Tid och rum i Western Australia (Exmouth – Perth)

Under en intensiv vecka reste Eleonor från Exmouth till Perth. Hon undersökte jordens första livsform i Hamelin Pool, vilade ut bland Pinnacles i Namburg National Park och hann besöka en marknad i Fremantle. Perth var slutdestinationen på en roadtrip som gått från Darwin till Perth, ca 8 000 km på 5 veckor.

Jag satt som vanligt på min forna sovplats bak i bilen när jag, Chris och Paul längs med kustlinjen begav oss iväg till Shark Bay. Min blåa mini iPod som länge varit ur funktion, började plötsligt att fungera någonstans mellan Exmouth och Quolsa Blowholes. Till tonerna av The Killers, som för övrigt överröstade Pauls franska techno, kunde jag se en skylt som basunerade ut att ”WAVES KILL”. Det var enorma vågor som slog mot de höga bergssluttningarna.

Vi hade bestämt oss för att inte tillbringa speciellt mycket tid i Coral Bay, så efter att ha promenerat på Shell Bach åkte vi vidare mot Shark Bay. Shark Bay var en intressant ort och vår första anhalt var en gammal telegraf, som tidigare dirigerat all kommunikation inom Australien och ut över Asien och Europa. Vi besökte telegrafmuseet och fick information från en lokalinvånare, som berättade att telegrafen under dess storhetstid brukade bevakas av beväpnade män, eftersom det glas som använts till stolparna ansågs värdefull av aboriginals. Vi fick se äldre foton och ett kontor som bevarats i sitt ursprungsskick. Därefter besökte vi Hamelin Pool, där vi fotograferade stomatolites, vilket sades vara jordens första livsform. Dessa stora, svarta, algliknande klumparna i havet, producerade tydligen en inte oansenlig mängd syre.
 
Från Shark Bay fanns en möjlighet att hyra en 4*4 och ta sig ut till Francois Peron National Park. Vi kände att det var dags att ge vår Toyota Corolla en lite paus, så vi hyrde en stor Jeep och begav oss iväg över långa vägar med röd sand för att snorkla, tälta och se ut över havet från spektakulära utsiktsplatser i parken. Snorklingen var inte mer än ok, men jag föredrog ändå att endast se mantror och hajar på betryggande avstånd, högt uppe på ett berg med milslång utsikt.
 
Vi stannade endast en natt i parken, eftersom vårt tidsschema plötsligt blivit pressat. Jag skulle med ett flyg till Sydney om endast ett par dagar och vi ville gärna tillbringa lite tid i Perth. Vi åkte igenom mysiga turistinfluerade orter som Kalbarri med Costal Village, Greenough med de långa sköna promenaderna och Bongara med en småstadsmentalitet och en känsla av trivsamhet som satt kvar länge. Jag hade gärna tillbringat längre tid med att utforska de små orterna och höra historier från lokalinvånarna, men tiden räckte tyvärr inte till.

Med bara 3 dagar kvar anlände vi till Namburg National Park, där vi promenerade omkring i en öken täkt av Pinnacles, vilket är 3-4 meter höga stenar som är formade av vinden. Chris och Paul tog även en lång vandring för att komma fram till en avgrund där de kunde klättra ner. Eftersom min klätterkvot successivt fyllts under resans gång, bestämde jag mig istället för att hämta information från några Perth-invånare som befann sig i området. Över en fika fick jag värdefulla tips och råd hur vi bäst och intensivast kunde uppleva Perth med endast ett par dagar att spela med.
 

 
Eftersom mina medresenärer uppvisade stora svårigheter att själva kunna orientera sig i avgrunden, blev mitt öde de följande timmarna att stå bredvid vår Toyota utan bilnycklar och otåligt invänta livstecken. När de väl kravlat sig upp levande, var det dock alldeles för sent att köra hela vägen till Perth, så vi fick nöja oss med att i mörkret leta upp en farm i Badgingarra, som även var en kombinerad campingplats. Det tog en lång tid att ta sig dit, eftersom det är mycket svårt att köra i mörker. I alla fall klagade Paul på att det hoppade kängurur överallt och att det var svårt att parera alla djur som låg tillplattade på asfalten.

När vi slutligen kom fram regnade det kraftigt och den numera bekanta vinden gjorde sig ännu en gång till känna. Den trevliga farmaren erbjöd oss dock att slå upp vårt tält i garaget, där det även fanns ett bordtennisbord. Vi fick sova under tak och jag vann pingisen mot Chris, vilket gjorde mig mycket tillfreds. Detta till trots att jag hittade en svart änka bakom en verktygslåda när jag letade efter bollen och  bilbatteriet var slut när vi på morgonen försökte få igång bilen. Eftersom det var becksvart spelade vi med billyktorna tända. ”Nya bilbatterier tålde mycket” enligt Chris. Tydligen inte. Vi fick väcka upp farmaren tidigt på morgonen som laddade vårt batteri, skrek ”No worries” när vi åkte och sedan var allt frid och fröjd.

När det var en timmes körning kvar till Perth passade vi på att ta en intensivutbildning i tid och rum. Vi besökte ett tekniskt museum och lärde oss allt om Newton, tyngdkraft, magnetism, universum, ljus och ljud. Paul försvann ett tag och vi antog att han intresserat begrundade teorier om svarta hål, men han befann sig i fikarummet och mumsade på en brownie. Vi kunde därefter åka vidare till Perth. Från min plats i baksätet spekulerade jag över hur Northern Territory skiljde sig extremt mycket från Western Australia, både mentaliteten och miljön. Vi hade upplevt mycket på vår tur. Jag hade gärna tillbringat längre tid än fem veckor, men jag var tvungen att åka tillbaka till Sydney.
 

  
I Perth blev det ännu intensivare. På en dag besökte vi en italiensk restaurang i Northbridge, slappade i  parken, gick runt i city och tog sedan färjan ut till förorten Fremantle för att besöka en marknad och ännu en Italiensk restaurang. Det var pizzabuffe all you can eat för 10 AUD så vi kunde inte låta bli. Mätta och belåtna insåg vi att vår roadtrip var slut. Vi tog den sista tuggan och Chris körde mig till flygplatsen. Jag tog adjö av mina medresenärer och vår blå Toyota Corolla. På nattflyget till Sydney plockade jag fram min iPod och lyssnade på de sista låtarna från Bloc Partys Silent Alarm. Våra fem veckor på resande fot var över.