Punta Arenas – den eviga vindens stad

Jag slår igen dörren till Hotell Blue House på Calle Arauco, och med blicken fäst vid det gråblå sundet spatserar jag nedför den sluttande Avenida Independencia. Det är söndag i Punta Arenas, huvudstad i Magallanes, Chiles sydligaste provins. Affärerna är stängda. Restaurangerna igenbommade. Blåsten och de regntunga skyarna tycks hålla stadens invånare hemma, men jag har beslutat mig för att trotsa elementen och se vad denna stad har att erbjuda.
 
Ett stycke bort skymtar en liten park och mellan välansade trädkronor sticker ett  plåtigt huvud upp. Plötsligt står jag sida vid sida med forne diktatorn och revolutionären Bernardo o Higgins. Jag blickar upp mot den bronsdraperade statsmannen och tänker att det nog trots allt är ganska bra att han inte kan se sig själv i detta skick. Den gamle landsfadern är nämligen täckt av måsskit och rost, men verkar inte låta sig bekommas det minsta.

Istället höjer han armen mot den disiga Januarihimlen och markerar slutet på en era av ockupation och kolonial tyranni. I 67 år har han blickat ut över sundet, och med sin högra arm håller han den spanska armadan på avstånd. Jag vet inte om Bernardo o Higgins någonsin kom så långt söderut som till Punta Arenas, men det gjorde trots allt jag. Och nu har det blivit hög tid att utforska denna vindpinade och isolerade landsända.
 
Det är en trött stad som möter mig. Slumrande och avvaktande. Men det fanns en tid då Punta Arenas blomstrade. Då trafiken i sundet var tät och det i hamnen ständigt var liv och rörelse. Stadens moderna historia tar sin början i mitten av 1800-talet då engelska ullmagnater anlände till trakten. De brittiska imperialisterna hade nåtts av ryktet om goda jordar och det tog inte lång tid förrän ullboomen var ett faktum.

Arbetskraftinvandrare från först och främst Irland och England men även från Kroatien strömmade till trakten och staden utvecklades snabbt till ett industriellt och administrativt centrum. Fartyg på väg till fjärran östern och den amerikanska västkusten hade under århundraden seglat genom magellans sund, men när Panamakanalen stod klar i början av 1900-talet minskade sundets betydelse och stadens glansdagar falnade. Idag ger Punta Arenas ett något bedagat, men ändå graciöst intryck där den vilar på den karga Brunswickhalvöns yttersta spets.

Med denna historia i bakuvudet vandrar jag österut längs stadens huvudstråk och emellanåt undrar jag vart jag egentligen har hamnat. Det är i slutet av Januari vilket betyder högsommar i denna del av världen, men i Punta Arenas verkar värmen har kapitulerat och lämnat fritt spelrum åt sin värsta opponent. Kylan. På 54 graders sydlig latitud är sommaren kort och det är den antarktiska vinden som regerar. Dag som natt rusar den med obönhörlig kraft genom gatorna och över torgen, och får stadens invånare att kippa efter andan.

”Människorna vid sundet tycks bära världens sorg på sina axlar” skrev en chilensk poet i början av 1900-talet och kanske hade han rätt… Kanske besitter människorna vid världens ände en inre melankoli som saknar motstycke i den övriga världen. – Vinden kväver oss, säger dom, och jag är beredd att hålla med. Jacka och fleecetröja till trots letar den sig in under de många klädlagren och får huden att knottras. Jag ryser till och sneddar över gatan in på torget.

På Plaza Muños Gamero står mannen som givit namn åt denna ödsliga landsända staty. Äventyraren och upptäckaren Fernando de Magallanes som blev den första att segla genom sundet som sedan skulle få hans namn. Runt statyn sitter några av traktens ungdomar och tittar med nyfiken skepticism på turisterna som förstulet smyger runt på torget. En gänglig pojke i de övre tonåren blossar på en cigarett och följer mig intresserat med blicken. Hans ögon är isande blå och han säger att det inte finns nåt att göra vid världens ände. Han bjuder på en cigarett och frågar oförstående vad jag gör så långt hemifrån. Jag önskar att jag hade ett bra svar.
 
Längs Avenida Costanera ligger gamla industrier och nedlagda varv sida vid sida. Torkade oljefläckar och fågelexkrementer besudlar min väg. Utanför fallfärdiga plåtskjul balanserar järnställningar på vingliga ben och från deras kroppar av stål gnisslar kättingar tunga i vinden. Innanför en spräckt ruta till vad som verkar vara en bilverkstad skymtar profilen av en man som hukar över en motor. Plötsligt skär en vinande sågklinga genom den tysta eftermiddagen och ett glödande regn lyser upp mannen i den lilla verkstaden.
 
Jag sneddar över vägen ned till stranden. De rundade stenarna skorrar mot varandra när de pressas samman under mina fötter. Vindbyarna hugger argt omkring mig, nyper tag i mina byxben och får mig att huttra till, och plötsligt inser jag hur långt bort ifrån centrum jag faktiskt befinner mig. På en parkeringsplats en bit bort skymtar jag en man med en pickup och jag går med snabba steg i hans riktning. Han slår igen dörren och är på väg därifrån när jag hojtar till  – Disculpe señor! – Skulle jag kunna få åka med er in till stan?

Han ler misstänkt men vänligt och med en nätt liten gest hänvisar han mig in i framsätet. Jag tittar in i kupén och möts av ett försiktigt leende. – Buenas tardes señor, ler en medelålders kvinna, och med en ursäktande min klämmer jag mig in i förarsätet mellan mannen och hans hustru. Han lägger i växeln, låter hjulen spinna i gruset och sladdar med en skicklig manöver ut från parkeringen. Estados unidos? säger han och ler pillemariskt.

Genom den smutsiga vindrutan skymtar jag stadens bebyggelse. Bakom oss ljuder ett dovt horn. Ett fartyg är på väg genom sundet. – Nå? – vad gör du här vid världens ände? frågar den finurlige mannen och jag har fortfarande inget bra svar på den frågan.
 
När jag senare på kvällen sitter och äter middag på den gemytliga restaurangen La Luna får jag plötsligt syn på ett välbekant ansikte utanför fönstret. – Va? – Hur är det möjligt?, brister vi ut nästan samtidigt och iakttar storögt varandra. Jag finner mig snart till rätta och ber henne slå sig ner, och hon tar av sig mössa och jacka och sjunker ner på stolen mittemot.

Hon ser frisk och välmående ut och de bruna ögonen glittrar i ljuset från taklampan. Hon har varit i nationalparken Torres del Paine och berättar lyriskt och målande om gigantiska granitklippor, laguner och milsvida landskap. Jag i min tur talar mig varm om den märkliga Moreno glaciärens blågröna magi och tillsammans förundras vi över den storslagna natur som detta land bjuder på.

Så går snacket inne på restaurang La Luna denna måndagskväll i slutet av Januari. Människor stojar och stimmar runt omkring oss men vi ser bara varandra och konverserar oss varma på både engelska och spanska. Innan vi går ut tar vi varsin rödhättad nål och markerar våran hemvist på den enorma världskarta som pryder den bortre väggen. Uppsala… Miami…
 
Efter middagen promenerar vi längs de kvällstunga gatorna. Småpratar om livets betänkligheter. Det som har varit. Det som komma skall. Vid hennes hotell stannar vi till och jag tackar för en trevlig kväll. Hon undrar om jag kan ta mig hem på egen hand. – Will you be okey? – It’s pretty dark outside, säger hon och ser uppriktigt orolig ut.
 
Jag vandrar Calle chiloé bortåt. Låter mig omsvepas av de grå byggnadernas tunga fasader. Bara ett fåtal gatlyktor lyser upp min väg. Natten har lagt sin mörka mantel över staden som världen tycks ha glömt. Staden vid sundet…
Där människorna bär världens sorg på sina axlar.

1 kommentar påPunta Arenas – den eviga vindens stad

  1. Ingela

    Du kan verkligen skriva så att läsaren inspireras av att vilja ut och resa själv…..jättefint berättat.

Svara till