är. Det öronbedövande vrålet av de ofattbara vattenmassorna som slungas över kanten varje sekund, vattendropparna som yr och gör dig dyngsur på några sekunder, storleken som inte går att uppskatta om man inte har de pyttesmå båtarna att jämföra med. Det enda jag saknade var solen som tydligen förhöjer upplevelsen ytterligare då det skapas regnbågar överallt. Men ja, det dög ändå! Imorgon är det den argentinska sidan som ska besökas. Då kommer man ännu närmare fallen, men får inte samma panoramautsikt. Väderleksrapporten lovar pissregn hela dagen. Synd, men inte mycket att göra åt. Blöta kommer vi garanterat bli ändå.

Den andra (dock aningen mindre) höjdpunkten på dagen var när jag beställde en varm choklad och förväntade mig något oboyliknande, men fick en mugg full av varm, rinnig choklad som man åt med sked. För ett chokladmonster som mig gick ögonen i kors och jag lapade lyckligt i mig alltihop!

10/2

Ilha Grande. Jag har hittat ett nytt litet paradis på jorden! Så fort vi klev av båten i hamnen i pyttestaden Abraáo kände jag att jag skulle trivas. De enda motorfordonen på ön är polisen och ambulansen, annars tar man sig runt till fots och med båt. Barfota och flipflops verkar vara rätt melodi när man strosar längs de små gatorna som kantas av restauranger, barer och små affärer. Det finns en härlig energi i luften och man kan alltid hitta en fest runt hörnet.

Ön är annars täckt av regnskog och små apor med randiga svansar och tofsar på huvudet svingar sig runt i träden. Det finns otaliga stränder som är i stort sett ödsliga, utan en massa solstolar och parasoller. Havet är alldeles ljummet. För oss som gillar att vandra finns det massvis med vandringsleder.

Tyvärr har den här jävla skitförkylninen satt käppar i hjulet för våra planer. Att vandra i 30+ hetta med Hostan Från Helvetet visade sig vara ren tortyr (chockerande…). Dyka kan bli knepigt då jag har svårt att tryckutjämna. Festa lär göra skiten värre. Vi har dock totalt sex nätter här så jag hoppas och tror att allt bara blir bättre dag för dag! Livet kunde trots allt vara värre.

14/2

Härmed tackar jag Ilha Grande för bokstavligt talat strålande dagar. Det har varit fruktansvärt varmt, så den största delen av tiden har spenderats i skuggan på stranden med en bok i näven. Jag kan inte minnas när jag senast tog det så lugnt flera dagar i följd, så det var nog ingen dålig idé. Hostan Från Helvetet börjar ge med sig. Innan ni chockeras över moget och vuxet beteende bör det tilläggas att jag igår uppvägde lugnet med en drös mojitos i den ljumma natten, med minimalt med sömn som följd – FÖR lugnt är inte bra för Toves välmående.

Vi har nu en sista natt här på ön innan vi styr kosan tillbaka mot Rio imorgon. Vi tänkte från början undvika karnevalhetsen som råder, men nu känns det jätteroligt att få uppleva en natt av karnevalyra innan vi på måndag flyger till Manaus. Där börjar vårt amazonasäventyr. Fyra dagar och tre nätter ska spenderas mitt i djungeln bland alla möjliga krälande och surrande varelser. Spännande!

16/2

Karnevalen i Rio. Hur kunde jag någonsin vara så DUM och tro att en kväll skulle räcka? Det var ju helt underbart! Så många glada människor, dansandes i tunnelbanan, på gatan, på stranden – ja, överallt! Sambarytmer, utklädnader, dricka mitt på gatan – ungefär som Valborg, fast tio gånger värre. Väderguden försökte stoppa festen genom att öppna himlen, men han jobbade i motvind och vi fortsatte dansa genom gatorna med regnvåta ansikten. Fasiken, jag måste tillbaka nästa år – och stanna här mycket mer än en dag! Underbart!

20/2

Höjdpunkter från Amazonas:

• Kanottur till Den Översvämmade Skogen för att fiska pirajor till middag. Vattennivån var så hög att halva träden stod under vatten och då det var alldeles blankt visste man knappt var de började och slutade eftersom reflektionen blev knivskarp. Det var en märklig känsla av att sväva i ingenting. Vi trädde små kycklingbitar på fiskekroken och väntade på napp. Själv började jag med att dra upp en ynklig liten sardin. Hoppet började nästan tryta då det plötsligt ryckte till i linan och jag svingade upp en piraja i båten. Lycklig som en barnunge förstås. Läskiga fiskar med vrålstarka käkar, men de smakade bra till middagen!

• Kvällsturen med båt ut på floden för att söka efter alligatorer. Vattnet var alldeles spegelblankt och vi var inlindade i mörker, förutom de miljontals stjärnorna som blinkade ner på oss. Vi gled fram längs floden medan vår guide svepte fram och tillbaka med sin ficklampa för att få syn på glimmande ögon. Han hoppade i land på sandbanken och plötsligt hade han fångat in två små alligatorungar i handen. Lite större än en handflata blickade de upp på oss med sina smala ögon. Vi fick hålla dom i handen innan vi sedan släppte tillbaka dom till sin betydligt större mamma som väntade någonstans där ute. Sedan satt vi tysta i båten och bara lyssnade på djungelns ljud. Jag kan inte få nog av syrsornas, grodornas och alla de andra insekternas högljudda konsert. Man måste nästan omringas av det för att förstå.

• Åskregn i regnskogen är…tja…KRAFTIGT. Det var bara att snabbt acceptera att vi skulle bli plaskvåta, vända blicken mot himlen och känna det ljumma vattnet strömma över ansiktet. Höra dropparna träffa bladen i det täta lövverket med sån kraft att det överröstar ett vanligt samtal. Dra in doften av blöt regnskog. Vara glad att pölarna i skorna åtminstone var varma.

• De arga tarantellorna. Vår guide lockade fram tarantellor, stora som en utspretad hand, från sina gömställen i jorden. Dessa spindlar kan med sina kraftiga piggar bita igenom en sko och med sitt gift döda ett barn eller en gamling. Efter att ha sett dom lovar jag att alla tittade lite extra var man satte fötterna.

• Camping med hängmattor mitt i djungeln. Lite läskigt, väldigt spännande! Jag har aldrig upplevt ett sånt kompakt mörker som omslöt oss. Stjärnorna kikade ner mellan luckor i lövtäcket och lysmaskar svävade omkring bland träden. Vår guide måste ha varit en trollkarl, då han lyckades trolla fram en helt fantastiskt barbecue över öppen eld, samt att han med sin machete tillverkade skedar på ett par minuter, tallrikar av stora löv, ljusstakar av pinnar…så häftigt – en riktig överlevare!

• Ligga på rygg på bryggan nere vid floden, titta upp på en perfekt stjärnhimmel och samtidigt försöka lösa alla gåtor i universum.

• Solnedgången över Urubufloden. Wow.

• Och så har vi gruppen av fyra unga kineser. Vi trodde först att de hade gått fel när de dök upp med sina platåskor, smycken, små gucciväskor och mobilerna i högsta hugg. Jag, Kristiina, ett kanadensiskt par och vår guide tittade fundersamt på varandra när de började sminka sig på väg mot vår lodge mitt i djungeln. Vi var rätt säkra på att de aldrig varit utanför en storstad, än mindre fattat vad Amazonas handlar om över huvudtaget. De har under några dagar, utan att veta om det, förbluffat och underhållit oss med att vara så oerhört missanpassade i djungeln.

Detta var ett hopplock av våra upplevelser i jordens lunga. Jag har lärt mig att Amazonas är en fantastiskt vacker plats, men så brutalt ogästvänlig, farlig och läskig om du inte vet vad du håller på med. Som jag sa till Kristiina när vi försökte undvika att kliva på tarantellor i mörkret: ”Om jag någon gång blir gammal och senil hoppas jag att jag aldrig glömmer dessa ögonblick.”

Känner någon sig sugen på att uppleva Amazonas kan jag varmt rekommendera Antonios jungle tours.

22/2

Rånad i Rio. Kändes som om det var en tidsfråga innan det skulle hända. Snabbt som attan gick det också. Dumma och turistiga som vi var tog vi telefonerna med oss för att ta några bilder på stranden i Ipanema när vi promenerade längs vattenbrynet. Jag tog en bild med Kristiinas telefon när en ung grabb kommer springandes, snappar tag i telefonen och springer vidare i full fart. Allt gick så fort att jag knappt hann fatta vad som hände. Det gjorde dock många andra runt omkring oss och säkert femtio personer sätter av efter grabben för att få tag i honom. Parasoller flyger, grabben flyger, snubblar och blir till slut fälld av någon i folkmassan. Kristiina fick tillbaka sin telefon och grabben fick sig en rejäl omgång. Lite intressant att se hur folk verkligen stormade till för att hjälpa. Och vi har lärt oss en läxa, att inte vara så jävla dumma.

26/2

Recreio – en timme från Rios centrum, en helt annan känsla. Inga turister, lugnare tempo och surfvågor som stadigt rullar in mot stranden. Det är här jag spenderar mina sista dagar på resan, det är här som jag och surfbrädan försöker bemästra vågorna. Har redan träningsvärk i hela kroppen och en sträckt ljumske efter ett närgånget besök under ytan. Ändå ska jag ge mig ut på en eftermiddagssurf idag igen. Blir jag inte bättre sover jag åtminstone gott.

28/2

Den välkända postresedepressionen gör sig nu påmind på resans sista dag. Känslan av att inget, någonsin, kommer kunna bli lika roligt igen. Jag vet vid det här laget att det går över, och att snart dyker nästa vrålroliga grej upp…MEN. Det har verkligen varit en helt fantastisk resa. 1,5 månad är aldrig nog, men jag är så tacksam över dessa veckor och allt jag har fått uppleva. Ju mer jag ser av världen, desto mer inser jag att det finns att se – det lär inte dröja alltför länge innan jag svingar upp min backpack på ryggen igen och beger mig ut på nya, spännande äventyr!

Vad jag dock längtar efter är
– mörkt bröd
– gott kaffe
– mina smoothies

Vad jag aldrig mer vill se är
– vitt bröd
– vit toast
– rostad vit toast, grillad vit toast, vit toast med skinka, vit toast med ost, VIT TOAST I NÅGON FORM
– pulverkaffe, djävulens påfund