Saga fran Livingston

Forsta morgonen i Livingston osregnade det, och fortsatte med sviter av regn mest hela dagen. Jag satt pa hotellets veranda och sag dropparna falla, forst en efter en, sedan alla pa en gang. Luftfuktigheten stod i taket. Nar regnet lattat nagot, eller kanske till och med upphort helt, borjade jag ga genom byn. Jag traskade pa en betonglagd vag, forbi sma affarer, fruktforsaljerskor, en kyrka, och en sliten kyrkogard; den sortens kyrkogard som tycks besta av ovanjord forlagda kryptor. Gravarna smyckas med plastblommor och allskons personliga ting.

Jag fortsatte forbi kyrkogarden, langs en vag som gick an upp an neroch slogs av kontrasterna husen emellan. Ett plat eller betong hus har, ett instangslat kolonialhus dar. Vem bor har? funderade jag. De har husen ar vackrare an manga hus hemma.

Bredvid och bortom husen loper stigar mot det for mig, stora okanda, mot mindre samlingar vegetation, mot djur betandes vid sidan av vagen, hundar, barn, hons, och det som faktiskt ar andra manniskors liv. Men jag gick inte dit… att ga pa den dar vagen som lopte jag visste inte vart, var fullt tillrackligt for mig. Jag gick tills vagen tog slut och mynnade ut i en lerig vandplan, med smavagar i olika riktningar. Ett stycke langs en av dessa smavagar fanns ett stadium, nagot jag latt hade forvaxlat med ett nedganget betongfangelse, men ett hogt staket kring en sank grasplan. Leran stankte upp pa mina ben, och de fa manniskor jag motte sag ut att undra vad i hela friden jag hade dar att gora. Jag vet inte vart jag ar pa vag, och vagen har tagit slut. Har finns ett antal restauranger i form av traskjul, och det ar sa ode och langt bort fran allt att jag liksom ofta finner mig funderandes pa hur allt egentligen gar runt. Hur manga affarer och restauranger kan det behova finnas per capita?

Sa smaningom vander jag tillbaka… jag tanker att de dar smavagarna leder langre upp i vegetationen, till fler sma byar, sma hus, manniskors liv, och jag vet inte vad jag skall dit och gora. Det kanns inte som att jag har ratt att klampa pa med mina vita ben och joggingskokladda fotter, och tjuvkika pa det som ar deras. Vad skulle det ge mig, att planlost driva runt i utkanten av detta samhalle? Nej, att ga till huvudvagens ande ar tillrackligt for mig. Jag fortsatter samma vag tillbaka, over stenbron, forbi affarerna och kyrkogarden, de sma restaurangerna, och befinner mig snart i mer valtrampad terrang. Som alltid tanker jag pa det faktum att sa snart man tar bara en liten avstickare fran turiststraken ar man latt den enda turisten sa langt ogat kan se. Aven om jag gillar att traska omkring pa nya stallen, och se och kanna mig fram, sa maste jag tillsta att jag ofta kanner mig ganska sarbar gorandes detta pa egen hand. Ibland kanns det ok att bli uttittad, men ofta upplever jag det ganska pressande. Bara en gata fran alla turister – anda kan jag kanna mig som den mest ensamma manniskan i varlden. Ar detta vanligt bland resenarer, tro?

Val tillbaka i tryggheten pa huvudgatan, och nojd med min lilla promenad, kommer en man av lokalt ursprung fram till mig. Som alltid blir jag nagot misstanksam, men jag presenterar mig och talar med honom. Han sager att han sett mig traska runt i byn, och jag tanker att han kanske ar nyfiken pa min nyfikenhet. Kanske ar jag en annorlunda turist? (Jag onskar i alla fall att jag kunde fa credit for det). Han, som ar en man av garifunskt ursprung, tar sa med mig pa en promenad i garifunabyn, till husen som finns langs de dar stigarna jag inte ansag mig ha ratt att ta mig an pa egen hand, som ger mig en inblick i den lokala befolkningens liv. Jag ar glad at mojligheten att ga har med honom. Han forklarar motsattningarna mellan latino och den svarta befolkningen i Livingston, och jag blir kanske inte sarskilt forvanad over att hora att de svarta ar marginaliserade aven har. Eller sa blir jag det. De lever ju har, sida vid sida, och anda visar det sig att de varldar de lever i i mangt och mycket ar vitt skilda. Detta ar nagot som Lonely Planet inte gar in pa.

Garifunabyn ar en salig blandning av enkla, nagot morka betonghus, grisar, hons och smutsiga barn pa leriga gardsplanar, tvatt pa linor och brusiga tv-kanaler pa tv-apparater. Efter en timme borjar det ater regna, och jag bestammer mig for att dra mig hemat. Mannen i fraga kommer med forslaget att jag ar valkommen att bidra ekonomiskt till byns projekt, som handlar om barnens skolgang, och jag tanker att han verkligen har vant sig till fel person. Jag ma vara vit, och jag ma vara turist, men jag varken kan eller vill ge dem en summa som verkligen skulle gora skillnad. Helt plotsligt kanner jag mig valdigt trott. Har gar jag och tror att detta trots allt kan vara det forsta utbytet med en guatemalteco som inte skall ga ut pa min eventuella rikedom och vilja att dela med mig av den. Jag forstar var han kommer ifran, det gor jag, men jag kanner obekvam och nagot pressad. Nagot senare ar jag pa vag hem, och jag funderar pa hur det ar mojligt att inte bli en smula cynisk nar man ar pa resande fot. Man vill tro att det finns arlighet, hjalpsamhet och genuin nyfikenhet for arlighetens, hjalpsamhetens och nyfikenhetens skull, men tyvarr lamnar manga moten mig med den kulturella eftertankens smak i munnen. Ar jag inte mer an ett exotiskt, vandrande kassaskap? Ar de inte nyfikna pa mig som person, liksom jag pa dem? Kan man inte ha ett mote som gar ut pa utbyte av personligheter, hellre an nagot annat?

Samtidigt forstar jag att det finns tva sidor av myntet. De har ocksa fordomar och tankar om oss, som kanske blir bekraftade genom dessa moten. De undrar sakert hur vi lever, tanker, aknner, varderar saker i vara liv. Det enda sattet att fa reda pa saker om varandra ar ju genom att interagera, igen, och igen, och igen, och vara beredda pa att de kulturella, sociala, ekonomiska skillnaderna oss emellan leder till olika forvantningar pa utfallet av ett mote. Jag maste erkanna att jag har mycket svart for att finna balans i allt det har – cynism vs nyfikenhet, tankar om att det gar att motas i ett fint och givande mote, vara skillnader till trots. Jag tanker att vi bara ar manniskor, som lever i samma varld, samma tid, men anda ar det sa himla mycket mer. Och jag fortsatter fundera: Var star jag i allt det har – egentligen?