Kontrasternas Hurghada

Vid första ögonkastet sköljde en våg av besvikelse över mig. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men min uppmålade bild av palmer, gyllengula mjöliga sandständer och azurblått svallande hav med färgglada akvariefiskar kändes långt borta när jag åkte på motorvägen från flygplatsen.

Det enda jag såg genom den dammiga, halvt nervevade rutan var sand, torka och åter sand. Torr och smutsig sand. Överallt längs motorvägen stod halvfärdiga gråa betongbyggnader, som i det tysta tiggde om ytterliggare pengar för att bli färdigbyggda. För det fick jag minsann reda på dagen efter, på resebolagets informationsträff, att här i Egypten byggde man sina hus så länge pengarna räckte. Sedan fick de halvfärdiga stå och damma tills man tjänat ihop ytterliggare pengar för att fortsätta bygget.
 
Det skulle visa sig att jag hade haft fel om Hurghada. Eller kanske egentligen inte fel utan snarare bara delvis rätt. Palmerna fanns där, liksom de sagolika stränderna och det azurblåa havet med alla vackra fiskar och koraller. Men där fanns också den milslånga torra, karg och ofruktbara sandöknen. Sida vid sida om varandra.

Hurghada är verkligen kontrasternas stad, på alla sätt och vis. Längs den långsträckta kustremsan längs Röda havet ploppar ständigt nya dykcenter upp, Mac Donalds har sedan ett par år tillbaka en given plats i stadens kärna och de citrongula skraltiga taxibilarna bli bara fler. Egyptierna vet var pengarna finns – hos oss västerländska turister.
 
Hurghada har bara cirka 30 000 fasta invånare men under turistsäsongen bor där nästan 100 000 invånare. Alla jobbar inom turistnäringen. I taxin från hotellet berättade taxichauffören att han egentligen kommer från Luxor, men att han bor här under turistsäsongen och skickar hem pengar till sin familj. Jag nickade lite medlidsamt så att chauffören förstod att jag tyckte synd om honom men han bara skrattade mellan blossen av hans egenrullade cigarett.

”Nonono, good money!”,utbröt han leende och svängde hastigt in på en sidoväg som ledde till Down Town, Hurghadas äldsta stadsdel. Där släppte han av mig.

Inne i Downtown gör sig Egyptens historiska och kulturella mystik påmind i de trånga basarerna som ännu inte fått ge vika för nybyggda lyxhotellkomplex och shoppingvaruhus. Färgstarka kryddor i oljefat, nyputsade smycken och Gizapyramiderna målade på papyrusblad trängs med välgjorda Ralph Laurenkopior i en salig blandning. Kommersen var  redan i full gång.

”Special price, just for you my friend”, hörde jag röster i folkvimlet ropa.
”Vackra blonda flicka, ar do svenska?” hörde jag samtidigt en annan röst säga från ett av T-shirtstånden i hörnet.

Alla pockade på min uppmärksamhet. Någon T-shirt var jag inte intresserad av för tillfället utan skakade leende på huvudet samtidigt som jag vandrade vidare längs den krokiga trottoaren, med försäljarnas nyfikna ögon spända i nacken på mig.
 
Plötsligt kände jag en varm hand på min axel. Jag vände förvånad mig om och såg en lång smal man i 60 årsåldern med gråaktig mustasch, iklädd benvit tunika.

”Do you want tea?” sade han leende och pekade in i en parfymaffär. Han saknade några tänder i munnen men såg vänlig ut.

Med risk för att verka oartig tackade jag ja och följde med honom in i affären. En stark doft av vanilj, mysk och mandel kom emot mig så fort jag stigit över tröskeln. På den batteridrivna gamla radion spelades inhemsk musik och känslan av att befinna flera tusen mil hemifrån gjorde sig plötsligt påmind för första gången på resan. Han gav mig ett rykande glas med Shay, ett rött och väldigt sött te som är vanligt i Egypten. Det smakade lite mer som varm mustig saft istället för vårt blaskiga påste som vi dricker hemma i Sverige. Riktigt gott faktiskt!

Jag skulle precis till att tacka och gå när han sträckte fram Sisha, en vattenpipa, till mig. ”Apple, banana, strawberry, mint?” frågade han mig ivrigt. Jag valde äpplesmak till slut.

Först skulle jag blåsa ut, så att det bubblade och sedan dra in ångorna. Det tog ett tag att lära sig tekniken men sedan kändes det bara skönt avslappnat. I mitt inre såg jag mig själv sitta runt en lägereld i öknen och röka vattenpipa hos en beduinstam.

Lite senare, när solen ute på gatan hade sänkt sig ner över husen och skänkte ett rött harmoniskt sken, började jag min promenad tillbaka till hotellet. Berusad var jag definitivt inte, men jag hade ändå pirrande känsla i kroppen som inte riktigt går att beskriva. Jag gick förbi ett café där de egyptiska gubbarna högljutt språkade samtidigt som de rökte Sisha och tittade på en liten teve som visade italiensk ligafotboll via satellit.

Lite längre fram låg den Koptiska kyrkan, som taxichauffören från flygplatsen hade visat mig när jag anlände. I Egypten är cirka 90 procent av invånarna muslimer och tio procent kristna, vilket är ovanligt. Taxichaffören hade skinit upp i hela ansikten när han berättade att han hade vänner som var kristna och att det inte var något problem alls. Alla i Egypten lever i ”harmoni”, som han uttryckte sig.
 
När jag gick och lade mig den kvällen, i hotellets nypressade vita lakan, med kvällsbruset och de ständigt tutande bilarna utanför mitt sovrumsfönster sköljde en känsla av lugn och välbefinnande över mig samtidigt som jag drömde mig bort till morgondagens snorkeltur.

Att jag för ett dygn sedan suttit i en dammig taxi på den sandiga och torra motorvägen från flygplatsen kändes redan långt borta…

2 kommentarer på Kontrasternas Hurghada

  1. vera

    Din reseberättelse var inspirerande. Jag får verkligen lust att åka till Hurgada omedelbart. Jag med familj reser dit i början på juli – när det är som hetast! 🙂

Svara till