Tio sydamerikanska favoriter

Huayna Potosi - ett populärt berg att bestiga utanför bolivianska staden La PazUnder de sjutton månader Theodor spenderade i Sydamerika hann han uppleva en fantastisk variation av platser. Såväl livliga städer och lugna landsbygder som magnifika berg och långa stränder. Läs Theodors lista över hans tio favoritplatser på kontinenten, och låt dig inspireras till din egen resa.

Under min tid i Sydamerika reste jag utan några planerade rutter. Jag hade bestämt mig för att ta resan som den kom, och reste därmed dit jag ville, när jag ville, utan att behöva tänka på att följa någon plan. Det gav mig tid att ta mig till platser som ofta låg lite ur vägen, det vill säga utanför den så kallade ”Gringo Trail”. Små guldkorn som man oftast inte får reda på förrän man är på plats och som även är svåra att planera in i förväg.
 
I och med detta tog resandet lång tid då jag ofta stannade längre på vissa ställen än planerat. I den här artikeln tänkte jag skriva om tio olika platser som jag, av en eller annan anledning, gärna skulle vilja återvända till. Det kan vara charmiga ställen där jag helt enkelt trivdes bra, eller områden där jag känner att jag inte riktigt hann uppleva allt som jag ville.
 
Buenos Aires, Argentina
Under min långa resa blev Buenos Aires den plats där jag kände mig som mest hemma. Inte för att det var likt mitt hem här i Sverige, utan på grund av att den vackra staden i sig kändes välkomnande och trevlig. Den sköna atmosfären, de vackra stadsdelarna, den goda maten, fick mig att stanna längre än planerat varje gång jag var där. Det är dock inte bara Argentinas huvudstad som får mig att vilja återvända. Det finns massor värt att se i den omkringliggande provinsen med samma namn.

”La Provincia de Buenos Aires” är berömd för sin pampas, stora bördiga slättmarker, och den gauchokultur som där växte fram (gauchos är Argentinas motsvarighet till Nordamerikas cowboys). Här finns en hel del spännande att upptäcka.
 
Cirka tio mil nordost om Buenos Aires ligger San Antonio de Areco, en trevlig liten gauchoby. Här finns inte mycket mer än ett fåtal restauranger, ett gauchomuseum, en liten flod där man kan ta sig en simtur samt några av Argentinas godaste alfajores – ett slags traditionellt bakverk. Om jag återvänder skulle jag försöka vara där under den årliga gauchofestivalen i början av november.
 
Förutom gauchos och storstäder kan man här även njuta av sol, bad och sandstränder en bit söder om huvudstaden. Mar del Plata är den utan tvekan största semesterorten i området, men jag skulle rekommendera att istället besöka Villa Gesell eller Pinamar. Båda mindre och trevligare.

Jujuy, Argentina
Den nordligaste provinsen i Argentina är enligt mig en av de vackraste. Det torra ökenlandskapet har här smyckats med vackra berg som färgats av alla de mineraler som finns i marken. Med nyanser av rött, brunt, lila och grönt tornar dessa berg upp sig över städerna, varav ”Cerro de los Siete Colores” (berget med de sju färgerna) som ligger i den mycket lilla och öde men gemytliga byn Purmamarca, är det mest imponerande.
 
Här i provinsen kan man tillbringa mycket tid med att åka mellan små byar och vandra kring i bergen. Tilcara, som är något större än Purmamarca rekommenderas som startpunkt, där det även finns en imponerande gammal fortruin (Pukará de Tilcara, byggt för mer än 10 000 år sedan) på toppen av en kulle. Väl värd att besöka.
 
Följer man den ståtliga dalen Quebrada de Humahuaca norrut hittar man en mängd vackra platser och pittoreska byar och når tillslut gränsen till Bolivia. La Quiaca är en trevlig gränsstad och jag har hört att även Yavi (nära gränsen) och Iruya (norr om Humahuaca) är värda att besöka. Jag kan dock inte säga att jag tyckte mycket om provinsens huvudstad San Salvador de Jujuy. Stor, stökig och mindre intressant.

Córdoba (provinsen), Argentina
I centrala Argentina finner man landets näst största stad efter Buenos Aires, Córdoba. Det känns som en mindre variant av huvudstaden och är i mitt tycke inte speciellt intressant i jämförelse med den. Däremot finns det mycket att se i provinsen med samma namn.
 
Jag lämnade min stora väska och begav mig ut för att upptäcka omgivningen. La Falda och La Cumbre är båda trevliga små städer. La Cumbre är en mycket bra plats för att prova på skärmflygning. Jag begav mig upp till avsatsen tre dagar i rad för att hoppa, men dessvärre tillät inte vädret att göra det.
 
För övrigt rekommenderar jag även ett besök i Nono (missa inte Museo Rocsen, ett fantastiskt underligt museum med en gigantisk samling av kuriosa) och det närliggande lite större, om än inte stora, Mina Clavero samt den lilla härliga hippiebyn San Marcos Sierras.
 
Alta Gracia, där Che Guevara bodde under en period av sitt liv, Ischilin och Ongamira, två fridfulla platser med vackra stenformationer, och La Cumbrecita var några av de ställen som jag ville men inte hann besöka. Jag fick känslan av att här fanns mycket jag inte lyckades ta mig tid att åka till. Men man ska väl ha något att återvända till också.

Bariloche, Argentina
Strax öster om Puerto Montt finner man på den argentinska sidan staden Bariloche och ”La Ruta de los Siete Lagos”. Andiska San Carlos de Bariloche känns på ett lustigt sätt lite som en semesterby i alperna. Kombinationen av ett ganska kyligt klimat, vackra trähus, bergstoppar som tornar upp sig omkring staden och ett torg fullt med S:t Bernhardshundar med små trätunnor hängandes kring halsarna.
 
Här stannar man gärna några dagar och tillbringar tiden med att vandra längs de vackra leder som sträcker sig upp mot bergen eller med att äta den goda choklad som staden är berömd för. Glöm inte att besöka alla de olika chokladbutikerna där man kan köpa choklad med alla möjliga former och smaker (en chokladkamera kanske?).
 
Följ vägen norrut så kommer du till den berömda ”La Ruta de los Siete Lagos” som visar upp sin skönhet med sju vackra sjöar omringade av snötäckta bergstoppar. Jag fortsatte rätt fort till San Martin de Los Andes, en mindre variant av Bariloche, men skulle inte ha något emot att ta mig mer tid att se allt ordentligt.

Söder om Bariloche ligger bland annat El Bolsón och El Maitén, som jag hört mycket gott om och gärna skulle vilja besöka.

Mendoza, Argentina
Känt som Argentinas främsta vindistrikt har Mendoza mycket att ge för dem som har det minsta intresse av vin. Här kan man självfallet besöka de många bodegorna och provsmaka viner samt se hur tillverkningsprocesserna går till. Om man inte gillar vin kan man istället besöka en av flertalet ställen som tillverkar olivolja. Jag kan rekommendera att hyra en cykel samt en karta och åka på egen hand mellan de många olika vinodlingarna.
 
Förutom vin har Mendoza allt som storstäder normalt brukar erbjuda. Det är en storstad som ändå har behållit mycket av den charm som vinstäder ofta har. Här finns många museum och vackra parker samt trevliga restauranger.
 
Vill man göra något mer adrenalinfyllt kan man ge sig på Amerikas högsta berg, Aconcagua (6962 möh), som ligger nära gränsen till Chile. Även om berget anses enkelt att bestiga är det inte något man bör göra utan tidigare erfarenhet av bergsbestigning. Det kostar mycket och kan på grund av den höga höjden vara farligt. Om inte annat kan man besöka det omkringliggande naturreservatet och beskåda berget från markhöjd.
 
Rio de Janeiro, Brasilien
Denna stora, gröna stad är nog mest känd för den gigantiska karnevalen som hålls varje februari, då folk från hela världen kommer hit för att festa, dansa och roa sig. Det var här jag startade min resa i Sydamerika. Jag stannade inte speciellt länge och hann då inte riktigt uppleva allt som jag egentligen ville. Dessutom missade jag karnevalen.
 
Staden som sådan är väldigt stor men har samtidigt mycket grönska och natur. Det finns ett antal riktigt stora, centrala stränder som dessvärre ofta är fullproppade av turister, och flera parker och utkiksplatser. ”Pão de Açúcar” (Sockertoppen) och ”Corcovado” (med Jesusstatyn på toppen) är de två mest kända.

Jag skulle rekommendera att åka en bit utanför staden och upptäcka det vackra som här finns. Utmed kusten varvas gamla koloniala städer med djungel och långa, vita stränder. Om man letar kan man hitta några riktiga guldkorn. En trevlig, dock ganska turistig, liten stad är Paraty. Ett perfekt ställe att koppla av på från Rio de Janeiros storstadsatmosfär. Glöm inte heller att besöka den vackra stranden vid Trinidade, några kilometer från Paraty.

Punta del Diablo, Uruguay
Om man söker en idyllisk liten fiskeby med långa, vita stränder får man inte missa Punta del Diablo i Uruguay. Betydligt mindre, billigare och mysigare än det mer kända och lyxiga Punta del Este är detta ett ställe som har lockat till sig många backpackers. Här kan man roa sig med att surfa, sola, bada eller bara ”chilla”, vilket är ett perfekt beskrivande ord för den här platsen. Med de små, kurviga jordvägarna och de färggranna husen och fiskebåtarna på strandkanten skulle jag mer än gärna åka tillbaka dit för att stanna ett tag och koppla av.
 
En bit söderut efter kusten finner man La Paloma – en annan vacker, om än något större och inte lika gemytlig, strandstad. Den har en minst lika fin strand som den i Punta del Diablo och är väl värd att stanna vid några dagar.
 
Jag missade olyckligtvis att besöka en liten by vid namn Cabo Polonio, som jag hörde mycket gott om. Den ligger mittemellan Punta del Diablo och La Paloma. För att komma dit måste man antingen få tag på en fyrhjulsdriven bil eller gå de sju kilometerna över sanddynorna från huvudvägen. Här finns dock varken el eller rinnande vatten.
 
Dessvärre ska man dock veta att Uruguay är ett ganska dyrt land i jämförelse med exempelvis Argentina, speciellt om man befinner sig vid kusten, där en hel del turister håller till. Under helgdagar så som Jul och Nyår kan det bli riktigt dyrt (och svårt) att hitta boende här.

Sucre, Bolivia
Mitt i Bolivia ligger landets officiella huvudstad Sucre, där jag tillbringade ett antal månader.
 
Sucre blev precis som Buenos Aires ett ställe på resan som fick mig att känna mig väldigt mycket som hemma. En mysig liten stad där man helt enkelt bara vill stanna. Många tillbringar här veckor eller ibland till och med månader för att plugga spanska, andra lämnar aldrig staden då de faller för den och bosätter sig. Här finns många internationella restauranger och barer och en hel del turister, men staden ger ändå en angenäm känsla av att vara boliviansk.
 
Många av er har säkert hört talas om silvergruvan i Potosí. Det magnifika ”Cerro Rico” (rika berget) och historien bakom spanjorernas ankomst till området. Hur de påbörjade arbetet att gräva fram allt silvergruvan hade. Jag stannade i staden några nätter för att bland annat besöka gruvan men många tar endast en dagstripp från Sucre för att göra detta, vilket såklart även det går bra.

La Paz, Bolivia
Bolivias största stad är enormt rörig och ganska smutsig. Den är så långt ifrån Sucre man kan komma utan att tappa den avslappnade bolivianska känslan som där finns. Rörigheten ger dock staden en stor del av sin charm. Det är lätt att virra bort sig på de gigantiska marknaderna och det kan ibland bli lite för mycket som händer omkring en. Men man kommer dock aldrig att ha tråkigt, och det kommer alltid att finnas nya saker att göra och upptäcka.
 
Marknaderna är ett måste. Här hittar man allt man söker, som läkemedel, elektronik, kläder och mat. Det är ett rent nöje att vandra runt planlöst i några timmar. Man hittar tveklöst något som intresserar en.
 
La Paz är ett känt backpackerställe där många samlas för att festa eller hitta på organiserade aktiviteter, varav två av de populäraste är att cykla nerför ”El Camino de la Muerte” (dödsvägen) och att bestiga ”Huayna Potosí” (6088 möh).
 
Jag tog mig aldrig tid att cykla nedför vägen och kom därför aldrig ner till djungeltrakterna nedanför La Paz vid namn Las Yungas. Coroico (ändhållplats för cykelturen) och Sorata (liten hippieby) ska vara två ställen man inte får missa.

Carretera Austral, Chile
Från norra Chile sträcker sig ”Ruta 5”, landets längsta väg, ner via Puerto Montt och sedan vidare över på ön Chiloé. Vill man åka vidare söderut får man fortsätta på den så kallade Carretera Austral, som tar dig så långt söderut som du kan komma i Chile utan att åka via Argentina, till en liten stad vid namn Villa O’Higgins.
 
Jag liftade från Futaleufú, en vacker liten by nära gränsen till Argentina vid den norra delen av vägen, och tog mig på detta sätt upp till Puerto Montt.
 
De vackra omgivningarna samt avsaknaden av folkmassor och större städer gav en fantastisk äventyrskänsla av att vara utanför turiststråket och ute i naturen. Den enormt långa vägen, som trots allt är Chiles huvudled genom landet och den enda vägen som sträcker sig mellan dessa platser, är inte mer än en liten grusväg utan mycket bebyggelse, lite trafik och nästintill inga avfarter.
 
Det finns inte många bussar som åker denna väg, så det absolut bästa vore att ha ett eget fordon (en motorcykel vore perfekt). Annars, om man har mycket tid och inte har något emot att behöva vänta, skulle jag rekommendera att lifta. Man får dock räkna med att allting inte alltid går enligt planerna.

8 kommentarer på Tio sydamerikanska favoriter

  1. Theodor Isacsson

    Tackar, tackar! Fick mig att längta tillbaka med då jag skrev artikeln.

    Hehe, jag spenderade trots allt större delen av min resa i Argentina. 😉

  2. Romina

    Hej Theodor, jag undrar hur du akte mellan dom olika landerna?? tog du nagra inrikes flyg tex mellan argentina och chile?? var det dyrt?? sakert? maste ma ha visum? tack pa forhand!

  3. Theodor Isacsson

    Hej Romina! Jag tog inga flyg alls när jag var i Sydamerika (förutom tur och retur till Sverige då), utan åkte för det mesta buss, vilket jag även skulle rekommendera dig att göra. Det är det absolut vanligaste transportmedlet och oftast det billigaste (dessutom det enligt mig trevligaste).

    Jag märkte ingenting speciellt osäkert med sydamerika, men man ska självfallet alltid se upp för skojare och tjuvar (större problem vid platser med mycket turister). De absolut flesta är trevliga och hjälpsamma.

    Då jag åkte behövde jag inga visum.

    Hoppas att du får en underbart trevlig resa!

  4. Theodor Isacsson

    Tack! Jag landade i Rio de Janeiro den 1 December 2008 och flög hem den 20 April 2010 från Buenos Aires. Ca 17 Månader var jag borta. 🙂

  5. elina kramer

    En fattig människa är inte den som är utan pengar
    utan den som är utan en dröm.

Svara till