Volontär i Bolivia

Hanna tillbringade sex månader i Bolivia som volontär på ett barnhem där hon jobbade med gatubarn.

Vad heter du, och hur gammal är du?
Jag heter Hanna Sjöberg och är 21 år.

När var det du var i Bolivia? Och hur länge var du där?
Jag åkte till Bolivia september 2001 och var där i sex månader.

När bestämde du dig för att åka och jobba med gatubarn i Bolivia?
Jag hade under hela min gymnasietid funderat på att efter studenten, åka ut och jobba med gatubarn. Men det hela blev klart ett år innan mitt utresedatum. Att det blev just Bolivia vet jag egentligen inte, men efter att ha kollat upp ett specifikt projekt i det landet, blev jag mycket intresserad och kände att det var dit jag ville åka.

Hur arrangerades det hela?
Jag åkte som praktikant genom den kristna organisationen PMU, Pingst Missionens Utvecklingssamarbete. Jag arrangerade allting själv och de godkände. Det som var svårast och krävde längst tid, var alla papper som skulle skrivas under i Bolivia. Men jag fick mycket hjälp och allt löste sig.

Åkte du ensam? Om ja, hur kändes det?
Jag åkte ensam, vilket jag ville göra. Jag ville göra någonting som krävde självständighet och jag var konstigt nog aldrig nervös innan avresan. Svårigheten med att resa själv, är i de flesta fall aldrig att resa ut eller att vara där, utan det är när allt är över och när man kommer hem. Då sitter man själv med alla minnen och erfarenheter, utan någon i sin närhet att kunna dela de med. Jag är glad att jag reste själv den gången, men jag kommer aldrig att göra om det.

Hur blev du omhändertagen vid din ankomst?
Jag blev till en början väl omhändertagen av de bolivianer jag skulle arbeta med, jag tänkte att allt skulle bli så bra. Men bara efter någon vecka visade det sig att jag fick helt stå på egna ben. De fanns fortfarande där för mig, men det ställdes tyvärr aldrig några krav på mig och deras förväntningar av mig var mycket låga.

Träffade du några kompisar där nere som du kunde umgås med på fritiden?
Jag hade turen att träffa två volontärer från Göteborg redan under min andra vecka, samt en hel del norska ungdomar. Det betydde otroligt mycket att ha folk ?hemifrån?, där jag helt kunde koppla av och framför allt få prata svenska!

Vad var ditt mål med resan? Vad ville du åstadkomma?
Jag ville klara mig själv i den stora världen samt att jag hoppades på något sätt kunna hjälpa gatubarnen och finnas till hands för de barn på det barnhem där jag även skulle arbeta.

Tycker du att du lyckades?
Jag klarade mig i alla fall i den stora världen! Men om jag ska vara ärlig tror jag inte att jag har kunnat hjälpa gatubarnen under de sex månader som jag var där. Det krävs mycket mer än så. Även den romantiserade bilden av att jobba på ett barnhem krossades. Jag skapade kontakter med barn för att sedan lämna dem. Jag gav dem kärlek i ett halvt år, för att i slutändan svika dem.

Hur är livet för gatubarnen i Bolivia?
Ett ganska annorlunda liv skulle man kunna säga utan att överdriva. Jag har fått den frågan många gånger, och flera säger till mig; visst har de det hemskt? Vad ska jag svara? I våra ögon ja, men vad tycker de? De själva anser att de har det bra, de har en frihet, de kan göra vad de vill och de behöver framför allt inte bo med sin familj. De barn och ungdomar som lever på gatan, är mer välnärda än de som bor kvar med sina föräldrar på landsbygden. Anledningen är den att de har makten att bestämma över sina pengar själva (som de oftast stjäl), medan de som bor med sin familj måste ge dem vidare till föräldrarna.

Jag tror att varje barn behöver en familj, men ibland så är den egna inte alltid den bästa. Kanske man har alkoholiserade föräldrar, som är ett led i fattigdomen. Drogade föräldrar som blir aggressiva och tar till våld. Barnet blir slaget och de väljer att lämna den enda trygghet de har. För att få bort ett barn från gatan, måste man se problemen som finns i ett tidigare stadium, där barnet ännu inte har blivit en del av gatan. När de väl har blivit det är det mycket svårt att övertala dem att överge den frihet de upplever att de har på gatan.

Är det många som jobbar som du där nere?
I Bolivias tredje största stad, Cochabamba, vilket var min hemstad, där finns det många gatubarnsprojekt. De som driver dessa är både inhemska och utländska arbetare. Det finns många som mig, som har en dröm att få hjälpa. Flera åker ut som unga volontärer, andra kommer ut senare i livet, med en större erfarenhet och förhoppningsvis en utbildning.

Hur mottagliga är gatubarnen för hjälp av utländska personer?
Att bygga upp ett förtroende tar tid, det kan ta flera år. Tänk dig då att det kommer personer från ett rikt land, är där ett tag för att strax därpå åka hem till sitt rika land igen. Men gatubarnen lyssnar på en, de är intresserad av vem man är. Men när det kommer till själva kritan, att få dem att förstå att det finns ett annat liv för dem, vänds dövörat till. Vad har jag att komma med? Har jag någonsin varit i närheten av den situation de sitter i? Jag, som knappt vet hur det är att vara hungrig, som har vuxit upp med två kärleksfulla föräldrar som skulle kunna göra allt för mig. Jag kan inte klandra dem för att inte har ett förtroende för mig.

Vad var det bästa som hände dig där nere?
Det finns många ?det bästa?. Det krävdes så lite för att jag skulle bli glad och känna mig uppskattad. Men en av mina favoriter var jag tillsammans med barnhemmet där jag jobbade, for till djungeln. Vi hade fem ljuvliga dagar med lek och bad. Det var en befrielse att se dessa barn och ungdomar släppa allt annat och bara njuta och vara lycklig.

Råkade du ut för några obehagligheter (så som rån/överfall)?
Efter alla varningar om att detta var väldigt vanligt, väntade jag mig att någon gång skulle även jag drabbas. Men jag kom lindrigt undan och det enda som hände var att någon ryckte av mig klockan när jag gick på stan. Det i sig var en obehaglig upplevelse, men jag kände mig aldrig hotad. Men om man har lite sunt förnuft, brukar det gå bra.

Hade du någon tid över att resa runt lite på egen hand i Bolivia?
Jag tog lite semester med mina skandinaviska vänner. Under den första 10 dagars turen, for vi upp till La Paz, tog dödsvägen (världens farligaste väg) ner till Coroico, tillbaka till La Paz och vidare upp till Copacabana och Titicacasjön. Tur nummer två åkte vi via el Altiplano till Arica, en kuststad i Chile. Det var en bussresa på dryga 13 timmar. Som jag nämnde tidigare var jag även i djungeln med barnhemmet. Vi åkte förbi Chapare, och hamnade mitt i ingenstans, ett par mil ifrån Santa Cruz.

Saknade du Sverige mycket under tiden där nere?
Jag kunde sakna saker som att gå in på ICA och handla lösgodis, gå en promenad i en svensk skog, äta en limpmacka med ost, kunna röra mig fritt och obehindrat. Men jag ville inte hem för en sekund. Jag saknade min familj, mina vänner, men jag ville att de skulle komma till mig i Bolivia, jag ville aldrig hem.

Lista de tre bästa sakerna med din resa
Bolivia som land. Det bolivianska folket och dess kultur. Oersättliga lärdomar

Lista de tre sämsta sakerna med din resa
Språkförbistringar. Känslan av maktlöshet, att ingenting kunna göra. Att komma till ett fattigt sydamerikanskt land och själv vara vit och rik.

Skulle du åka tillbaka idag om jag gav dig en biljett?
Utan att tveka.

Har du några tips att ge till den som sitter i samma tankar som du gjorde innan din resa?
Om man ska åka för att jobba på till exempel ett barnhem är det viktigt att först verkligen fundera ut vem man gör det för. Är det kanske mest för sin egen skull, för att man tycker om att vara med barn? Det kanske då är bättre att vara inblandad i ett projekt med förebyggande syften och lära sig någonting samtidigt. Om du åker till ett barnhem, var försiktig med att skapa för nära relationer till barnen, det hjälper för stunden, men det stjälper i längden.

När du är involverad i någonting, var noggrann med att säga vad du känner. Se till att få riktiga arbetsuppgifter, att du känner att du faktiskt gör någonting. Var noga med att stå på dig, även om det ibland kan kosta. När man är ung är det svårt att få respekt, då är det extra viktigt att i vid vissa tillfällen ta för sig, annars är det hemskt lätt att bli övertrampad.Skapa många kontakter med inhemska, gärna i samma ålder. Se till att ha en fritid utöver arbetet, där man kan göra saker som till exempel att dansa salsa, rida, lära sig något nytt.Var där i minst sex månader. Kanske det känns som en evighet innan, men jag lovar, tiden flyger iväg. Efter tre månader har man kommit in i allting, och det är inte förrän efter det som man får ut någonting av vistelsen.

Har du kontakt med någon/några där nere fortfarande?
Just nu har jag ingen kontakt, men jag har planer på att så snart som möjligt åka ner och hälsa på.

Vad kostar en sån här resa på ett ungefär?
Det som är dyrt, det är flygbiljetten som kostar cirka 10?000. Med boende och mat kan du klara dig på 100 kronor/dag.

Har du några liknande planer för framtiden?
Jag har fortfarande drömmar och visioner om att kunna göra någonting för gatubarnen. Men efter erfarenheter vet jag att det krävs mer än bara en vilja. Jag önskar att kunna gå in på ett tidigare stadium, där problemen börjar, det vill säga hos familjen. Vad kan man göra för att föräldrarna ska klara av att ta hand om sina egna barn, vad kan man göra för dem så att de inte blir slavar under alkoholen?

Att starta barnhem kanske kan ge ett barn en dräglare miljö att leva i för stunden, men om man tänker långsiktigt hjälper det inte själva gatubarnsproblematiken.