Malapascua – en pärla i Filippinernas övärld

Många resenärer längtar efter vackra stränder och sådana finns på flera håll. Men att hitta en paradisstrand utan försäljare, solstolsuthyrare och hennatatuerare är inte alltid så lätt. Under en av sina resor åkte Johanna till Malapascua – en liten ö där hon gick barfota i sanden, umgicks med lokalbefolkningen och njöt av en spektakulär värld under havsytan.

Det är natt. Klockan närmar sig halv fyra och den kvalmiga luften luktar lite sött trots den sena timmen. Vi har just lämnat ett alarmerande Hongkong och flugit billigt med lågprisbolaget Cebu Pacific till Cebu på Filippinerna. Vår plan är att ta oss till ön Malapascua, där vi hört att dykningen ska vara bra och stränderna vackra. Mycket mer än så vet vi inte, det inser vi när vi står i mörkret utanför flygplatsen och lyssnar till avlägsna ljud från människor som redan satt igång med sina morgonsysslor.

En hjälpsam taxichaufför tar oss till den norra busstationen, som visar sig ligga alldeles tom och öde innanför ett högt trästaket. Det är inte utan att vi frågar oss både en och två gånger om vi verkligen hamnat rätt. Snart kommer dock en klunga män till den lilla parkeringen. De talar om att bussen norrut går redan klockan fem; ren tur för oss. Det gör att vi slipper skumpa fram i de trånga sätena under de hetaste timmarna mitt på dagen. Istället får vi se den filippinska landsbygden i gryningsljus medan bussen, som påminner om en sådan där gammal amerikansk skolbuss som de ofta har i Sydamerika, kränger sig fram genom byarna. Bredvid oss sover en liten pojke i sin mammas famn och några resenärer lär oss att säga Mabuhay; hej på tagalog. Resan tar fyra timmar och kostar bara några kronor.

Vi åker och åker ända tills ön tar slut. När vi blir avsläppta vid niotiden i byn Maya längst norrut på Cebu, alldeles vid vattnet, är det redan obeskrivligt hett. Någon pekar lojt på en brygga och gör tummen upp, som för att säga ”vänta här, det kommer en båt”. Och det gör det efter en stund. En blåvit träbåt lägger an vid bryggan och männen lastar på trälådor med grönsaker, säckar med ris och hjälper ombord filippinska kvinnor som knutit sjalar runt huvudet som skydd mot solen. Vi slänger upp våra väskor i båtens för och hoppar ombord. Salt svett rinner ner i ögon och mun och jag har nog aldrig varit så sugen på ett svalkande dopp som just i den här stunden.

Konturerna av Malapascua och stranden Bounty Beach avtecknar sig en lång stund innan vi når fram till ön. Det är verkligen vykortsvackert, nästan klyschigt vackert. Som på låtsas. Sanden är kritvit och extremt finkornig, vattnet är klart och har en nästan konstgjort turkos nyans. Palmerna är höga och det finns inga riktiga gator, bara stigar i sanden och inne i skogen. Inga bilar, bara cyklar och mopeder. Vi är förstås inte de enda turisterna på ön, men de andra som är här är så få att vi snart lär känna dem.

Om kvällarna sitter vi tillsammans allihop på något av matställena på stranden och dricker red horse, ett gott filippinskt öl tappat på enlitersflaskor som inte talar om alkoholhalten. På eftermiddagarna, så fort solen blir orangerosa som ett första tecken på att den faktiskt kommer att ge upp även i dag, kliver harpunfiskare rakt ut i vattnet för att fånga fisken vi ska få äta senare på kvällen.

Ibland försvinner strömmen, då blir det riktigt svart. Ibland kommer det riktiga skyfall sent på kvällarna. I båda fallen sitter vi kvar under tak någonstans, spelar backgammon och väntar. Någon gång blåser det upp rejält, men då får vi sätta oss lite längre in bara, närmare köket i restaurangen. Alla trängs tillsammans.

Malapascuas invånare är överlyckliga över turisternas ankomst. De har byggt en bar på en flotte en bit ut i vattnet, som man måste simma till och från. Det finns några olika dykarrangörer som också har rum att hyra ut, och några restauranger längs stranden, de flesta enkla och billiga. Någonstans längre bort på Bounty Beach ska det finnas ett hotell, men när vi går förbi där verkar det tomt.
– Jag bor faktiskt i paradiset. Det är fint väder, det är vackert, och nu kommer turister hit för att njuta av det också. Det är jättebra för oss! säger mannen som äger den lilla restaurangen mitt på stranden.

Han presenterar sig som Joe, men jag misstänker att han kallar sig så för att förenkla för oss. Det gör inget. Jag frågar om han inte är rädd att det ska komma för många turister, att det ska byggas hotell och att deras ö ska bli alltför kommersialiserad. Det är han inte, inte det minsta. Hans enda problem just nu är bråket med regeringen som pågått i två år. En lag från 1948 säger nämligen att man inte får bygga närmare än 20 meter från havet, och flera av husen och hyddorna på ön, inklusive hans restaurang, ligger närmare vattenbrynet än så. Vi vet inte om det ännu, men i slutet av vår vistelse här kommer ett team att komma till ön för att riva husen.

Det är ett bekvämt liv man lever på Malapascua. Men inte sett till faciliteter och modern teknik. En knagglig internetuppkoppling finns på något enstaka ställe, tv-apparaterna är få och när kontanterna tar slut är det fastlandet som gäller. Det går bra att få skjuts med någon båt, och från Maya tar man sig sedan med taxi till närmaste lilla stad med bankomat. Det är ett bekvämt liv man lever på Malapascua, men ett enkelt liv. En barfotatillvaro.

Det mest slående är känslan av att man bara kommer hit och hälsar på. Vi landar mitt i människors vardagsliv som välkomna besökare. Befolkningen, några hundra personer kanske, bor i öns enda by. Vi hyr en moped och åker dit. Avstånden är korta, ön är bara en kilometer bred och lite drygt dubbelt så lång. I byn promenerar vi förbi små hus, förbi lekande barn och vi får huka under tvättlinor med lakan och kläder som hänger på tork.

En stig leder upp på ett litet berg till öns stolta fyr, och från stenhällen framför den har vi en vidunderlig utsikt över havet och den omgivande övärlden, The Visayas.

Lokalbefolkningen är genomgående intresserad av sina nya besökare, turismen utgör en ny inkomstkälla utöver det traditionella fisket och jordbruket. Alla pratar med oss och hela tiden får vi frågan om vi kommer på festen. Vi är välkomna! Vi måste komma! ”Festen” visar sig vara en stor tillställning för alla. Basketplanen, den enda betongytan på ön, har ockuperats av dansande 70-åringar, klungor av ungdomar och femåringar som shejkar loss till den rytmiska musiken. Red horse-flaskorna kostar en spottstyver och finns att köpa vid uppställda bord längs kanterna.

Vi leker limbo med några barn som håller upp ett snöre, de vinner överlägset. Festen håller på till långt in på natten och när vi dansat oss trötta går vi barfota hem på sandstigarna. Jag har trampat på en glasbit men det gör inte så mycket just då, jag går bara där i sanden och kommer att tänka på att jag inte använt skor på länge.

Vi kommer hem till rummet som vi hyr av Daniel Vale. Dan förälskade sig i ön, flyttade hit och startade Dan´s Dives 2005. Varje dag har vi varit ute och dykt på hans dykbåt; vi två, ibland någon av våra nya vänner och inte mindre än sex instruktörer, divemasters och hjälpredor. De flesta av dem är uppvuxna på ön och har fridykt i här i årtionden. De visar oss cuttlefish, sjöhästar, hajar och bläckfiskar som ändrar färg.

Vi dyker inne i grottor, ser delfiner som hoppar högt över vattenytan och under ett skymningsdyk får vi uppleva mandarinfiskarnas mycket speciella parningsritual.

Det är fantastiskt. Men det är under eftermiddagsdyket den andra dagen som det händer. Vi ligger på 23 meters djup på toppen av ett undervattensberg och plötsligt börjar vår divemaster knacka på sin tank och skrika i regulatorn. Snabbt vänder jag mig om, tittar upp, och där är han. Mantan. En stor, flera meter bred filt flyter harmoniskt omkring ovanför mig, alldeles nära, som om han leker i bubblorna från min regulator. Han stannar hos oss i över en kvart och det är verkligen magiskt. Dagen därpå får vi se ännu fler av hans vänner, som inte heller de är det minsta rädda för oss.

Vi lämnar Malapascua en förmiddag under vad som känns som århundradets hetaste dag. En pojke går förbi oss på stranden bärandes på ett par backar med amerikansk läsk. Trots hettan och tyngden stannar han till och hejar glatt. Ett ”demolition team”, som lokalbefolkningen kallar dem, har under morgonen kommit för att börja riva ner bungalows på stranden. Joe och en kvinna i gröna kläder skakar bittert på huvudet.
– Det är bra om stranden bli bredare, men tänk på allt vi måste bygga upp igen, suckar han.
En stund senare sitter vi återigen på en skumpande buss på väg tillbaka till Cebu, denna omåttligt ocharmiga stad, där vi ser en bio för sju kronor. Sedan flyger vi vidare mot Indonesien.

Fotnot: Jag var på Malapascua i juni 2007. Vad som hänt sedan dess känner jag inte till. Kanske finns det i dag en bankomat på ön. Kanske – förmodligen – ligger de närmaste hyddorna nu mer än 20 meter från vattenkanten och kanske bor det faktiskt lite turister på det där hotellet längst bort på stranden. Jag vet inte. Men jag skulle tro (och jag hoppas) att det mesta fortfarande är sig likt. För om det är det, då är bilden av den där vykortslika paradisön i vars och ens drömmar fortfarande sann.

Om Filippinerna
Filippinerna är en önation som består av mer än 7100 öar. Malapascua tillhör ögruppen Visayas som är belägen mellan landets två största öar: Luzon och Mindanao. De allra flesta öarna är små, som Malapascua. 92 procent av den filippinska landmassan utgörs av de elva största öarna.
Huvudstad är tiomiljonersstaden Manila, och totalt har landet över 90 miljoner invånare.

Om turismen i landet
Turismen utvecklades snabbt i Filippinerna under 1970-talet, men sedan dess har landet halkat efter i kampen om utländska besökare. Politisk oro har under många år gjort att Filippinerna förlorat turister till länder som Thailand och Malaysia.

I dag besöker mellan två och tre miljoner turister årligen Filippinerna, de flesta av dem kommer från USA, Japan, Sydkorea, Taiwan och Hongkong.