Malariatest

Det är alltid oroande när man när man får hög feber på en resa i tropskt klimat. Har man sen inte tagit något malariaprofylax trots att det rekommenderats så har man all anledning att vara orolig.

Klockan är sju på morgonen och jag vaknar av att man ringer i bjällrorna på båten. Det är dags för frukost. Då jag känner mig ovanligt hängig så tar jag tempen som visar att jag har 38,8 graders feber. Jag har snuva och har nyst i flera dagar så en förkylning ligger nära till hands. Det är exakt 14 dagar sedan vi var ute på en djungellodge och bland annat paddlade kanot två nätter i rad, så det går inte att bortse från malaria. Britt hämtar kaffe och en macka till mig som jag äter i hytten. Vi har kostat på oss hytt eftersom det inte blir så mycket dyrare än två hängmattsplatser.

Klockan 11 ringer man för lunch. Jag är fortfarande dålig så jag hoppar över den och Britt får gå ensam och äta. Vid 14.30 har febern stigit till 39.2 och det verkar som om paracetamolen jag äter inte har någon funktion. Jag börjar få ont i huvudet och lederna och jag fryser. Även en lätt diarré har jag lyckats dra på mig. Nu börjar jag misstänka malaria mer och mer medan Britt hela tiden påstår att så inte är fallet. En koll på tempen något senare visade 39,8 och nu börjar en tid som jag inte minns så mycket av.

Som tur är sköter Britt om mig med kalla trasor på huvudet och allt möjligt annat. För säkerhets skull så ger Britt mig med en kur doxycyklin, som ska hjälpa mot det mesta, inklusive malaria. Det är fortfarande två dagar kvar till vi är framme i Manaus, Brasilien, och ingen läkare i sikte. Jag blir kvar i hytten resten av resan och går bara ut på däck någon enstaka gång.

Enda trösten är väl att det har regnar friskt och de sätter presenningar på sidan av båten så man ändå inte kan se någonting, såvida man inte ställer sig i regnet. Båten stannade till på något ställe medan de flesta orterna bara passeras. Klockan fem på eftermiddagen är vi framme i Manaus och vi masar oss av båten.
 
En hög med taxichaffisar flyger på oss och eftersom jag är så dålig tvingas vi att ta någon av  dem. Naturligtvis blir vi lurade att pröjsa på tok för mycket för den korta sträckan till hotellet. Det visade sig även att taxin hade taxameter vilket man såklart skulle ha utnyttjat. Klantigt av mig. Får skylla på febern.

På hotellet blir portieren och en butler involverade i min sjukdom så fort vi kommer innanför dörren. Det urartar till en diskussion huruvida vi ska till sjukhus eller inte. Dessutom engagerar sig två gäster och en förbipasserande man. Jag som hatar sjukhus blir övertalad att åka in till Tropical Diases Hospital för att göra ett malariatest redan samma kväll. De har 24-timmarsöppet så det gör ingenting att det var en lördagkväll. Jag försöker hala mig ur det hela men nu har Britt en hejarklack bakom ryggen så det fanns ingen chans att komma undan. Bara att pallra sig dit.

Hotellpersonalen ordnar en taxi som ska köra mig, vänta medan persoalen tar provet och köra tillbaka. Jag misstänker att jag kommer bli inlagd och förhandlar om det hela så att taxin endast kör dit. Hemresan får jag ordna sen. Självklart hänger Britt med och stöttar upp. Lite av en skräll när vi betalar taxin: Chauffören har växel! Första gången det hänt här i Sydamerika. Det på öret och dessutom prutar han själv ner priset en halv riel.Vi kommer in i en väntsal med ett tiotal personer, som sitter i stolar.

Det finns en lucka längst fram där en sjuksyster sitter. Jag tar en nummerlapp och väntar på min tur. Jag hinner knappt sätta mig innan det är dags. Jag som gärna hade väntat en stund till för att samla mod. Stick i fingret har jag inte gjort sen jag gick i plugget och då hatade jag det. Som tur är finns stolar även framme vid luckan där inskrivning och nålstick ska göras. Jag blundar där jag sitter och när sticket kommer så hoppar jag tilll och skriker.

Det nästan svartnar för ögonen och jag hör hånflinet i väntrummet bakom mig. När jag öppnar ögonen för att se om det är klart så ser jag två små blodpölar och en flinande sjuksyrra. Britt kallar blodpölarna för blodfläckar men hon har inte samma referensramar. Nu började jag må så illa att jag är tvungen att köra ner huvudet mellan knäna.

Där sitter jag en stund innan Britt leder bort mig till stolarna i väntsalen. Jag kan inte ens lägga mig utan hänger med huvudet nedanför knäna i säkert en halvtimme. Sedan lägger jag mig ner och tydligen smittar det av sig, för även en av gubbarna som tidigare satt och hånflinade tar mod till sig och lägger sig också ner.

Efter någon timme kommer resultatet: Negativt, alltså ingen malaria och det känns skönt. Jag får rekommendationen att äta malariaprofylax nästa gång jag ska ut på djungeläventyr. Nu återstår bara dengufeber och influensa.

Britt berättar senare att sjukhuset hade en avdelning för folk som drabbas av parasiter vilka kryper in i kroppsöppningar. Hade hon sagt det när vi anlände så hade jag säkert svimmat redan vid dörren. En snäll brasse från väntrummet hjälper till att fixa en taxi därifrån och dagen efter har febern sjunkit till 38,5. Efter ytterligare tre, fyra dagar så är febern borta.

4 kommentarer på Malariatest

  1. Alexander

    Jag tycker det är tråkigt att läsa så här långa berättelser utan att få veta vilket land de utspelas i. För det står ju inte, eller?

  2. Ulrika

    Alexander:

    ”Det är fortfarande två dagar kvar till vi är framme i Manaus, Brasilien, och ingen läkare i sikte”

  3. Ulrika

    När man lägger in artikel så skriver man in vilket land det är. Jag ska be Mattias fixa så det syns bredvid artikeln.
    Kanske blir mer pedagogiskt då.

  4. Therese Lundberg

    ”Britt kallar blodpölarna för blodfläckar men hon har inte samma referensramar” hahahahaha!! …ja ni killar 😉

Svara till