Det enkla livet på den brasilianska landsbygden

Röd jord, enkla hus och hetta är några saker som karaktäriserar den brasilianska landsbygden, där livet levs lugnt och harmoniskt. Linda fortsätter berätta om Brasilien och ger här en inblick i det enkla livet utanför städerna.

Första gången jag åkte ut på den brasilianska landsbygden hade jag inte en aning om vad jag skulle se eller hur det skulle vara. När jag kom dit så var det en upplevelse som inte går att glömma och så olikt annat liv på landsbygden som jag sett innan.

Att det skulle lukta landsbygd, ja det var jag beredd på, vad jag inte var beredd på var fattigdom, enkla hus utan riktigt tak och smuts. Det första man märker är att allt är otroligt stilla. Det händer nästan ingenting och händer det något så är det antingen en häst med vagn som travar förbi eller någon som tar en sväng med bilen. Det cirkulerar nästan lika många ryttare runt i staden som bilar. Hästarna och mulor går lösa så som de vill och man kan se dem lite överallt.

Husen är gjorda av enkla tegelstenar som det slängts lite cement på för att huset ska stå stadigt, inget mer. En bit plåt ligger över huset för att fungera som tak, det låga huset med plåttak gör att det blir otroligt hett inomhus. Det finns en hel del trähus också, vissa finare än andra men de flesta är väldigt skröpliga och ser ut att falla ihop när som helst. På något sätt anses det bättre att ha ett tegelstenshus än ett trähus men de flesta är nog glada att de har tak över huvudet vare sig det är av trä eller ej.

Flugor finns det gott om och flugsmällare vet man knappt vad det är. Maten täcks med en handduk och i bästa fall ställs den in i kylskåpet som är flera generationer gammalt och säkert en naturfara ur miljösynpunkt. I det enkla köket finns en enkel köksbänk med diskho och en gasspis. På plattan kokas bönor och ris och någon går och hämtar kött även fast man egentligen inte har det tillräckligt bra ställt för att köpa kött.

Men när det kommer gäster så är generositeten stor och det får kosta vad det kosta vill och det löser sig på något sätt. Ingen går någonsin hungrig, mat erbjuds ständigt. När vädret tillåter så kokas bönorna över eld ute på en enkel spis gjord av tegelstenar och en gammal spisplatta.

På gatorna sitter folk på gatukanten och pratar, mannen med hästen jämte sig och cowboyhatten på huvudet. Det är bara grässtråt i munnen som fattas. Ingen verkar ha bråttom och ska man gå någonstans så går man i lugn takt.

Livet på landet är lugnt, väldigt lugnt, men det är också fullt av skvaller och skratt och folket som bor där må vara fattiga men olyckliga är de inte.

Var den första som kommenterar

Svara till