Livet som jordbrukare Filippinerna

Vi är många som rest genom små byar i Sydostasien och mötts av leenden och trevlig ortsbefolkning. Vi vet att de lever ett ganska fattigt och ibland hårt liv. Men kan vi verkligen föreställa oss hur det är att leva på landet i Asien? På en liten bondgården i Iraya, i sydöstra Filippinerna, bor Ryza och hennes nio syskon men Stefan och hans familj var mer än välkomna.

När solen gått ner bakom berget skymmer det ganska fort. Om bara någon timme är det totalt kolsvart ute på risfältet i Iraya. Då är det bara de två fotogenlamporna som lyser upp platsen, och så matplatsen naturligtvis. Där glöder kokoshalvorna bättre än någon annan grillkol jag någonsin sätt. Vid kastrullerna står Ryza, och kokar ris. Det har blivit bra fart på kokoshalvorna nu. Köket är byggt direkt på marken där ett hål är utgrävt för att passa kastrullen.

Någon decimeter från kastrullhålet finns ett litet förgreningsrör som löper ner under hålet där kastrullen sitter. Där stoppar man ner kokoshalvorna och tänder sedan på dem. När det är dags att lägga på mer ”ved” stoppar man bara ner mer kokosskal genom förgreningsröret igen. Om man inte har elektricitet så är det vanligt att man eldar med kokosnötter på det här sättet i Filippnerna.
 
Ryzas familj har inte elektricitet, och inte speciellt mycket mer heller. Hon bor här i familjens lilla hus byggt på bambupålar och av blad från bambuträd tillsammans med hennes Mamma och Pappa och hennes nio syskon. Huset skulle betraktas som en liten etta med stort renoverings behov av en svensk mäklare, men här tränger sig hela familjen ihop utan några större problem.
 
Innan middagen serveras passar jag på att duscha. Duschen är något primitiv där vattnet ligger i en stor vattentunna. Jag häller sedan vatten över mig med hjälp av en liten hink. Det fungerar alldeles utmärkt och jag känner mig faktiskt fräschare så här när jag får duscha ute i naturen än vad jag gjorde på Mandarin Oriental i Manila.
 
Något rinnande vatten finns det inte här men familjen har det ganska bra förspänt med en brunn precis vid tomten. Vattnet pumpas upp med en kran som man ofta kan finna vid små sommarhus runt omkring i Sverige. De som inte har en brunn på tomten får gå in til Butag, den närmaste byn för att hämta vatten där. Avståndet från Iraya där Ryza bor är ca 1 km. I Butag såg jag ofta unga pojkar gåendes med två stora vattenhinkar hängandes på en cykel där sadeln var ersatt med en klyka där repet hängde som höll ihop vattenhinkarna.
 
Jag blir artigt erbjuden att äta bland de första. Familjen äter i omgångar för det finns inte tillräckligt med tallrikar och bestick för att alla skall kunna äta samtidigt. Och hade det funnits det så hade inte alla fått plats vid det lilla plastmatbordet. Men plats vid matbordet är tydligen inget som är speciellt viktigt för Filippiner. Dom står eller sitter vart dom får plats, man går gärna runt med tallriken i handen och pratar med folk samtidigt som man äter.

På menyn står ris och en kokt fisk i en soppa med många olika grönsaker. Soppan är lite sur och fisken är sparsamt delad med huvudet liggandes upptill i grytan som kronan på verket. Det är ingen måltid som jag uppskattar speciellt mycket, faktum är att jag knappt kan äta det men Ryza och hennes familj tycker att det är väldigt gott. Under en normal dag brukar familjen äta tre gånger om dagen. Till frukost äter man rester från gårdagens middag och finns inte det så brukar man äta sötpotatis eller casawa. Lunch och middag är oftast risrätter med grönsaker och ibland med fisk.
 
Familjens hus ligger i kanten till risfältet och jag sitter och tittar ut över det mörka fältet och summerar dagen med Ryzas pappa Caye. Det är inte skördetid för riset ännu så det har inte blivit så mycket jobb på fältet idag som jag hade hoppats på. Att odla ris är ganska komplicerat. Det krävs mycket vatten och ett avancerat system för att kunna dränera vattnet. Men det svåraste är att hålla fåglarna borta från att äta upp och förstöra risplantan. Caye har byggt ett par fågelskrämmor och hängt upp tygtrasor lite här och var för att försöka skrämma bort fåglarna.   
 
När skördetiden väl kommer brukar Caye anställa ett par extra män som hjälper till med risskörden. Caye kan inte betala de några pengar utan lönen utbetalas med rissäckar. Det känns om jag har rest tillbaka i tiden. Livet här runt omkring fungerar på samma sätt som Sverige gjorde under Emil i Lönnebergas tid. Här lever man i en form av självförsörjning. Familjen odlar sitt eget ris, man har dessutom grisar och höns och lite andra djur. När det sedan är tid för att plöja åkern sadlar man upp buffeln eller Karahaw som det heter här. I Sverige hade man antagligen rullat ut en ultramodern John Deere traktor som gjort jobbet klart innan Caye ens hunnit spänna fast tyglarna på buffeln.
 
Jag öppnar upp varsin öl åt mig och Caye som jag hade med mig från Butag. Vi sitter och tittar ut över landskapet och dricker upp den dåliga ölen medan Ryzas yngre syskon tar hand om disken. För de minsta barnen har det blivit tid att sova men det är inte mamma eller pappa som stoppar om de utan det något av de äldre syskonen. Allihop somnar fort på den tunna madrassen som ligger utlagd på bambugolvet. Alla barn i familjen tar ett fantastiskt ansvar för sina syskon. Att vara förälder till 10 barn låter som en mardröm men barnen har lärt sig att ta hand om varandra och hjälper mamma och pappa med det mesta.
 
Trots att Ryza och hennes familj lever under ganska primitiva förhållanden är alla väldigt glada och lykliga. Min treåriga dotter har dessutom vansinnigt roligt här när hon leker med alla barnen. För lekkamrater saknar hon verkligen inte, och dessutom är de kusiner allihop. Filippiner älskar barn och kommer det dessutom ett barn från ett annat land väcker det stor uppståndelse.  
 
Caye berättar för mig att när han växte upp levde de under ännu fattigare förhållanden. Då man inte har gratis mat i skolorna som Sverige här måste man ta med sig egen lunch. Det hände ibland att Caye och hans syskon inte hade någon mat att ta med till skolan, hade man tur blev man instället bjuden på lite mat av någon klasskamrat. 
 
Det är tid för mig och min familj att gå den kilometerlånga promenaden i skogen tillbaks till Butag där vi bor. Ryza följer med oss och visar vägen genom skogen. Under färden sjunger vi alla signaturmelodin till Pippi Långstrump. Barnen här i området skulle aldrig ha vetat vem Pippi Långstrump är om det inte vore för att min dotter smällde upp sin bärbara DVD spelare och satte på Pippi Långstrump till alla barns förtjusning. Det är stor show och bokstavligen talat alla barn i närheten vill titta på den fantastiskt moderna lilla tv apparaten. Att sedan alla barn blir helt tagna i filmen trots att ingen fattar vad de säger bevisar bara storheten i Astrid Lindgrens berättelser.

I morgon är en ny dag och då fortsätter det lugna livet i Iraya igen. Inte långt härifrån ligger Donsol dit många svenskar kommer för att snorkla med valhajar. Lyckliga och glada över att fått sätt valhajar har säkert ingen av de tanke på hur livet i Iraya löper för Ryza och hennes familj. I Donsol har man lärt sig vad ekoturism innebär, det kanske är framtiden för Ryza och hennes familj?
 
Snabbguide
Den lilla byn Iraya tillhör Butag som ligger i provinsen Bicol i sydöstra Filippinerna. Du reser hit med buss från Manila till närmsta stad som är Bulan. Resan tar ca 12 timmar. Det går även att flyga till Legaspi. Från Legaspi går det buss till Bulan, en resa som tar ca 4 timmar.

3 kommentarer på Livet som jordbrukare Filippinerna

  1. Stefan

    Caye är min sambos bror och Ryza är min dotters kusin. Vi brukar stanna hos dom ett tag när vi är i Filippinerna. Det finns släktingar som har det lite bättre på andra ställen men jag brukar vilja bo hos dom. Det är nyttigt att få känna på hur det är att inte kunna ta pengar och mat för givet.

  2. jacqueline

    Intressant berättelse. Förstår vad du menar, då mina föräldrar är från filippinerna och när man hälsar på så får man en tankeställare hur bra vi har det i sverige.

Svara till