Livet på universitetet i Colombia

För snart ett år sedan skrev jag en artikel om ansökningsprocessen till en masterutbildning i Colombia (“Den krångliga vägen till universitetet”). Nu är snart första året av två avklarat och det är dags för en uppdatering om hur det har gått efter att jag lyckats ta mig igenom den omständiga antagnings- och registreringsprocessen.

Såhär med snart två terminer av fyra bakom mig kan jag säga att utbildningen har motsvarat alla mina förväntningar och mer därtill. Att läsa en master i genusvetenskap och utvecklingsstudier i Colombia är precis sådär fantastiskt som jag föreställt mig.

I Latinamerika är det stor skillnad på privata och statliga universitet. De statliga är oftast de allra bästa, billigaste (för i många länder kostar det att plugga även på de statliga universiteten) och de svåraste att komma in på, just för att de är så bra. Att de är svåra att komma in på, och att många får kämpa hårt för att kunna betala sin utbildning, till skillnad från de privata universiteten där de flesta har föräldrar med djupa fickor, gör att kursarna är otroligt ambitiösa – jag undrar när det på ett svenskt universitet skulle hända att studenterna ber läraren att få lämna in en skriftlig bokrecension också, när läraren bara ber om en muntlig redovisning, eller att studenterna själva ordnar diskussionsseminarier om läraren är bortrest en vecka.

I Colombia finns en slags motsvarighet till CSN, Icetex, men till skillnad från CSN handlar det inte om bidrag, utan bara lån, och till skillnad från CSN ska lånen betalas tillbaka, med ränta, på några få år efter examen. Det finns stipendier att få, men bara för de som har alldeles enastående bra betyg. Högre utbildning är ett privilegium som få har tillgång till. För att betala terminsavgifterna jobbar de flesta samtidigt, särskilt de som läser posgrado, det vill säga påbyggnadsutbildningar såsom specialiseringar, masterutbildningar och doktorandprogram.

Föreläsningarna på påbyggnadsutbildningarna är därför förlagda till kvällar och helger. Precis som alla andra har jag ett heltidsjobb vid sidan av min heltidsutbildning. Måndag till fredag, åtta till fem är jag på kontoret och fyra kvällar i veckan, fem till åtta, har jag föreläsning (ja, jag smiter från jobbet lite tidigare för att hinna till universitetet). Läser gör jag på bussen till och från jobbet, på kvällen när jag kommer hem och uppsatserna skriver jag på helgerna. Det är utmattande och stressigt, men hur ska jag annars betala hyran och terminsavgiften?

Ytterligare en stor skillnad mellan statliga och privata universitet är politiken. Statliga universitet i Latinamerika brukar generellt sett vara kända som ”vänsteruniversitet”, och mitt Universidad Nacional utgör inget undantag. På torget mitt på campus övervakas studenterna av en enorm väggmålning av Che Guevara, och på alla byggnader är väggarna fulla av politiska slagord. Datumen för varje termin finns fastslagna i en kalender, men man kan aldrig veta om man verkligen kommer att sluta det angivna datumet, för strejker och protester är snarare regel än undantag.

Min första termin på universitetet slutade först i slutet på juni, fast det utsatta datumet var sista maj, eftersom universitetet var stängt i två veckor i strejk mot en ny studentförordning. Det är inte heller ovanligt att få ett mejl någon timme innan kvällsföreläsningen där det står ”ingen föreläsning i dag, det har varit protester med stenkastning och polisen sköt tårgas så universitetet har utrymts”.

Med jämna mellanrum uppdagas också skandaler om att universitetet är infiltrerat av diverse beväpnade grupper. Högerregeringen hävdar ständigt att de statliga universiteten är infiltrerade av FARC-gerillan. Vilket säkert stämmer, men lika infiltrerade är de av paramilitärerna. I veckan skickade Aguilas Negras, vilket är en grupp som i princip består av ”demobiliserade” paramilitärer, en kommunikation till universitetet med explicita hot mot 32 studenter, listade med namn, adress och namn på familjemedlemmar, och ett förbud för dessa ”subversiva” studenter att vistas på campus mellan sex på kvällen och sex på morgonen. Att rektorn i sitt uttalande angående hotet säger ”vi har under de senaste åren behandlat 312 fall av specifika hot och de situationerna har alla löst sig väl” vet jag inte om det får mig att känna mig lugnare.

Hur som helst består vardagslivet för en student på Universidad Nacional mest av plugg och en och annan öl emellanåt i ett av alla haken som det kryllar av i kvarteren runt universitetet och trots stressen, hoten och allt byråkratiskt krångel är det alldeles, alldeles underbart.

6 kommentarer på Livet på universitetet i Colombia

  1. Tobias von Heideman

    Och när i helsike hinner du skriva dessa artiklar? : )

    Du är en fascinerande kvinna…

  2. Joanna

    Woooow!
    Du måste vara vääldigt ambitiös som orkar hålla upp med det tempot du beskriver.. Eller så är du bara väldigt väldigt intresserad av det du pluggar 😛
    Way to go!
    (väldigt bra skrivet också btw!)

  3. Evelina

    Kan man vara något än totalt avundsjuk? Önskar dig all lycka med studierna och jobbet.

  4. Fredrik

    är mycket intreserad av vad du skriver. tack så mycket för infon. ser mig skelv om efter en utbildning caragena

  5. Göran

    Hej.

    jag gör en jämförelse mellan de svenska och de colombianska universiteten (statliga och privata)
    Syftet är att belysa att det finns en kvalitet men att det kan finnas vissa saker som gör att det finns en osäkerhet som du skriver bl.a.
    Maila gärna mig även om det var länge sedan nu för jag tror att dina erfarenheter är viktiga
    Planerna finns på att dokumentera detta i tv

    goran(a)wilmermedia.se

  6. Lina

    Hej! jag och en vän vill börja plugga i colombia. Hur gick du tillväga? vi finner det så svårt att hitta programmer, kurser (vi vill ha en bachelor) och information. vi vet inte hur vi ska ta kontakt med studieansvariga på skolan och hemsidorna gör det helt omöjligt. Vart någonstans pluggar/pluggade du?

Svara till