Dubai

När jag kliver av planet på Dubai International Airport är jag förväntansfull. Bakom mig ligger nu den svenska novemberkylan, den tråkiga vardagen och inte minst en cirka 20 timmars lång resa. Jag och mitt resesällskap begav oss nämligen till Kastrups flygplats med flera timmars marginal i vetskapen om att vårt flygbolags (Air France) peronsal storstrejkade. Som tur var visade det sig att samtliga avgångar från Kastrup till Charles de Gaulle förutom just vår var inställd, och att det var den andra av dagens två flygningar från Paris till Dubai som var inställd.

På flygplatsen möts jag av otaligt många – och stora – Rolexklockor, minst tio långa taxiköer och givetvis ett hett väder med strålande sol. Jag skrattar för mig själv när jag inser att man redan vid ankomsten får uppleva det som Dubai är känt för; lyxen, gästarbetarna och vädret. Att lämna taxikön, vända tillbaka till Sverige och sedan säga att man har upplevt Dubai så fort man klev ut ur flygplatsterminalen skulle dock kännas dumt och därför tvekade jag inte en sekund på att fortsätta resan.

Taxiresan från flygplatsen till vårt hotell i Bur Dubai tog omkring 25 minuter. Som passagerare betalar du för antal körda meter, inte för tid i taxin – något som kan underlätta om du fastnar i någon av Dubais oändliga bilköer. Taxichaufförerna tar dig därför till din destination så snabbt som de kan, däremot behöver det inte betyda att de kör den kortaste vägen. Det finns dock ingen anledning till att tjafsa emot, även om chaufförern kör en något längre sträcka (vilket gör att du får betala ett par kronor extra) så slipper du förmodligen en massa köer och vinner tid.

Efter att ha checkat in på hotellet var man såklart ivrig att se sig omkring. Bur Dubai och Deira kallas de två områdena som ligger på var sin sida av ”creeken” i det som betraktas som gamla Dubai. Från hotellets takpool kunde man skymta Sheik Zayed Road, den flerfiliga motorvägen där alla skyskrapor ligger. Att hela Dubai skulle vara ett enda stort Manhattan fyllt av skyskrapor stämmer inte riktigt. Första intrycket var att detta kändes som vilken annan stad som helst.

Något som jag hade läst om tidigare var att Dubais befolkning skulle bestå till upp till 80 procent av invandrare. När vi promenerar längs gatan som sträcker sig genom hela Bur Dubai – Khalid bin Waleed Road så skulle vi lika gärna kunna ha varit i Pakistan, om det inte vore för alla skyltar på arabiska. Vi ser inte till många araber och restaurangerna har pakistanska och indiska titlar. Vi beslutar oss för att äta på Ravi’s (en pakistansk kedja i Dubai), mest för att se hur prisläget är – men även för att komma underfund med vad pakistansk mat egentligen är.

När vi får menyn kan vi glatt konstatera att vi befinner oss på en lägre prisnivå än vad vi är vana vid hemma. En 33 centiliters läsk kostar 2 dirham (som vi senare förstod var någon slags ”standard” på serveringar medan 1 dirham var ”standard” i supermarkets) och huvudrätter från cirka 10 dirham. Trots att någon slags hjärna finns på menyn hoppar vi detta och jag beställer in ett stort kycklingben för 8 dirham. Med lite ris och sås till blir lunchen inte alls särskilt dyr. Att Dubai enbart skulle vara ett resmål stämmer alltså inte heller enligt mig.