En resa genom Afghanistan

Jens berättar om sitt besök i Afghanistan, ett land som få turister besöker. I Afghanistan får han se vilken förändring som skett sedan talibanerna störtats och tar del av landets historia som talibanerna försökte förinta.

För att vara ett land där hårda strider fortfarande utkämpas dagligen är Afghanistan läskigt enkelt att få visum till. Konsulatet i Mashhad är en relativt lugn plats där utfärdande av pass till afghanska flyktingar är betydligt vanligare än visumansökningar, det verkar vara få som vill utbyta det relativt lugna och ordnade Iran mot ett kaotiskt Afghanistan.- 48 timmar, säger den leende mannen som tar emot min ansökan.- Och $30 betalar du i fönstret där borta, samtidigt som han pekar mot en lucka andra sidan rummet.Två dagar tillbringar man lätt i Mashhad.

Det är en av de allra heligaste platserna för shiamuslimer och varje år vallfärdar 15-20 miljoner människor till det evigt expanderande komplexet som omgärdar den åttonde Imamen Rezas grav. Tyvär tillåts ej ickemuslimer in i de allra heligaste delarna som sägs ha en av världens vackraste interiörer.Gatorna runt komplexet är smockfulla med människor från alla delar av den muslimska världen och affär efter affär säljer allt möjligt krimskrams. Plötsligt stannar alla upp och blir knäpp tysta, folks blickar riktas mot gatan där man kan se män febrilt försöka få liv i en orörlig kvinnorkropp. En närmare titt avslöjar ytterliggare en hemsk aspekt av den svarta ”chador” som många kvinnor bär i Iran.

Ett stycke av den hade snärjt sig i mopedens, som hon färdades på, bakre hjul och till slut ryckt henne handlöst ner i asfalten. Lyckligtvis överlevde kvinnan fick jag veta efter att ha frågat en affärsinnehavare vid olycksplatsen dagen efter.Lunchtid dagen för upphämtning av mitt pass vandrar jag in på konsulatet, den leende mannen håller fram mitt pass innan jag ens hunnit hälsa. Senare under dagen har jag biljetten i min hand för bussen till Herat som avgår klockan åtta nästa morgon.Bussen är full av afghaner och allsköns produkter man uppenbarligen inte finner i Afghanistan, människor tittar undrande på mig och en skäggbepryd äldre man frågar var jag är på väg. Herat!, svarar jag. Mannen skrattar och lyfter sina handflator mot himmlen och utbrister, In’sha’allah!

Gränsövergången går smidigt, vakterna på den afghanska sidan är på gott humör, den enda fråga de ställer innan de stämplar in mig i landet är om jag är mannen på bilden samtidigt som de skrattar. Bilden föreställer Usama Bin-Ladin och befinner sig på en CIA Most Wanted-lista. Jag ler ansträngt och skakar på huvudet och de skrattar ännu mer.Vägen från Islam-Qal, på den afghanska sidan om gränsen till Herat är nyligen lagd med hjälp av utländskt stöd, men tecken på att Afghanistan har varit ett krigsdrabbat land i över 25 år är uppenbara längs hela sträckan.

Utbrända ryska pansarfordon, skotthål i var och varannan husvägg och skyltar som varnar för ännu ej upprensade minfält.Solen har börjat gå ner när vi närmar oss Herat, vilket skapar ett magiskt skimmer över staden. På avstånd kan jag se Masjid-e Jame, Afghanistan troligtvis vackraste Islamska byggnad och Herat största moskee. Dessutom är det svårt att undvika de fem minareter som lutar i en oroväckande vinkel i stadens nordvästra delar. De var en gång mer än fyra gånger fler, men under britternas krig mot ryssarna, sent 1800-tal, sprängdes de flesta i bitar varpå fler har kollapsat sedan dess.

En av Herats höjdpunkter är annars de gamla stadsdelarna. Här är gatorna trånga och kommersen i full gång. Då och då bryts den totala mannliga dominansen av små blå skepnader, kvinnor klädda i burkas, som inte lämnar någon kroppsdel, förutom en och annan naken fot, inom synhåll för passerande. Det kan vara svårt att acceptera, men man får tyvär nöja sig med att kvinnornas situation åtminstone har förbättrats avsevärt sedan talibanernas fall, de löper numer inte risken att på öppen gata bli misshandlade för minsta lilla missödande snedsteg.Min märkligaste upplevelse i Herat måste ändå vara mitt besök till stadens medeltidsfort mitt i stadens äldre delar.

Fortet är under militär kontroll och stängt för besökare. När jag närmar mig de öppna grindarna dyker en beväpnad soldat upp och blockerar min väg, jag frågar om jag får se mig omkring, soldaten skakar på huvudet men gnider samtidigt sin tumme mot sitt pekfinger. Jag känner mig genast välkommen till den Indiska subkontinenten där pengar kan öppna vilken stängd dörr som helst. Jag drar fram 70 Afghani ur fickan, soldaten sänker sitt vapen, ler och tänder en joint. Han bubblar på under min guidade tur kring fortet på, för mig, oförstårlig Dari för att tillslut bjuda in mig på te hos sina kollegor. Min nu tydligt påverkade guide visar hur Zidane fick sitt röda kort i finalen mot Italien genom att dunka huvudet i bröstet på en av sina kompisar medan resten vrider sig av skratt på golvet.

Sedan riktas all uppmärksamhet mot TV:n som visar Turkiska musikvideor med lättklädda kvinnor. Jag ursäktar mig och går därifrån men kan inte låta bli att slås av hur landet måste ha förädrats sedan 2001. Talibanerna förbjöd TV, musik och jag vill knappast veta vad straffet hade varit om man upptäcktes medans man beundrade lättklädda damer.Det var dags att lämna Herat. Hade efter många om och men lagt ner planerna på att korsa landet via den centrala vägen och flög istället över ett spektakulärt Hazarajat. Det kan vara svårt att förstå hur dåligt utrustade och undertaliga afghaner alltid lyckats jaga bort inkräktare genom att kolla på en karta, men fullt förstårligt efter att ha sett bland de mest otillgängliga områden jag någonsin skådat, från mitt flygplansfönster.

Inflygningen till Kabul Internationall Airport är inte mindre spektakulär. Det är inte många meter mellan planet och bergen som omsluter platån som Kabul sitter på och inte svårt att bli skrämd över hur lätt det skulle vara att skjuta ner inkommande och avgående plan från en av Hindukushs toppar, samma toppar som användes i de otaliga raketattacker som drabbade Kabul efter ryssarnas tillbakadragande och kriget mellan Afghanistans mujahediner.”Welcome to Kabul” lyder skylten över ingången till ankomsthallen.

Kort därefter är jag på andra sidan byggnaden och blir överväldigad av alla tugnt beväpnade ISAF styrkor, privata säkerhetsentreprenörer och soldater från de nationella styrkorna. Samtidigt kommer människorna på planet från Dubai, som landade samtidigt som vårt, ut och vinkas snabbt in i stora LandCruisers med tonade rutor och andra bepansrade armefordon, ensam står jag sedan kvar och funderar över var jag kan fånga en taxi.Stadsdelarna Shar-e Naw och Shakr-e Cord är stadens mest utvecklade. Det är stadsdelar fulla av murar och beväpnade väktare, bakom murarna gömmer sig privata gästhus, ambassader, FN kontor och kontor för diverse statliga instutitioner.

På gatorna rör sig moderna afghaner i skjorta och byxor istället för den, i andra delar, normala Shalwaar Kaamezen och man ser kvinnor i västinspirerade kläder med bara en färgglad sjal på huvudet. Beger man sig åt Kabuls äldre och fattigare delar så är klädseln betydligt mer konservativ och man möter dessutom subkontinentalt kaos. Intressantast är de delar av staden som sträcker sig upp på Kabuls kullar med vindlande gator och mäktiga vyer över Kabulplatån. Söder- och västerut ser man spår av år av krig, med söndersprängda byggnader och gator och i det nyligen restaurerade Kabul Museum en känsla av talibanernas försök att utradera den afghanska historia som de inte ansåg vara i linje med den rena Islamiska stat de hade som intention att skapa. Österut finns enorma tältstäder med afghanska nomader som sökt lyckan i huvudstaden.

Mitt i allt detta patrullerar ISAF i konvojer med bepansrade fordon och attackhelikoptrar och människor på gatan verkar så vana vid det nu för tiden, för man ser sällan någon lyfta på huvudet när de dundrar förbi. För mig är det en stark påminnelse om att landet jag befinner mig i efter snart fem år sedan USAs invasion fortfarande inte är en säker plats.De flesta långdistanstransporterna ut i landet utgår tidig morgon, helt enkelt för att vägarna inte är säkra under dygnets mörka timmar och restiderna långa. Det innebär att man kryssar längs Kabuls gator just när solen är på väg upp och staden vaknar till liv vilket är en mäktig känsla. Min Toyota TownAce minibus är full och redo att avgå runt klockan fem med destination Baymian.

Jag förvånas i vilket skick Kabuls infartsvägar är när vi rullar ut ur staden, grusvägar med finmalet grus som tränger in överallt och dessutom bidrar till de enorma sandmoln som ständigt hänger över Kabul. Tremiljonerstaden har dock efter årtionden av krig haft det svårt att hämta sig trots miljoner dollar i utländskt stöd. Inget är självklart, ström finns enbart under ett fåtal timmar under dygnet, resten av dagen går staden på dieselmotorer och även vatten är få förunnat.Två skillda vägar sträcker sig västerut mot Baymian, en nordlig och en sydlig. Den längre nordliga vägen används nästan enbart av organisationer vars ledning förbjuder dem från att utsätta sig för onödig fara. Den sydliga kortare vägen går nämligen genom områden som sägs kontrolleras av talibaner och fordon utsätts ofta för attacker från banditer. Den hemskt dåliga vägen ringlar sig dock igenom storslagna landskap och över tre höga pass innan man 7-11 timmar senare anländer i Baymian.

Baymian är huvudstaden i provinsen med samma namn och domineras av en av de stora etniska grupperingarna i landet, Hazaras. Det är en av de stabilaste provinserna och definitivt den vänligaste. Under Talibanerna led de shiitiska Hazaras stort och de sunnimuslimska Talibanerna dödade tusentals människor och fick ännu fler att fly sina hem och bege sig upp i Koh-e Baba bergen. En minnesvärd stund som nästan fick tårarna att nalkas var under en middag i ett av stadens många tehus. Tehusen fungerar under dagtid som restauranger och nattetid som stora sovsalar med manskroppar utspridda på madrasser över golvet. Jag började prata med en äldre man som satt bredvid mig som kom från grannbyn Yawkawlang, väster om Baymian.

Hans livsöde var en lang rad tragedier som startade under hans första levnadsår då hans föräldrar under en vandring mellan de två byarna mördades av banditer varpå han och hans fem bröder växte upp hos släktingar. Under kriget mot Sovjet förolyckades fyra av hans bröder i strider mot ryssarna, medan den femte brodern förlorade ett av sina ben av en exploderande mina. Han och hans familj tog hand om den numer handikappade brodern fram till talibanernas övertagande av Baymian provinsen då brodern, hans fru och alla hans barn avrättades av dödspatruller medan mannen var ute ur huset. Han lyckades fly upp i bergen tillsammans med många andra och uthärdade där en kall vinter medan människor dog av kyla runt omkring honom. Hans berättelse hade fått mig att sluta äta och jag stirrade tomt på honom.

Han skrattade och utbrast att allt var mycket bättre nu. Jag svalde en klump i min hals och uttryckte beundran över hans styrka varpå han svepte sin högra hand över rummet och sa att var man i detta rum har lidit liknande förluster, men tillsammans och med hjälp av Allah så kommer lyckan åter att skina på oss. Jag hade svårt att somna den kvällen. Fler gånger satt jag mig upp i det mörka rummet och blickade ut över männen som sov, både i förundran och beundran.

Byn är en av de NGO-tätaste platserna i landet vilket har påverkat utvecklingen positivt, men långt ifrån så snabbt som många önskar, om man frågar byns invånare. Här finns också en militärbas som huserar mestadels Nya Zeeländska trupper vilket märks genom det dagliga vapensmattret som kommer ifrån basens skjutfält. Men basen bidrar även den till utveckling. Det är dock sorgligt när man beger sig ut till byar där utvecklingen stått stilla under många år och som tillsynes verkar bortglömda av de internationella organisationerna.Regionens befolkning är som sagt muslimer men Baymian har under århundraden varit en viktig pilgrimsdestination för buddister.

Två stående jättebuddor hade konstruerats och placerats i hålor i Baymians norra bergsvägg med 100-tals små celler också uthuggna ur bergväggen för präster och pilgrimmer. Under 1700-talet började förstörelsen av buddorna efter att ha lämnats orörda i mer än 700 år efter att regionens befolkning konverterat till Islam. Till och med talibanerna lämnade buddorna orörda i tre år efter att ha lyckats ta kontroll över regionen. Men i mars 2001 dömdes buddorna ut för att vara icke-muslimska och sprängdes i bitar med hjälp av pansarskott och dynamit. I dag står de tomma hålorna som ett av de starkaste bevisen för talibanernas försök att utradera all form av afghansk historia som inte gick hand i hand med deras hårddragna islamska riktlinjer.

Även om de förstörda buddorna är av värde för besökare är provinsen allra största dragkort de alpina sjöarna som kallas Band-e Amir. Dessa sjöar på drygt 3000 meters höjd är gudomligt vackra med en stark mörkblå färg. Vägen till sjöarna är dock kantade av landminor och fler än en gång ser jag vrak av minibussar som har haft oturen att träffa en, varje krängning på den dåliga vägen får hjärtat att hoppa upp i halsgropen. Varje helg besöks sjöarna av tusentals Afghaner från hela landet för att campa, ha picknick och för att ta sig ett dopp i det kalla, mineralrika vattnet som det sägs att Ali, Muhammeds brorson ska ha skapat.

Det är en härlig stämning bland besökarna som verkar släppa tankarna på de vardagliga svårigheterna. Tillbringade min dag med en familj från Helmand-provinsen i södra Afghanistan och fick uppleva deras gästvänlighet, vida känd men också med en hemsk baksida i det som kallas Pashtoonwali, där heder har en väldigt central roll.

Efter Baymian och Band-e Amir begav jag mig tillbaks till Kabul igen och fick det återigen bevisat för mig att Afghanistan inte är ett stabilt land. Säkerhetsnivån var markant höjd och stora delar av staden avstängd för bilar. Bomber hade exploderat dagen före fick jag berättat för mig på hotellet.Men min tid i landet började dock lida mot sitt slut. Dagen efter reste jag längs den, genom nyheterna, berömda Kabul-Jalalabad Road som länkar samman huvudstaden med Jalalabad och Torkham på den pakistanska gränsen mitt i det berömda Khyber-passet som är länken mellan Central Asien, Mellanöstern och den Indiska Subkontinenten. Vägen går genom vad som kallas Pashtunistan, som är landet av Pashtuner.

Separerade av gränsen dragen av britten Sir Henry Mortimer Durand befinner sig nu pashtunerna på båda sidor och skapar problem för de allierade trupperna på den afghanska sidan och för pakistanska regeringen, som inte har någon kontroll utanför vägen som leder till Peshawar, på den andra. Väster om Jalalabad är första gången jag känner mig direkt hotad under min tid i landet. Vid en liten kiosk där vi stannar står en man beväpnad med en AK-47:a, när jag stiger ur bilen höjjer mannen på ögonbrynen och visar mig fingret samtidigt som han väser åt vår chaufför att vi gör bäst i att lämna platsen.

När vi kör därifrån haglar det stenar kring oss. Vid gränsen är vakterna lika glada att stämpla ut mig som de var att stämpla in mig. När jag korsar bron till Pakistan vänder jag mig om och undrar om det fantastiska land jag nyss befann mig i någonsin kommer att få se en beständig fred.