Roadtrip i Casamance, Senegal

Då Gambias president utlyste tre extra helgdagar i samband med Koriteh/Eid-el-fitr beslöt sig Sara och hennes två kamrater för att äntligen göra slag i saken – bila ner från the Kombos i Gambia till Casamance i södra Senegal. En roadtrip som få svenskar gjort förut.

En bil hyrdes av en privatperson, då inga bolag vi hittade var villiga att hyra ut för resor till Casamance utan chaufför eller för en mindre förmögenhet. Rebellrörelsen som är verksam i området har helt klart satt sina spår och i kombination med väglaget under regnperioden är det ingen som vill riskera något.
 
Bilen som vi fick tag på hade för att summera sett sina glansdagar troligen någon gång under sent 80-tal. Redan då vi fick den funkade 2:ans växel lite halvtaskigt och ett fönster var konstant öppet åtta centimeter då det ej gick att rubba. Ena bakdörren gick i övrigt heller inte att öppna och klädseln påminde om det som blir kvar efter att Myrorna haft julrea.
 
Fulla av entusiasm över att lämna jobben och the Kombos bakom oss rullade vi således söderut. Två timmar senare insåg vi varför man har snorkel på bilar och att vi definitivt inte hade någon… “Little Champ” som bilen snabbt döpts om till, brakade ihop för första gången – men ej den sista – två timmar efter avfärd från the Kombos. Regnperioden hade fortfarande Gambia och Senegal i sitt grepp och vattenpölarna kunde liknas vid mindre insjöar, vilket Little Champ helt enkelt inte var byggd för.
 
Efter att ha fått torka till rullade dock Little Champ stolt vidare igenom den senegalesiska landsbygden, avsaknaden av fyrhjulsdrift till trots. Färden gick genom ett otroligt vackert landskap till lilla byn Abéné, längs norra Casmances strandkant. Natten spenderades i ett vackert guesthouse tio meter från den långa folktomma sandstranden och med gasollampor (då guesthouset saknade el) som sken i kapp med den klara stjärnhimlen. Som enda gästerna hade vi konstant service och försågs med en otroligt god trerätters middag för en liten summa pengar.
 

Dag två letade vi oss vidare ner längs kusten till Kafountine, en charmig by som just den kvällen hade festival, som fick byn att svänga i takt med musiken från djembetrummorna. Då det var lågsäsong fick vi bra priser, men framförallt njuta av stillheten och vänligheten i det något relativt folktomma norra Casamance.
 
Dag tre gick det desto sämre for Little Champ. Konstant regn ledde till att Little Champ bröt ihop cirka sex gånger under dagen, inklusive mitt på en enfilig bro i hällregn. Måttligt glada knuffandes på vår bil började vi fundera på vad vi gett oss in på, särskilt då den åtta centimeter stora glipan i det ena fönstret gjorde att vi även började få en mindre insjö inuti bilen. Dock slog tanken oss aldrig att vända om – vilket av vissa kan argumenteras ha varit ett misstag…
 
Tre kilometer från slutdestinationen Ziguinchor tog vi oss efter mycket om och men över Helvetets vattenpöl nummer ett. Detta genom att med två hjul vara i cirka en halvmeter djupt vatten samtidigt som de två andra hjulen körde på en hårt packad lerbank. Att köra runt vattenpölen var helt omöjligt då det längs båda sidor om vägen sträckte sig ett långt mangroveträsk. I processen av att ta oss över den flera meter långa vattenpölen lyckades vi dock smälla till underredet på bilen på en sten, vilket ledde till att Little Champ blev något sur… Motorn rusade, hostade och tjöt, samtidigt som tutan tutade konstant.
 
Man kan tycka att ett mangroveträsk bör ha ganska få invånare – det hade det inte. Omringade av mangroveträskets invånare blev vi ivrigt påhejade på wolof och franska att ta oss an Helvetets vattenpöl nummer två (mellan 0,5 – 1 meter djup och mellan 4-6 meter lång beroende på vart du körde och om du inte fastnade i ett av de många hålen). Vi var dock sjukt skeptiska och undrade hur dumma i huvudet vi egentligen var som inte vänt om tidigare, allting ackompanjerat av det konstanta tutandet som fortsatte oavsett om man stängde av bilen eller ej.
 
Kamraterna började nervöst vanka av och an, då det började skymma och de teoretiskt sett, för att säga – inte alls, var tillåtna av sin arbetsgivare att resa till området och det med största trolighet skulle märkas var de var om vi inte lyckades ta oss därifrån i tid till måndagen… Då vi insåg att vi behövde en mekaniker (vi hade vid det laget uppbringat alla våra tekniska kunskaper, i stort sett baserat på kunskaper från Kamratposten) kollade vi i guideboken för att se om det fanns någon i staden vi just passerat och potentialt skulle kunna ta oss tillbaka till (förutsatt att bilen skulle rulla några meter till och vi inte skulle behöva campa i en plaskvåt bil mitt i träsket).
 
Enligt Lonely Planet fanns där ingen mekaniker i staden vi just passerat, dock fanns där informationen “At the time of research this was the only area to stay clear of. The separatist movement uses this town as it’s base. Do not stay, do not stop and do not enter”. Oups…Så mycket för att alltid hålla sig informerad om området man reser i…
 
Till slut lät vi oss övertygas av folkmassan, som vid det laget växt sig till en imponerande mängd människor och alla entusiastiskt pekade på Helvetets vattenpöl nummer två. Ackompanjerat av konstant tutande rullade (simmade) vi på ettans växel igenom vattenpölen med blickarna nervöst fästa på korset som hängde från backspegeln.
 
Little Champ, som den kämpe han är, tutade på till den gräns att man skulle kunna trott att vi satt i en långtradare, men rullade ändå sergervisst igenom. Nästa pärs var att ta sig igenom militärkontrollerna på väg in i stan.
 

I första kontrollen påpekade militären att vårt ena bromsljus var trasigt, vilket vi ursäktade med att det hade hänt precis i den sista vattenpölen. Varför han nöjde sig med detta och inte uppmärksammade att han troligen skulle få tinnitus för livet av vårt tutande, att växellådan enbart hade kvar 1:ans och 3:ans växel, 5:ans om man hade tur, att vi hade en sjö i baksätet, att föraren ej kunde stiga ur bilen utan att sparka sönder dörren eller klättra över till passagerarsätet eller att inget i elsystemet fungerade utöver tutan, var helt enkelt något vi enbart var ytterst tacksamma över!
 
Tio minuter efter att vi anlänt till hotellet dog Little Champ, men återupplivades nästa dag av två mekaniker som såg på oss som jultomten då vi utan diskussion betalade deras begärda pris av 3000CFA, cirka 50 SEK. Resan avslutades som sig bör, med punka hemma på gården och en domkraft som inte lyfte bilen tillräckligt högt och som i enlighet med gambisk stil istället fick pallras upp med taskiga tegelstenar.
 
Trots äventyret, eller kanske just därför, skulle jag dock rekommendera de flesta med viss försiktighet att ta sig till Casamance. Landskapet är slående och befolkningen otroligt vänlig.
 
Information

• Visum för såväl Gambia som Senegal får du vid gränskontrollen.
• För majoriteten av de svenska turisterna är området, Casamance, i Senegal relativt okänt. Merparten av besökarna till området kommer från övriga Senegal, Spanien eller Italien. Casamance sträcker sig från Gambias södra gräns till Guinea-Bissaus norra och är känt för sin slående natur, men dessvärre även för oroligheterna i samband med rebellrörelsen som är verksam i området.
• Casamance är främst känt för sin natur; småfloderna som ringlar sig fram bland mangroveträsk och palmträd till långa sandstränder. Under högsäsong är det ett populärt turistmål, men man kan ändå så gott som alltid hitta avskilda folktomma platser och stränder.
• Den mest populära turistdestinationen i Casamance är Cap Skiring, nära gränsen till Guinea-Bissau.
• Den största staden i Casamance är Ziguinchor som ligger vackert längs flodbanken. Här finns även Alliance Franco med sin imponerande byggnad och flera trevliga marknader.
• Transport: Sept-place (en typ av bil som tar sju personer) och minibussar finns så gott som överallt i Casamance och trafikerar flertalet rutter. I Ziguinchor finns det ett väldigt organiserat taxigarage där flertalet av områdets transportmedel avgår ifrån. Om du vill åka hela vägen till Dakar bör du vara där tidigt på morgonen. Bilarna/bussarna avgår då de är fulla. Det finns dock så gott som alltid möjligheten att betala för mer än en plats om du vill ha mer utrymme eller inte har tid eller energi att vänta på att fordonet ska fyllas upp.
• Från Ziguinchor avgår en färja till Dakar som går över natten till huvustaden. I Ziguinchor finns även en mindre flygplats.
• Säkerhet: Som i alla “konfliktområden” ändrar sig saker snabbt och informationen i dag kan vara helt felaktig i morgon. Därav är det viktigt att hålla sig välinformerad om situationen i området och tala med lokalbefolkningen i det området du reser. Generellt anses det dock väldigt stabilt i Casamance, spanska och italienska bolag anordnar charter till området och i de fall saker har hänt har det ej varit riktat mot turister. Vissa områden bör man helt undvika då där finns landminor, detta är dock något lokalbefolkningen är väldigt medvetna om och de brukar hindra folk från att överhuvudtaget ta sig in i dessa områden.