Nice – Rivierans klassiska pärla

Pensionärseldorado, turistfälla eller partyparadis? Beroende på vem du frågar är Nice antingen en sömnig håla där gamlingar med för mycket pengar bor, eller en charmig stad som sedan decennier lockat semestersugna från världens alla hörn. Sanningen ligger nog någonstans däremellan. I vilket fall är stället, för att använda en klassisk fras, värt ett besök. Sol, party och sceniska vyer garanteras.

Den sydfranska sommarstadens kännetecken är Promenade des Anglais, den välkända strandpromenaden. Fantastiskt vacker och fylld av drömmande kärlekspar, rullskridskoåkare, flanerande familjer och hurtiga joggare sträcker den sig mot horisonten. Men ett par kilometer bort mot flygplatsen till, där det inte längre är så många flanerande turister, kan du se den glamourösa Rivierans baksida i form av öppen sexhandel med kvinnor som garanterat inte är från Nice, utan från mindre lyckligt lottade omständigheter i länder ett par hundra kilometer österut. En deprimerande syn men tyvärr inte oväntad i en stad där så mycket pengar flödar och i ett land där prostitution är allmänt accepterat som en ”normal och naturlig företeelse”.

Vieux Nice, Gamla Stan, är en vacker stadsdel nära havet med smala slingrande gränder och vackra hus. Vieux Nice hyser också många restauranger och nattetid hittar du många sorlande barer och små klubbar här. De stora klubbarna ligger lite längre bort inne stan och sommartid pumpar de till långt in på natten. Det går inte att klaga på partyscenen i Nice!
 
Nice centrala strand är paradislik sånär på en liten, om än ganska viktig, detalj: den har ingen sand! Istället är det knytnävsstora stenbumlingar för hela slanten, så det är värt att ta med sig en rejäl madrass eller till och med hyra en svindyr solstol för dagen. Jag bodde i Nice en sommar och var förstås på stranden varenda dag, och jag tyckte det var rätt skönt att slippa all sand av praktiska skäl. Det är helt klart inte lika bekvämt att ligga och sola på stora stenar, men vad gör det när man är ung, vill bli brun och inte vill ha sand fastnandes överallt på ens solkrämskladdiga lekamen?..
 
Coco Beach en bit utanför centrala stan är väl värd ett besök. Om du åker ner till hamnen och fortsätter ett par hundra meter längs kusten så hittar du denna underbara klippstrand med färre turister och fler locals.
 
Om du tröttnar på de hårda stenarna på stranden i Nice och hemskt gärna vill ha sandstrand går det smidigt att ta tåget till Cannes, vilket ju är en namnkunnig ort som kan vara värd ett besök för sakens skull (även om jag inte direkt tyckte att det fanns så jättemycket att se där…). Antibes och Juan-les-Pins har också fina sandstränder (om än oftast smockade på sommaren) och Cagnes-sur-Mer är en trevlig liten doldisort. Alla dessa platser når du smidigt på tåglinjen mot Saint-Raphaël, mer info hittar du här.
 

När ni börjar känna för dags- eller övernattningsutflykter kan det vara mysigt att ta tåget inåt landet – bergen som dramatiskt reser sig högt mot skyn inte långt från kusten är helt fantastiska. Tåginfo för Chemins de Fer de Provence hittar du här. Tågen på linjen mot Digne-les-Bains är gamla, söta och skumpiga och av alla förtjusande små ställen man kan kolla in längs vägen är Entrevaux min egen personliga favorit. En charmig medeltidsstad där du kan fika på romantiska torg och känna historiens vingslag. Entrevaux har en medeltidsborg av klassiskt snitt högt upp på toppen av ett berg. Att ta sig dit upp är lite av en konditionsmässig utmaning men väl värt det! Mer info om Entrevaux hittar du här.
 

Lilleputtlandet Monaco är såklart också värt ett besök. Tre och en halv timmes enkel resa med tåg kostar inte mer än 3-4 €. Kolla tågtider och priser här.
 
Locals i Nice är lite av ett kapitel för sig, även om det förstås beror på vem du träffar. Men Nice har inte direkt någon kosmopolitisk vibb och om det är multikulti-smältdegel du söker får du nog åka till Marseille eller Paris. Jag jobbade i Nice ett par månader en sommar och på den tiden var min franska minst sagt rasslig. Jag var helt enkelt där för att lära mig och det var inte direkt den mest accepterande miljön för att komma över verbböjar-tröskeln, märkte jag snabbt.

Myten säger att fransmän är språkchauvinister och i Nice upplevde jag att det nog ligger en del sanning i det. Oh boy, fick jag ta mycket elaka kommentarer för att jag uttalade saker på fel sätt eller inte kom på rätt ord vid rätt tillfälle! Min (högst subjektiva och förmodligen orättvisa) känsla var att Nice helt enkelt är en håla där folk inte själva har försökt lära sig språk. Flera Niçois som rörde sig i samma umgängeskrets gav mig superelaka kommentarer om min franska trots att de själva inte knappt kunde säga en enda mening på engelska.
 
Skillnaden när jag sedermera flyttade till det kosmopolitiska Paris var slående. Det finns inga parisare i Paris sägs det, alla är inflyttade från någon annanstans i Frankrike eller världen, och plötsligt var franska inte längre en helig ko utan bara ett lingua franca för kommunikation. I Paris har alla en accent och det var ingen som skrattade dig rakt upp i ansiktet för att du råkat böja ett verb fel. Så en liten varning utfärdas för känsliga själar: Nice är förmodligen inte accenttoleransens högborg.
 

Men å andra sidan, när jag jobbade i Paris var det en lisa för själen att sticka ner till Nice över en helg för att hälsa på – vilken kontrast! Plötsligt befann jag mig inte i en smockad métro med sura parisare eller i en evighetslång kö på Monoprix, utan softande på en flotte, betraktande bergen i fjärran med fötterna i det glittrande Medelhavet. Så nog har Nice absolut något som andra saknar…