Tummen upp för Patagonien – ett liftaräventyr

Efter tre månader i Buenos Aires bestämde sig Theodor för att resa söderut mot Patagoniens storslagna, ödsliga vidder. Men istället för att ta bussen som de flesta andra valde han att prova ett annat färdsätt – att lifta. Det blev ett äventyr, på bilflak och grusvägar, som inte riktigt gick som planerat.

Vackert men regnigt i Futaleufú

Efter mer än tre månader i Argentinas magnifika huvudstad Buenos Aires kände jag att det började bli dags att ge sig ut på nya äventyr. På det hostel där jag då hade jobbat träffade jag Kate, en trevlig tjej från Wales, som även hon hade stannat ett tag i Buenos Aires för att studera spanska. Vi bestämde oss för att tillsammans resa söderut mot det till stora delar ödsliga Patagonien.
 
Första etappen var att ta oss ned till Puerto Madryn, en gammal walesisk koloni på östkusten, mest känd för Península Valdés med sina stora pingvinkolonier samt valar. Vi stannade där ett par dagar. Därifrån tog vi oss rätt över till den västra delen av landet genom ännu ett antal byar av walesiskt ursprung innan vi kom fram till den chilenska gränsen. Efter att nästan ha glömt våra väskor vid gränsen anlände vi till den mycket närliggande staden Futaleufú, där min historia är tänkt att börja.

Futaleufú är en liten, trevlig men ganska tom stad som är populär för sin forsränning och vackra omgivning. Jag var inte där under turistsäsongen vilket gav den lilla staden, eller snarare den något stora byn, en ganska ödelagd känsla. Vi hittade endast en öppen restaurang där det serverades en alltför dyr, men smakrik, lax. Förutom det fanns bara ett litet café som låg vid vårt hostel, ett vackert litet familjeägt ställe med två bitska men snälla hundar.
 
På grund av att vi var där utanför turistsäsongen hade vi ingen möjlighet att prova på forsränning, vilket jag gärna ville, så vi bestämde oss för att dra vidare för att komma närmare kusten. Bussen, som endast gick ett par gånger per vecka, valde vi att inte ta. Istället ville vi prova på det billigare och mer äventyrliga transportsättet att lifta. Det var inte första gången jag gjorde det, och absolut inte heller den sista, trots de problem som uppstod.
 
Vår plan var att ta oss bort från gränsen för att komma ner till den så kallade Carretera Austral, en av Chiles stora huvudleder som går mellan Puerto Montt och Villa O’Higgins genom stora delar av det kalla och öde Patagonien, och sedan fortsätta ner den vägen så långt söderut som möjligt. Men som vanligt går mina resor aldrig som planerat, på gott och ont.
 
Det första hindret vi stötte på var avsaknaden av bankomater, vilket dock löstes då man kunde växla pengar på vårt hostel. Nästa hinder kom redan dagen efter då en storm drog in och regnet började ösa ner. Det lockade inte att vandra iväg med vår packning för att ställa oss vid vägkanten i ovädret, och vi kom fram till att vi skulle vänta en dag till och hoppas på bättre väder.

Dessa dagar levde jag på hostelkaféets riktigt goda stekmackor till lunch och middag. Efter Argentinas brist på grönsaker och starka såser till maten var det en fröjd att få komma till Chile och äta avokado och Ají Pebre (deras traditionella starka chilisås) som serverades till allt. Stackars Kate, som var vegetarian och därtill inte tyckte om avokado, fick äta vitt bröd med sallad och chilisås. Vilket inte är det mest intressanta man kan tänka sig.

På jakt efter ryggsäcken

Nästa dag började vi vår strapats trots att det fortfarande var blött och regnigt. Vi vandrade ner till den inte särskilt stora huvudvägen och satte oss för att vänta under ett av de många små tak som var utplacerade utmed vägen. Perfekta att vänta under då man är ute och liftar i regnet! Efter ett tag stannade en liten lastbil som kördes av en tyst gammal man. Jag slängde upp våra väskor på det blöta och leriga flaket, till Kates förskräckelse, och vi hoppade sedan in i förarhytten. Det blev en kort resa med den bilen då han endast skulle halvvägs till den första korsningen, som låg cirka 40 kilometer från Futaleufú.

Vi hittade genast ytterligare ett litet tak, där vi dock endast behövde vänta några minuter innan ännu ett fordon, en pickup, stannade. Detta var en far och son som var på väg till Palena, en liten stad söder om Futaleufú. Vi fick skjuts till korsningen (där det fanns en liten by med namnet Puerto Ramirez; några få hus och en liten hotelliknande byggnad var allt som fanns) medan vi berättade om alla våra, enligt dem, helgalna och livsfarliga äventyr.

Vi tackade för skjutsen och klev ut ur bilen. Efter det att jag hade hjälpt Kate att ta sin ryggsäck och jag sedan skulle ta ner min från flaket hände något som inte får hända. Bilen körde iväg i full karriär innan jag hade hunnit plocka av min väska från bilen. Jag sprang efter, viftade med armarna och skrek. Men de stannade inte utan fortsatte bort mot Palena, vilket låg ungefär lika långt åt fel håll som vi redan hade åkt den dagen.

Vad skulle vi göra nu?, tänkte vi, och bestämde oss för att vänta och se om han upptäckte sitt misstag och kom tillbaka, då vi trodde och hoppades att det var ett misstag och inte en stöld. Vi satt där under vårt tak; drack vin, diskuterade situationen samt observerade den halvgalna hunden som studsade runt omkring oss. Efter att ett antal timmar hade passerat började vi tappa tron om att de skulle komma tillbaka med min väska, och vi började se det som en möjlighet att den var borta för gott.

Strax efter slog turen till och en vit bil, som kom åkande från motsatt håll, stannade till och frågade om jag var killen som hade tappat bort sin ryggsäck och berättade att de hade lämnat den vid polisstationen i Palena. Jag gjorde ett litet glädjehopp och bestämde mig för att lifta till Palena för att där hämta väskan och sedan komma tillbaka, medan Kate väntade vid korsningen.

Efter cirka två timmars vandring och efter att sammanlagt tre bilar hade passerat utan att stanna började jag tappa hoppet om att få lift. I början njöt jag av naturen och omgivningarna. Otroligt vackert och skönt med gröna skogar, vattenfall, vårtsvin (både vita och bruna) samt den lugn och ro som här fanns. Däremot gjorde inte regnet och kylan det så mycket trevligare, trots att det framkallades ett antal fina regnbågar.

Jag började dock bli blöt och kall och när jag fick reda på att jag endast hade gått cirka 6 av de 35 kilometrarna till staden, som därtill var ganska brant uppför då man gick mot bergen, började jag känna mig lite dyster. Men skam den som ger sig. Var gång jag hörde en bil närma sig blev jag upprymd av möjligheten till lift. Men de flesta stannade inte, och det var alltid en lika dyster syn då de passerade och försvann.
 
Äntligen, tänkte jag när en röd bil tillslut stannade. Jag sprang fram och hoppade in. Föraren jobbade med kommunen i Palena och gav mig lift dit. När han hörde att jag var svensk gick han igenom hur mycket han älskade norska kvinnor och alla hans historier kring dem. En ganska sliskig typ, men jag kom dit jag ville. Väl där gick jag till polisstationen och lyckades efter ett flertal försök bevisa att väskan där var min. Därefter återvände jag ner till vägen för att ta mig tillbaka till Kate, som fortfarande satt och väntade i Puerto Ramirez.
 
Jag fick i alla fall snabbt lift på vägen tillbaka av en ung lärare och hans elev. Halvvägs tillbaka till korsningen stannade de för att fylla flaket med vedklabbar som de skulle ta med sig. Jag erbjöd mig att hjälpa till, eftersom det var en hel del att lasta. Medan jag höll på att arbeta hade Kate redan gett upp med att vänta. Hon hade gett sig iväg med ett gammalt par som bjöd henne på lunch och som sedan hjälpte henne leta reda på mig. När de kom fram till stället där jag var kände hon igen mig, stannade och frågade mig förvånat vad jag gjorde där mitt ute i ingenstans lastande vedklabbar medan hon hade väntat på att jag skulle återvända.

Vi fick i alla fall skjuts tillbaka till där vi började och en bit längre utmed vägen. Där sa de att de skulle komma tillbaka en timme senare för att se om vi hade fått lift, och om inte så kunde vi sova hos dem. Det tog dock inte längre än tjugo minuter innan en liten flakbil med fyra unga killar stannade. Kate fick ta platsen inne i bilen medan jag fick sitta bak på flaket. Vilken känsla! Rusa fram genom den underbart vackra vegetationen på ett flak mitt ute i ingenstans.
 
Vi kom fram till Villa Santa Lucía sent på kvällen, då det redan hunnit bli mörkt. Killarna som hade gett oss lift kände till ett B&B där vi kunde stanna. Billigt, enkelt och med goda fiskempanadas. Det var härligt att komma fram till ett ställe med våra väskor i behåll och kunna ta en varm dusch och äta något.

Bilflak till Chaitén

Vi sov gott den natten och vaknade alltför sent nästa morgon. Vi tog det lugnt och käkade en god frukost innan vi började vandra söderut utmed vägen. Vårt nästa mål var att komma till Puyuhuapi, vilket vi tyckte lät som en vacker plats och ett bra stopp halvvägs ner. Glada och utvilade gick vi en bra bit innan vi började känna oss lite less på att vandra. Vi satte oss ned vid vägkanten och åt lite av vår medplockade lunch: bröd, chilisås, avokado, inlagda paprikor och oliver samt lite kex och ost.
 
Det kändes verkligen inte som om denna väg var den huvudled som gick genom hela Chile. Tydligen den största och enda vägen från norr till söder. Det var en liten grusväg med knappt någon trafik alls. Av de få bilar som passerade stannade ingen. När det började bli mörkt funderade vi till och insåg att det kanske inte skulle vara så lätt att ta sig söderut. Vi kom sedan på att de dagar vi hade försökt lifta var under påskhelgen, vilket kanske delvis kan förklara bristen på bilar.

Efter lite diskussion blev det dock ändring på våra planer. Då fler bilar var på väg norrut beslutade vi att ta oss upp till Chaitén, som låg en bit norr om Santa Lucía. Det var tydligen en bra idé då det inte tog längre än en halvtimme innan en bil plockade upp oss. Vi kom tillbaka till Santa Lucía där vi hade sovit natten innan när det började bli mörkt. Inte en så effektiv dag med andra ord.

Det tog dock inte lång tid innan vi såg en bil stanna och en liftare hoppa av flaket. Jag rusade fram till chauffören och frågade om vi kunde åka med upp till Chaitén. Vi fick hoppa upp på flaket. Perfekt! Den bilresan var en av de härligaste på länge. Allt eftersom vi kom närmare den vulkanutbrottsdrabbade staden ändrades omgivningen radikalt. Vägen blev svart av lavastenar och vegetationen påminde mer och mer om Jurassic Park med stora gröna löv och höga träd. Det var otroligt vackert, men varmt var det inte. Vi var där i början av april, det vill säga inte under turistsäsong, då det började bli kallare. Dessutom regnade det.
 
Vi blev avsläppta i en liten stad några kilometer innan Chaitén vid namn Amarillo. Mörkret hade börjat falla och vi insåg att det inte var någon idé att försöka lifta vidare. Efter att ha frågat runt lite lyckades vi hitta stadens enda logi; ett för oss ganska dyrt familjeägt ställe. Efter lite tvekande och tvistande fick vi dock sova i ett rum under uppbyggnad för halva priset.

Efter en trevlig middag med fisk, sallad, potatis och hembakt bröd, gick vi och la oss. Nästa morgon vid frukost träffade vi en av ägarens vänner, som då erbjöd sig att köra oss till Chaitén och sedan, om vi ville det, åka med till Puerto Montt med färjan, som dock inte var helt gratis. Vi antog hans erbjudande och kom då snabbt och enkelt till Chaitén. Där spenderade vi dock inte särskilt mycket tid då vi ville hinna med färjan samma förmiddag, eftersom den inte gick så ofta.

I maj 2008 förstördes nästan hela staden då vulkanen som staden har fått sitt namn från vaknade till liv efter tusentals år i dvala. När jag kom dit var hela staden fortfarande täckt av aska och liknade på många sätt mer en förfallen spökstad. Jag tog en promenad innan vi gick ombord färjan, som skulle till den betydligt större hamnstaden Puerto Montt, för att se den fortfarande aktiva vulkanen. Ur vulkanen reste sig ett stort rökmoln vilket gav den ett magnifikt utseende.
 
När jag kom tillbaka till hamnen klev jag och Kate på färjan som tog oss till Puerto Montt. Detta var slutet på vårt liftande i området då vi sedan tog oss ner via buss till den vackra ön Chiloé, vilket får bli en annan historia.
 
I efterhand kan man tycka att vår plan gick helt åt skogen då vi inte lyckades komma någonvart söderut efter att ha nått Carretera Austral, som vi egentligen ville. Men de planer jag lägger upp är för mig aldrig något bestämt och oftast går inte allt som planerat, vilket jag absolut inte har något emot då man annars skulle missa sådant man helt enkelt inte kan planera i förväg. Snabba beslut och improviserat resande är enligt mig betydligt roligare än en dag-för-dag-planerad tripp. För visst fick jag mitt äventyr trots de hinder jag stötte på.

Liftartips

Det finns ett flertal anledningar till att lifta istället för att ta bussen, tåget eller flyget. För mig handlade det mest om äventyr, då jag gillar att variera mina resor och göra något spännande. När man liftar är det till exempel svårt att planera i förväg. Man kan inte räkna med att komma i tid till ett ställe eller att ens komma fram dit man vill. Man får helt enkelt ta det lite som det kommer.

Liftar du genom Patagonien kommer du säkerligen att hamna på ställen mitt ute i ingenstans där det kan vara svårt att hitta boende, mat och dylikt. Ibland kanske du fastnar några dagar i något litet samhälle där du varken kan få tag på pengar eller transport. Andra anledningar till att lifta är exempelvis priset, då man ofta klarar sig på en mindre mängd pengar, eller brist på annan transport. Vissa ställen kan vara svåra att ta sig till på annat sätt då det kanske bara går en buss i veckan eller ingen alls.
 
Jag har märkt att de gånger jag har liftat tillsammans med en tjej har det varit betydligt enklare att få skjuts än de gånger jag har liftat själv. Dessutom har jag förstått att en tjej som liftar ensam troligtvis kommer att få lift med mer enkelhet, men därtill också löper större risk att träffa på skumma personer. Glöm heller inte att tänka på vilken tid på året du vill lifta samt väderförhållanden. Att stå en kall höst vid en landsväg i ett regnigt Patagonien och vänta på att någon ska stanna är inte något strålande. Inte då heller om man har valt att lifta under en helgdag då de flesta stannar hemma.

Om du ska ut och lifta, tänk då på att göra det till något roligt. Var trevlig mot folk som plockar upp dig och lita på ditt sunda förnuft. Ha gott om pengar, och om du vill vara på den säkra sidan ta då med både VISA- och Maestrokort samt kontanter (gärna även amerikanska dollar då de går att växla eller betala med på många ställen i Sydamerika).