Att vara beroende av att resa

Jag har ju även gjort den klassiska sydostasien resan, jobbat på kryssningsfartyg, tagit mig igenom centralamerika, hängt alldeles för lång tid i colombia (älskar det landet) och tagit mig landvägen till Indien, nu kan man tro att jag skulle vilja lugna ner mig, men hur e det möjligt?
I år funderar jag på en kortare resa, alltså drygt 2 månader då jag skulle behöva ta tag i vissa saker i mitt liv, men klarar jag detta? I mina tankar finns ständigt resor o resmål och det är egentligen det jag lever för. Jag ser alla runt omkring mig skaffa familj medans jag inte ens kan se mig med en pojkvän då resandet tar så mycket tid för mig.
Jag är glad att jag valt att leva mitt liv såhär och jag har från att vara en stökig osäker småstadstjej blivit en lugn och glad backpacker. Jag har fått upp ögonen för så mycket och önskar att andra personer skulle uppleva det jag gör!
Att  resa har blivit en livsuppgift för mig och jag vet även för många andra på backpacking. jag letar ofta nya resmål och snart är det nog dags igen, för er tjejer som tvekar att åka själv.. gör inte det! (gäller även er killar)… att resa själv e det bästa man kan göra och jag hoppas ni alla får uppleva det nångång.
Till slut måste jag bara meddela att jag sitter här och skriver för att fördriva en lite ensam fredagskväll hos mor i lilla Vänersborg, visst hade man hellre legat i en hängmatta i Guatemala, gjort en barrunda på Utila eller varit på en iransk familjemiddag? Nåt att fundera på…