Att resa

En regnig tisdagsmorgon ringer väckarklockan på studentrummet i Lund. De irriterande röda siffrorna visar 08.00. Långsamt lyckas musklerna föra fötterna mot kanten av sängen. Ansträngningen är alldeles för stor och kroppen faller tillbaka mot sängen likt en slagen boxare. Efter nio minuter tjuter den förbannade klockan igen. På nytt börjar den inre kampen, halvvägs ur sängen blir ögonlocken åter för tunga och processen får avbrytas igen.

Proceduren upprepas några gånger innan ”nödlarmet” på mobilen två meter bort från sängen börjar tjuta likt en ambulans. Bestämt ignorerar jag ljudet, men snart blir det olidligt och likt en förkyld sengångare tvingas man upp ur sängen, upp i verkligheten.
 
En solig dag ringer väckarklockan på ett hotellrum i Val Thorens. En vacker melodi spelas upp och displayen visar 06.50. Jag torkar bort gruset i ögonen och skakar lätt på kroppen. Någon drar upp rullgardinen och de vita vackra snöbetäckta bergen syns utanför. Jag ställer mig upp. Jag känner mig uppsluppen och förväntansfull.

 
Klockan 09.00 – Lund. Att det aldrig finns några rena kläder. Efter en evighets letande hittar jag till slut en t-shirt värd namnet. Att lyckas få på sig ett par jeans redan innan frukost är uteslutet och gårdagens träningsbyxor får rycka in. Sakta vandrar eller hasar jag mig de 20 metrarna genom korridoren till köket. En av lamporna blinkar irriterande och jag svär över att de aldrig kan fixa den där livsfarliga lampan, helt säker på att epilepsin står för dörren. Mjölken är slut och flingorna har tydligen någon norpat av, korridorsliv har både för- och nackdelar, så här på morgonen gör sig nackdelarna mest påminda.
 
Klockan 07.30 – Val Thorens. Lovisa har frukosten klar när jag svävar in i köket. Varm choklad, nykokta ägg och havregrynsgröt, en riktig skidåkarfrukost. Dagens åk och gårdagens nattliv diskuteras till frukost. Trots att ingen kom hem före klockan två i natt verkar alla ha fått en god natts sömn och spända på dagens snöförhållanden.
 
Klockan 09.15 – Lund. Jonas ramlar in i köket. Jag mumlar god morgon och han svarar, tror jag. Jag meddelar att saltet är slut så hans gröt kanske inte blir så god idag. Han verkar ta det som en anledning till ytterligare sömn och återgår till sitt rum. Undrar vad som går på TV tänker jag. Fjärrkontrollen som varit sönder i en månad nu ligger och skrattar mig rakt upp i ansiktet och att gå runt bordet för att sätta på TV:n manuellt förstår ni nog säkert att jag i detta kritiska skick knappast var kapabel till, det skulle nog till och med vara direkt farligt med en sådan ansträngning.
 
Klockan 08.00 – Val Thorens. Pjäxorna är på, ryggsäcken färdigpackad, tänderna borstade och ansiktet insmörjt med solkräm. På baken glider vi ner till liften som öppnar om tio minuter. Vill man vara först uppe får man ligga i, men vad spelar en kort stunds väntan när solen ler mot en och temperaturen håller sig precis där den ska runt -5 grader.
 

 
Klockan 10.00 – Lund. Ok, har jag överlevt så här långt så ska nog resten av dagen också kunna genomlidas. Efter en kort kalldusch så börjar jag faktiskt känna mig som människa igen. Min nyfunna styrka raderas dock likt en hårddiskkrash när bakhjulet på cykeln sparkats sönder under natten. Motvilligt börjar benen springa, eller i varje fall smålunka ner mot juridiska fakultetet. Jag hoppas att den akademiska kvarten återigen ska rädda mig från att behöva klampa in precis när professorn ska komma till slutklämmen av veckans domar från högsta domstolen.
 
Klockan 08.30 Val Thorens. Vem uppfann liften egentligen? Vilken märklig uppfinning. Högt ovanför marken sitter sex människor och dinglar med benen. I behaglig takt flyter vi fram ovanför de under natten pistade backarna. Framför oss finns inte ett spår av en människa. Bakom oss trängs de som inte varit lika effektiva på morgonen om att få en plats så långt fram som möjligt.

Sakta, precis som om vi vill att tiden ska stanna upp så att vi får njuta ännu ett tag, för vi upp bygeln som hindrat oss från att falla ur den soffliknande transportanordningen. Vi vill njuta för att vi vet att vi är först upp. Ingen annan har rört den manchesterliknande snön innan oss, inte idag i alla fall. På led svänger vi ner meter efter meter. Lite då och då stannar vi upp för att hämta andan. Innan vi fortsätter ner i detta vita hav tittar vi på varandra, och ler.

Alla tycker vi om olika saker. Vissa gillar apelsiner, andra är mer lagda åt bananer. Men av någon anledning tycks alla, eller åtminstone de allra flesta, leva ut hela sin livsglädje när man är på resande fot. Det som hemma är jobbigt går plötsligt lekande lätt. Vad beror detta på? Är det resandet i sig som får oss att släppa loss? Hade situationen blivit den samma om vi 300 dagar om året till exempel åkte skidor och en vecka i februari begav oss till Frankrike för att plugga juridik? Hade vi då flugit upp på morgonen för att hitta de mest intressanta paragraferna?
 
Jag har nog tyvärr inget svar. Men frågan är om svaret behövs, resa är bland det bästa som finns så varför grubbla om varför?