Fattigdomsturism – glorifiering av misär eller viktig upplysning?

Ju mer vi reser, desto mer lär vi oss om andra kulturer och länder och desto större blir insikten om andras situation. Bra! Men vad händer när det blir en tävling i att ha sett den värsta misären? När turisterna betalar för att få se den? Backpackings skribent Johanna berättar om kåkstadsturer i Rio och Johannesburg och vill skapa en debatt kring fenomenet. Är det okej att betala för att få ”titta på fattigdomen”? Om inte, är det okej att blunda för den?

För varje år som går krymper världen en aning. Svenskar och andra västerlänningar reser längre och längre bort och det har skapats en sorts upplevelsehysteri, en utbredd strävan efter att uppleva något ”unikt”. Ju mer exotiskt desto bättre.

Kanske var det just så den arrangerade fattigdomsturismen föddes. En sorts turer som tar med västerlänningar ut i fattiga områden där de får ”titta på misären”, turer som ska ge dem känslan av att de upplevt något genuint, något mer än bekväma hotell och uppstyrda sevärdheter.
 
Många av världens stora städer kantas av slumområden, tusentals minimala bostäder i ett virrvarr av ledningar, djur och människor. I Brasilien kallas de favelas, i Sydafrika townships. Dessa kvarter, under samlingsnamnet kåkstäder, är hem åt miljontals människor – bara i Rio de Janeiro räknar man med att en tredjedel av befolkningen tillhör något av dessa problemdrabbade områden.

En favela i Rio, Brasilien, december 2006

Jag och två kompisar är i Rio. Vi vill besöka kåkstäderna, det känns inte som att vi sett staden annars. Som att vi inte upplevt dess själ om vi nöjer oss med de vackra stränderna, Lapa och Jesusstatyn.
– You can easily get there, but you might never come back, säger personalen på vårt hostel när vi frågar hur vi kan ta oss till en favela. Vi tänker om litegrann och bokar en guidad tur istället.

Guiden är en kvinna som verkar oerhört kunnig. Jag har glömt hennes riktiga namn men vi kan kalla henna Ana. Ana har studerat situationen i Rios favelas i många år och har svar på alla våra frågor. Guidandet är bara ett extraknäck. I samma andetag som hon berättar att det blivit skottlossning i närheten av hennes turistgrupper elva gånger under det gångna året, ger hon oss mycket tydliga instruktioner om vad som gäller under dagen.

Vi får fotografera, men bara i vissa riktningar. Lyder vi inte kommer någon att komma och ta våra kameror, vi ska veta att vi är noga iakttagna. Hela tiden. Ana menar att det finns oskrivna överenskommelser mellan guiderna och de högsta knarklangarna som går ut på att de respekterar varandra under vissa givna förutsättningar. Att ingen turist någonsin fotograferar någon av gatornas många ”dealing points” är en sådan förutsättning.

Vi är således försiktiga hela tiden. Vi går på gator där människor köper frukt, där någon försöker laga en trasig cykel och allt känns lugnt. Vi går i gränder så smala att klaustrofobin gör sig påmind och iakttar små barn som vant springer omkring i dessa små gångar. Upp för en trappa, ner i underjorden, upp igen, in bakom en dörr. Ana berättar om olika projekt vi kan stödja, som alla går ut på att hålla barnen borta från knarket, och vi besöker en skola för små barn där de säljer handgjorda halsband till oss. Jag köper allihop.

Soweto township, Johannesburg, Sydafrika, april 2009:

Soweto, South Western Townships, är namnet på det enorma kåkstadsområde utanför Johannesburg som rymmer en stor del av den sydafrikanska historien. Nelson Mandela har bott här, Desmond Tutu bor här, och i Soweto ligger många platser som var viktiga under apartheidtiden. Många delar är extremt fattiga, men här finns också områden med lyxvillor och ett av Afrikas största sjukhus.
 

Det är svårt och på många håll farligt att ta sig hit på egen hand som turist, men varje hostel och hotell kan erbjuda en arrangerad tur för ett par hundralappar. Det är så man gör. Kanske blir den här typen av turism extra extrem just i Sydafrika, eftersom många delar av landet är så välutvecklade och kontrasterna till de mindre privilegierade områdena därför gigantiska.
 
Vår minibuss stannar på en sandig gata i Soweto, alldeles i närheten av en större asfalterad väg. Det är nu vi ska få se den, ”fattigdomen”. Jabu, vår korpulente guide som hela resan dragit halvkrystade skämt för att roa oss, stannar bussen och vänder sig om. Han talar om att vi såklart inte måste köpa statyer i ebenholts av försäljarna som snart kastar sig över oss, men att det är uppskattat om vi gör det eftersom pengarna går tillbaka till samhället vi just ska besöka.
 
Jabu ska sitta kvar i bilen och vänta medan en ung kille som bor här tar över guideansvaret för en stund. Killen tar med oss ner längs en gata full av lekande barn och berättar om människornas vardag, att det inte finns något vatten och att en vanlig månadslön här – för den som har ett jobb – ligger på omkring 800 svenska kronor.


 
Vi är välkomna att ställa frågor, men ingen gör det. Ingen kommer på ett sätt att formulera sig på ett sätt som låter intresserat, men inte påfluget. Jag vill visa att jag bryr sig, men i rädslan över att uttrycka mig klumpigt, låta förfärad och därmed riskera att kränka någon, är jag tyst. Precis som alla andra.

Totalt varar besöket kanske 20 minuter. Vi besöker en kvinna som bor i ett litet hus som snickrats ihop av rosa plåtsjok. Några fotograferar, och när jag inte gör det säger guiden uppfordrande ”you can take pictures!”. Osäkert knäpper jag av några bilder. Kvinnan är märkbart besvärad av vår närvaro och tystnaden när hon tittar på oss, och vi tittar tillbaka, är väldigt besynnerlig.
 
Det pyttelilla rummet rymmer en smal säng, ett par ljusa träskåp och ett kök, som består av en gastank och några kastruller. Vi tittar oss omkring med ansiktsuttryck som försöker säga något mitt emellan ”vilket fint hem!” och ”vi förstår att ni har det tufft”. Det känns konstigt att vara gäst hemma hos någon som inte egentligen bjudit dit en.
 
Efter ett par minuter är tystnaden outhärdlig och någon frågar till slut ”är det där din son?”. Vi tittar alla på en fotoutskrift på väggen. ”Daughter”, säger kvinnan. Alla ler åt missförståndet. Det är åtminstone lättare att göra bort sig lite än att inte säga något alls.

När Jabu några museer senare släpper av oss vid vårt hostel med den höga muren runtom har jag väldigt blandade känslor. Det är inte helt lätt att avgöra om den här typen av turism är grotesk eller konstruktiv.

Jag inser naturligtvis att vi själva just betalat för att åka till Soweto, för att vi ville se Soweto. Och för att vi första dagen på resan ännu inte har kontakter som gör att vi kan åka dit på egen hand. På det sättet är Sydafrika ett svårt land att resa i. Vi är utlämnade till turarrangörerna. De försäkrar visserligen att en del av pengarna går tillbaka till de lokala guiderna och till viktiga projekt i de små samhällen vi besökt, och till den grad vi kan kontrollera det verkar det stämma.

Det är någon form av hjälp till självhjälp, det skapar arbetstillfällen och inkomster för befolkningen i Soweto. Dessutom kan man argumentera för att det är bättre att människor blir medvetna om orättvisor och vilka levnadsvillkor som gäller här. För okunskap är livsfarligt.
 
Ändå är det något lite äckligt över det hela. Det känns inte bra att människorna vi besökt tjänar pengar på att turisterna vill se hur fattiga de är. Att det hypotetiskt sätt kan finnas en risk att turerna blir mindre lönsamma om förhållandena skulle bli lite bättre och de inte längre skulle ha lika sunkiga skjul att visa upp. För turisterna väntar sig att se fattigdom och lidande, smutsiga kastruller och barfota barn. Det kommer man inte ifrån.

Jag vill ingenting hellre än att alla människor ska bli varse hur världen ser ut, se hur den orättvisa maktstruktur som gynnar oss i väst hindrar utveckling i många andra delar av världen. På många sätt föraktar jag dem som väljer att inte veta, att inte bry sig. Men uppnår man målet om insikt genom att slussa runt turister i minibussar?

Vi kom att uppleva ännu svårare fattigdom under vår resa i Sydafrika. Vi såg svält och mötte aidskatastrofens allra fulaste sidor. Men de gångerna skapade vårt journalistuppdrag oss kontakterna som ledde oss dit. Många gånger under resor har jag börjat tala med någon på en lokalbuss och blivit hembjuden på en kopp kaffe. Ibland har människor velat ta med mig runt för att visa sina släktingar och sin vardag. Just på det sättet kom vi att bekanta oss med Alexandra, en annan av Johannesburgs många kåkstäder, i slutet av samma resa. Och den där gången i Rio tog en brasilianare på samma sätt med oss på fest i sitt kvarter, där det var säkert för oss för att vi var i sällskap med en lokalinvånare. Om man vill kan man komma i kontakt med områden utanför de välsnitslade turistbanorna även utan en arrangerad tur.

Turen i Soweto var annorlunda mot de situationer jag nyss nämnde. Kvinnan vi besökte, som vi aldrig ens fick veta namnet på, skämdes över att visa upp sitt hem för oss. Hon skämdes när vi tittade på den pyttelilla sängen, när vi fotograferade huset och det fanns inget som handlade om utbyte eller ömsesidigt intresse i relationen som uppstod. Hon tog emot oss för att hon behövde de sedlar vi skuldmedvetet tryckte i handen på guiden när vi gick därifrån.
 
På många sätt köpte vi oss en ”unik upplevelse” på bekostnad av någon annan. Och även om sedlarna säkert hjälpte den här kvinnan för stunden, kan jag inte undgå att känna en sorts skuld över att ge på det sättet.

5 kommentarer på Fattigdomsturism – glorifiering av misär eller viktig upplysning?

  1. Johan Uddman

    Jag bor i Sydafrika för tillfället och är av den uppfattningen att det finns två olika sorters fattigdomsturism, eller vilket fall inriktningar. Runt de större städerna som Kapstaden och Jo’burg finns det väldigt mycket turism som riktar sig in i townshipsen. Den ena varianten går mest ut på att åka in med en buss inlåst och ta foton på de fattiga människorna och tjäna pengar på det. Sedan kan man även åka på turer som mer tar del av den lokala kulturen, äta på någon liten restaurang och prata med befolkningen. Oftast arrangerat av någon som bor eller bott i området och vet hur allt fungerar. Pengarna brukar oftast gå direkt till att göra det bättre för människorna som bor i townshipet. Tror att den andra varianten kan vidga många människors livsperspektiv och rejält påverka dem. Jag är dock inte särskilt förtjust i safarivarianten när folk sitter och glor på folk. Lite som att kolla på djur i en djurpark.

  2. Johanna Lagerfors

    Hej och tack för din kommentar Johan!

    Jag håller med dig till punkt och pricka! Vi var uppenbarligen på en av de ”bra” turerna i Jo-burg (det vill säga såvitt jag kunde uppskatta VAR det verkligen på initiativ av de som bodde där, det var de som arrangerade och de som fick en inkomst tack vare vår visit). Ändå känns det märkligt och ändå kan man diskutera det tycker jag! Vi fick definitivt prata med människor och även gå omkring lite själva och snacka med folk, vilket var jättetrevligt. Men att stå inne i någons hem och ”störa” kändes verkligen konstigt, även man kan motivera det på många sätt. Det var många blandade känslor och vi pratade om det länge efteråt för att sortera intrycken, min reskompis och jag. Håller med dig innerligt om att turer till townshipsen kan vidga många vyer och är det något som känns viktigt när det gäller turism så är det ju just det. Därav kluvenheten. Som jag skrev; är det något jag ogillar så är det när folk väljer att inte se situationen i länder där de reser, det känns så ignorant och nånstans anser jag att man har ett ansvar som går ut på att se hur världen faktiskt ser ut.

    Vad gäller turer där man ska sitta i en buss och ”titta på misären” genom ett fönster… det låter ju bara helt vansinnigt! Jag har som tur är inte sett någon sådan tur någonstans, men betvivlar inte att de finns. Dessa känns ju väldigt lätt att ta ställning emot!

  3. Terese Loodin-Ek

    Verkligen intressant artikel som visar två sidor av turismen! Jag har funderat i samma banor… Det är bra att du tar upp det till diskussion tycker jag!

    Så får alla som läser den fundera vidare, kanske finns det en lösning som både leder till medvetenhet utan skam.. t.ex. som Johans exempel..

    kram kram! bra artikel.

  4. Johanna Lagerfors

    Tack så mycket Therese!

    Ja, det är ett intressant ämne som man kan vända och vrida på väldigt mycket.

Svara till