Inbillade fobier

De flesta av oss väljer nog bort Filippinerna på våra resor österut och sedan någon vecka tillbaka avråder UD alla svenskar från att besöka landet. Det har under en längre tid förekommit kidnappningar men Kenneth valde trots detta att till slut besöka landet. Han var dock ordentligt orolig vid ett flertal tillfällen och en gång trodde han att det var kört, på riktigt…

Filippinerna har lockat i många år men varenda gång vi tänkt åka dit så har Lonely Planets avdelning: ”akta dig, du kommer att bli snuvad” avskräckt oss. Den ena boken efter den andra införskaffades och i alla står skrivet att man i princip kommer bli rånad så fort man kliver av planet i Manila. Dessutom är metoderna man använder av den typen att de låtsas vara trevliga men är raka motsatsen. Jag fick intrycket att de flesta är bluffmakare och tyvärr så bangade man att åka dit. Varför ens ge dem chansen att luras. Det finns ju en massa andra länder att åka till.  
 
Det här velandet pågick från 1994 och fram till år 2001. Till sist bestämmer vi oss ändå för att ge oss iväg och för att slippa bli lurade redan fran start av taxichaffisen så bestämde vi med guesthouset att hämta upp oss på flygplatsen.
 
Typiskt nog så hade Abu Sayyafgerillan, vid den här tiden kidnappat ett gäng turister på en ö utanför Puerto Princessa på Palawan. Året innan hade samma gerilla kidnappat ett gäng turister på Sipadan utanför Malaysiska Borneo. Kunde vara mer uppmuntrande. 
 
Vi överlevde Manila utan att ens ha upplevt en tillstymmelse till rån. Tvärt om så verkade människorna hur trevliga som helst.
 
Vi köpte en flygbiljett till Puerto Princessa på Palawan av en resebyrå och när vi väl satt på planet började vi funderade varför det inte var fler turister med. Hade ju trott att Palawan var en stor turistdestination. Kommer ihåg hur vi satt och räknade och kom fram till att det i alla fall var två västerlänningar till. Den ena var det en kille som mötte upp, verkade som han bodde här och den andra kom lufsandes efter oss till samma guesthouse som vi tog in på. Han sa inget utan satte sig bara ner och hinkade i sig den ena ölen efter den andra. Vi såg aldrig att han ens checkade in men någonstans måste de burit honom framåt natten för han var där dagen därpå..   
 

Dagen därpå gick vi upp till busstationen och tog en jeepney, vid namn: ”tiger”, till Port Barton på västkusten i hopp om att hitta något mysigt ställe att bo på. Väl framme så konstaterade vi att det inte såg ut som förväntat. Här fanns inte en enda utlänning, vilket i och för sig inte var vad vi sökte efter men trygghetskänslan skulle öka om vi i alla fall såg någon. Dessutom skulle eventuella kidnappare ha fler att välja på.
  
Det känns helt enkelt inte bra så vi bestämmer oss för att hyra en båt ut till Cacnipa Island som ligger en till två timmars väg härifrån. Vi hinner knappt sätta oss i båten förrän vi kommer på att vi tidigare hade sagt till varandra att inte åka ut till någon isolerad ö, precis innan vi åkte hemifrån. Nu satt vi här med två okända personer som skulle ta oss ut till ön i sin utriggare. På väg till ön går något sönder och vi fattar först inte vad, men enligt filippinarna måste vi söka nödhamn på en liten, till synes öde ö, för reparation. Då kommer konspirationstankarna upp i huvudet eftersom den där kidnappningen skedde ett halvår tidigare.
 
Bergis är det något på gång. Vi märkte inget fel på båten och vad fasen ska vi gora nu? Varför just till den ön, var tankar som kom. Det fanns ju andra större öar som var lika nära (eller lika långt bort om man så vill). Nu såg vi ju i alla fall att de jobbade med båten så när det dök upp en kille med en hammare i näven så blev vi inte oroliga. Det som nu bekymrade oss var om de skulle hinna bli klara innan det blev mörkt eftersom hela propelleraxeln var borttagen och en ny propeller skulle sättas på.

Vi kom iväg samtidigt som solen gick ner och väl framme så välkomnades av en schweizare som ägde stället och hans två anställda. Den ena var en medelålders kille som skötte trädgården och den andra en ung kille som jobbade med allt annat, vilket inte var speciellt mycket just nu då det bara fanns två gäster till. En västerlänsk kille med en filippinsk tjej. Positivt att det i alla fall fanns nagon tyckte vi. 

Dagen därpå tar trädgårdsmästaren, bungalowägaren och de två andra gästerna utriggaren till fastlandet. Kvar blir vi två och den unga killen. Ingen av dem kom tillbaka till kvällen och generatorn pajade så vi satt med stearinljus på kvällen och hade det mysigt.  
 
Klockan åtta på morgonen dagen därpå kommer en plastbåt åkande i full fart mot stranden. Ovanligt med en sån typ av båt här. Hade bara sett utriggare tidigare. Vi sitter på verandan till restaurangen och äter frukost tillsammans med den unga kocken och frågade honom om det måhända kunde vara några andra turister. Grabben tittade och tittade innan han sa: Det är inga västerlänningar utan bara filippinare. Det där lät inte alls bra i våra öron och när han dessutom säger att han aldrig har sett dom förut så börjar vi bli fundersamma. Båten kommer närmare och vi ser att det är fyra personer i den och när den nästan är framme vid stranden så ser vi att två är militäruniform, en stor kille har en vit t-shirt och en är kvinna.
 
Nu börjar hjärtat dunka lite hårdare och när de två militärklädda snubbarna kliver av båten med dragna vapen så sätter sig kaffet på tvären i halsen. Sablar tänkte jag. Nu händer det som inte får hända. Abu Sayyef …………..

Hur kunde jag dra in tjejen i det här, vi skulle ju inte åka ut på en isolerad ö och speciellt inte i närheten av Palawan. Nu kände jag paniken komma krypande och jag var livrädd. Jag kollade hur det såg ut nedanför verandan i hopp om att kunna hoppa ner där och springa upp i skogen trots att jag var barfota. Strunt samma om jag blir ormbiten, bättre det än att bli skjuten i alla fall. Längre han jag inte tänka innan den ena militären stod nedanför oss med sitt vapen och den andra vid trappan upp till verandan.

Den civilklädda gubben som hade en T-shirt med en pistol som motiv presenterade sig som någon sorts polis. Kvinnan vet jag igentligen inte vad hon hade för funktion men såg mycket elak ut. Dom gick sen runt och kollade på bungalowen bredvid vår och försvann sedan utan att gjort oss någonting. Kanske var de poliser som de sa eller också tyckte de vi var för lodiga för att kidnappa.
Jag tänkte sen att det var tur att man inte hann springa iväg för då hade de säkert skutit vilka de än var.
 
Trots att det ösregnade och vågorna gick höga när vi åkte från ön, det var en tyfon som drog fram fick vi höra sen, så kändes det säkrare än att vara kvar på Cacnipa Island.
 
Lite synd att man ska vara så nojig och leva sig in i det värsta tänkbara scenario när man är på en underbar ö som Cacnipa. Där ska ju kännas behagligt och inte oroligt men förutfattade meningar spelade mig ett spratt här. Det var fler oroande saker som hände men allt berodde på mina egna inbillningar.