Mötet med Valhajen

Vissa minnen vet man att kommer att sitta livet ut.Jag tänkte att jag skulle dela med mig av ett sådant minne och på samma gång kanske locka fler till Filippinerna, som är ett fantastiskt land som förtjänar mer creds än vad det får.

Ända sedan jag började dyka har jag drömt att få se en valhaj, och före jag kom till Filippinerna visste jag inte att det fanns platser som nästan garanterade att du får se en av dessa bjässar.Det här är mitt minne av att simma bredvid världens största fisk…

1997 var Donsol i Filippinerna bara en liten fiskarby. Men sedan det blivit kännt att världens största fisk har viken utanför Donsol som födoplats ett par månader under året har mycket hänt. Nu organiseras här turer för personer som har lust att plaska runt med de prickiga giganterna.

Det är en av fåtal platser på jorden där du har stor chans att se Valhajen, i alla fall ett par månader om året då den simmar nära ytan dagarna i ända och samlar plankton.

Från Manila är det bara att hoppa på en buss eller ett flyg mot Legaspi. Bussturen tar runt 12 timmar och ytterligare någon timme eller två från Legaspi till Donsol. Peace of cake!

Som dykare kunde jag inte motstå frestelsen. Ingen apparatdykning är tillåten i området utan endast snorkling/fridykning. Jag skulle inte få en chans som denna igen om jag inte åkte tillbaka till Filippinerna vid senare tillfälle. Jag visste att chansen fanns att jag inte skulle få se fisken över huvud taget och bara kasta pengar i havet men det kändes som att det var värt risken ändå. Klockan 09:00 hoppar vi på vår lilla båt som ska ta oss ut till hajarna, till dessa monster och till något som jag hade svårt att föreställa mig före jag fick uppleva det.

Jag trodde absolut inte det skulle dröja länge innan vi fick syn på en, att jag skulle åka härifrån utan att se en valhaj var inte ett alternativ för mig. Timmarna flög iväg på den lilla båten, i början regnade och blåste det en del vilket försämrade sikten. Men sedan kom solen fram och jag la mig längst fram i båten med masken i högsta hugg och väntade på att någon skulle få syn på den där skuggan i vattnet.

Tyvärr såg vi endast en palm som kom flytande.Lite halft deppiga åkte vi tillbaka till stranden runt 1-tiden, efter 4 timmars puttrande, för att kasta i oss lite lunch. Personerna som jag var med var irriterade och inte säkra på hur värt det skulle vara att ge sig ut på ett till försök efter maten. Som tur var lyckades jag övertala dem att när vi väl var här kan vi väl lika bra ge det 100% och ser vi ingenting då har vi i alla fall gjort vårt bästa. Någon timma senare är vi ute på vattnet igen.

Jag står längst fram och håller i en mast för att söka efter den där ökanda skuggan i vattnet. Knappt 30 meter bort får jag syn på den, och det känns som mitt hjärta stannar. ”WHALESHARK!” Trots adrenalinet som flödar genom kroppen håller sig alla lugna. Kaptenen av den lilla båten tar oss 10-20 meter framför skuggan i dess riktning. När jag hoppar i har jag så mycket tankar i huvudet att jag glömmer att hålla handen för masken och när jag träffar vattenytan glider masken över pannan.”NEJ!!!”

Jag fummlar och fräser för att få den där jävla masken på rätt och när jag tittar ner i vattnet ser jag… denna gigantiska kropp som rör sig så lugnt och fint en halv meter under mina fötter. Jag visste ju att dom var stora, men så här stora? Det känns som hjärtat kommer hoppa ur bröstet… allt jag ser är Valhajen och allt jag hör att mitt pumpande hjärta. Jag vänder mig om och simmar. Jag behöver inte ens anstränga mig för att simma jämsides med valhajen. Jag dyker ner ett par meter för att va sida vid sida med den.

Jag sträcker fram handen för att nästan ta i den… och förundras hur något så stort och levande kan existera. I runt 5-10 minuter (tiden är som i en dröm när jag simmade med den) ligger jag inom 5 meter från den sedan dyker hajen ner mot djupet, ner i mörkret.

När jag tar av mig snorkeln och masken skriker jag av glädje. Det enda sättet att få ut känslorna är att skrika, ungefär som när man hänger i luften direkt efter ett bungyjump. På vägen tillbaka var vi alla lyriska, vår kapten sa att det var en av de större han sett så ännu ett plus på sidan. Jahapp, då var det dags att ge sig tillbaka då. 1 minut senare hojtar någon ”Whaleshark!” igen och samma procedur inleds… och ytterligare en gång till 15 minuter senare. Och här var vi på väg att ge upp, när vi slutade med 3 stycken magnifika valhajar i bagaget?

Ibland är det bra att vara envis. Tänk på det nästa gång du är på väg att ge upp.