Life’s a beach – två stränder i Brasilien du inte får missa

Med tanke på att Brasilien har cirka 8000 kilometer kust mot Atlanten är det kanske inte konstigt att några av världens vackraste stränder ligger här. Sebastian har besökt två av de allra mest spännande; Itacarés tropiska surfstränder och Jericoacoaras spektakulära sanddynsstränder.

Bussens luftkonditionering är trasig. För några timmar sedan hade jag välkomnat värmen, när jag låg och halvslumrade i den alltför nedkylda bussen, men nu, när solen har gått upp och steker bussens sidor rinner svetten nedför pannan. Vägen från Belo Horizonte till den lilla fiskebyn Itacaré har inte mycket utsikt att erbjuda, och jag betraktar återigen myrorna som kalasar på mina torra brödrester från förgående kväll. Itacaré ligger nästan 1200 kilometer från Belo Horizonte (och drygt 1400 kilometer norr om Rio de Janeiro), en resa som tar nästan 20 timmar med buss.
 
När jag kliver av bussen i Itacaré, trött och svettig, börjar ett svalkande regn att falla och jag drar regnskyddet över ryggsäcken. Förutom några försäljare som försöker övertyga mig om att just deras pousada är den bästa i byn hänger det en sömnig känsla över huvudgatan. Itacarés centrum består av några mindre butiker och en bankomat, och ligger strax ovanför stranden Coroinha där en tapper skara fiskebåtar ligger ankrade i skydd av en udde.

De flesta backpackerboenden ligger på just den udden, Concha, och när en trevlig brasiliansk kvinna kommer fram och ber att få visa mig sitt boende följer jag efter och finner mig snart hemmastadd i en mysig pousada med stora rena rum, hängmattor, en halt kattunge och en kokerska vars bullrande skratt klingar hemtrevligt i huset.

Itacaré är främst känt för sina många och vackra tropiska stränder. Flera av dem har utmärkta surfbreaks vilket gör att även den mest rastlöse resenären kan tillbringa hela dagar på stranden. Genom att följa Rua Pedro Longo sydväst ut från byn kommer man i tur och ordning till de fyra stränderna Resende, Tiririca, Costa och Ribeira. Tiririca är den populäraste bland surfare, här finns en kraftfull högervåg som håller hög kvalitet året om och en färgglatt målad skatepool. Vid stranden ligger några pousadas för de surfare som vägrar släppa vågorna med blicken, och till tonerna av sydamerikansk reggae serveras tropiska fruktdrinkar och kall öl i skuggan av palmerna. Det finns möjlighet att hyra surfbrädor vid stranden, men som brukligt till kraftigt överpris. Inne i byn finns mindre surfshopar som hyr ut brädor för cirka 80 kronor per dag.

Några kilometer längre söderut ligger den mer avsides belägna stranden Prainha. Stranden nås via en stig genom djungeln som slingrar sig fram genom tät regnskog och längs kustremsor med fantastisk utsikt. Enligt lokala guider ska promenaden inte ta mer än en halvtimme, men eftersom jag dels släpar på min surfbräda och dels går vilse några gånger tar vandringen uppemot en och en halv timme. Längs vägen passerar jag några mindre vattenfall och bäckar som passar utmärkt för ett svalkande dopp. Prainha anses vara en av Brasiliens vackraste stränder, en utmärkelse som bara förstärks av den tropiska omgivningen och det faktum att det inte finns någon som helst bebyggelse vid stranden.
 
Vid vattenbrynet står några solbrända brasilianare och utövar capoeira, en brasiliansk ”kampsportsdans” som härstammar från Brasiliens koloniala förflutna. Dess ursprung är visserligen omstritt, men kampkonsten är en kombination av kampsport, dans och sång och är en estetisk upplevelse även för de som i vanliga fall inte är intresserade av traditionell dans. När jag vandrar ut på stranden har vinden tilltagit i styrka och de vågor som skulle ha passat utmärkt för surfing har tyvärr blåst sönder. Trots det är vandringen till Prainha en trevlig utflykt som trots ganska moderata stigningar ändå gör mig väl förtjänt av en kall Brahma (öl).

För den som inte fått nog av de närbelägna stränderna finns möjlighet att åka på organiserade ecotours till mer avsides belägna stränder längs kustremsan. Längs byns huvudgata finns flera tourarrangörer och även hostels arrangerar dagsutflykter. När skymningen faller fylls gatan av musik och små stånd där man kan köpa tropiska drinkar för omkring 20 kronor; förutom nationaldrinken caipirinha rekommenderas passionfruktdrinkar (maracujá) och açai, en mörklila dryck gjord på açaibär. De smala kullerstensgatorna erbjuder också en del hippie-style shopping och flera barer erbjuder bra fest långt in på småtimmarna.

Jericoacoara

Sällan har en ankomst inramats så perfekt som den till Jericoacoara, eller Jeri som det kallas av brasilianarna. Den stora fyrhjulsdrivna bussen har öppna sidor och en sval havsbris fläktar i mitt hår. Solen är på väg ner och månen lyser redan klart på himlen när vi kör över stranden samtidigt som vågorna slår in under bussen. För att ta sig till Jeri måste man ta en buss från Fortaleza till Jijoca (sex timmar) och sedan åka med den fyrhjulsdrivna bussen eller med jeep från Jijoca till Jeri. Den sista timmen går över sandiga vägar och längs stranden innan man till sist kommer till den lilla byn bland sanddynerna.

Welcome to the official website of paradise. Så heter det på Jeris officiella hemsida. Och det är ingen överdrift. Få platser i världen gör så stort anspråk på att vara det jordiska paradiset som Jeri, byn som ligger inbäddad mellan enorma sanddyner och med hav på två sidor. Som en oas i en vindpinad öken sträcker sig palmer mot den soliga himlen, med små mysiga hus grupperade kring de sandiga gatorna och gränderna.
 
År 1984 utsåg Washington Post Magazine Jeri till en av världens tio vackraste stränder och ungefär samtidigt började backpackers att besöka byn. Samma år blev området klassat som ett naturskyddsområde och sedan 2002 är det en nationalpark. Detta gör att byn, trots stadig turism, inte tillåts växa fritt och strikta regler tillämpas för nya byggnader.

Byn består av fyra större gator, där Main Street är huvudgatan med ett litet torg i mitten. Gatorna i byn består enbart av sand; det är till och med förbjudet att asfaltera! Längs de fyra huvudgatorna finns flera mysiga hostels som alla håller hög kvalitet samt flera lyxigare hotell.

Jeris stora attraktion, förutom själva atmosfären, är sanddynerna. Det finns tourarrangörer överallt som erbjuder turer med ”dunebuggy” till de olika sötvattenslagunerna och de största sanddynerna. Priset varierar mellan 100 och 200 kronor per person för en längre tur. Överväg dock att själv vandra mellan sanddynerna, då bilkörning kan skada de känsliga ekosystemen och då det dessutom är en helt annan upplevelse att själv vandra runt.

Det tar knappt en timme med dunebuggy till Lagoa Azul och Lagoa Paraiso, två sötvattenlaguner med behagligt varmt vatten där man kan skölja av sig dammet. Efter att ha slukat en alldeles för dyr caipirinha förflyttar jag mig till en av hängmattorna som flyter i vattnet, och bilden av hur jag ligger i en hängmatta ute i den blå lagunen är på många sätt beskrivande för Jeri.
 
Många resenärer blir kvar i Jeri lite längre än planerat. Byn passar utmärkt för att ladda batterierna och långa promenader i solnedgången förbi Sunset Dune och längs stranden är en slående naturupplevelse. För de rastlösa är Jeri ett utmärkt ställe för vind- och kitesurfing och från och till bryter även en bra longboardvåg för vågsurfing.
 

Det finns även möjlighet att testa på sandboarding. Cirka 15 minuters promenad från byn ligger Pedra Furada, ett klippvalv som skapats av vågerosionen; häftigt i sig men inte värt den anstormning av turister som flockas för att se solen gå ned genom valvet. Istället rekommenderar jag att nattetid dra sig utanför byn och istället njuta av en klar stjärnhimmel som nästan inte störs av någon urban belysning alls.

 

En bit upp längs huvudgatan ligger min favoritrestaurang som faktiskt inte ens är en restaurang. Under min första dag strosar jag runt för att hitta ett alternativ till de mer turistiska restaurangerna närmre havet, när jag plötsligt känner lukten av rejäla brasilianska grillspett. Till höger ligger en liten uteplats i anslutning till ett bostadshus där ägaren Miguel har byggt en liten bar och ställt ut några bord. Egentligen serverar han ”bara” caipirinhas och grillspett, men när jag missförstår hans vardagsrum för en restaurang är han mer än villig att fixa större måltider.

Efter några kvällar och en VM-match i fotboll har vi blivit goda vänner och sista kvällen lagar han till färsk fisk som han inhandlat av en lokal fiskare, en måltid som jag sedmera minns som en av de bästa i Brasilien. Jag vet inte om han blev trött på att göra caipirinhas till mig, eller om han ville dela med sig av sin hemlighet, men redan andra dagen visar han mig hur man ska blanda den perfekta caipirinhan, och därefter är det självservice som gäller.

Hans leende och alltid lika goda humör blir också det sista jag upplever i Jeri, för utan att hinna smälta den utsökta fisken sätter jag mig åter på den skumpiga bussen för att återvända till Fortaleza. Och eftersom nästa destination är Amazonas blir Jeri den sista plats jag besöker på Brasiliens 8000 kilometer långa kustlinje. A truly special place, som Lonely Planet uttrycker det. Jag kan inte annat än att hålla med.

Recept på Miguels caipirinhas
 
* Cachaça (brasiliansk rom, finns att köpa på systemet)
* En halv lime
* Drygt en matsked socker
* Is
 
Pressa lime och socker med en mortel i en shaker. Glöm inte att skära bort det vita mittenpartiet på limen, det ger en besk bismak. Fyll shakern med is och höfta i cirka 6-8 cl cachaça (enligt Miguel ska man vända flaskan upp och ned och räkna till 20). Skaka tills shakern blir frostig på utsidan.