Ljudligt och ljuvligt i Jaipur

Emma besöker Jaipur i Indien och berättar om det hon kallar det indiska skådespelet. Hon passar på att besöka en fabrik där saris tillverkas och pratar med John och Michael som driver den.

Det är söndag eftermiddag. Sent kvällen innan har vi anlänt med tåg till Jaipur, tvåmiljonersstaden sydväst om Delhi som efter huvudstadens intensitet känns som rena befrielsen för sex bleka svenskar som ännu inte riktigt vaknat ur vinterdvalan. Vår nyfunne vän som kallar sig ”Lucky”, men som egentligen heter något annat, och hans fåordige kusin kör oss med autoriksha på skumpiga vägar till stadens äldre delar. Det är de terrakottafärgade husen här som gjort Jaipur känd som den rosa staden. Vi tänker att vi antagligen betalar överpris för färden men för mycket i Indien känns ändå oförskämt billigt så vi säger inget.

Längs vägen utspelar sig något som skulle kunna vara ett skådespel. Likt åskådare färdas vi genom scenen men alltför ofta vänds strålkastarna mot oss och vi blir huvudrollsinnehavare i denna teateruppsättning utan ände som är Indien. Den riktiga handlingen stannar upp för en sekund eller två, ögon vänds mot oss, blickar utbyts, en vit tandrad nedanför ett par glittrande ögon, någon vinkar, många ropar ”hello, hello” och barn springer skrattande efter oss på snubbliga ben. Så är ögonblicket förbi. Skådespelet fortsätter där det nyss hejdades.

Gator som sopas, bilar som tutar, trängsel, soplukt och doft av heta indiska röror, avgaser som sticker i näsan och tyger som fladdrar i vinden. Damm, överallt damm som tränger sig in i den minsta av porer. Vid vägkanten heliga kor, idisslande, och gråa grisar bökande i detta människans avfall. Sävliga kameler och elefanter med sorgsna ögon i varje vrå, djur som liksom tycks ha förstått att man ska jäkta långsamt i detta ytterligheternas land.

Längst upp i gamla Jaipur ligger så ett fabriksområde. Det är här vi möter John och Michael, en engelsman och en australiensare som sedan fem år tillbaka bor i Indien på halvtid och på så sätt turas om att driva de två fabriker som tillverkar saris, de indiska kvinnornas traditionella klädesplagg, och andra vackra textilier. Fabriken här i Jaipur består av ett ganska litet mörkt rum med någon enstaka lampa och dagsljuset som sipprar in genom den öppna dörren som enda ljuskällor.

Det första man ser när man kommer in är alla färgglada dekorerade tyger som hänger i taket på tork. Under dem står två avlånga bord vid vilka ett femtal unga, taniga, indiska män metodiskt arbetar med att dekorera de långa tygstyckena. Varje sari mäter sex meter och ska sedan varje dag viras kring sin bärare enligt ett särskilt system. Först trycks stämplar doppade i lim på tyget och det sker med en snabbhet och ger ett mönster med en regelbundenhet som vore det en maskin som utförde det och man förstår genast att det ligger år av idog träning bakom.

Därefter återstår att ge trycken sin gyllene guldfärg. En tygbit som knutits till en påse och som fyllts med guldet som egentligen är bronskorn trycks mot tyget så att kornen fastnar i limmet. Det yr av pulvret i hela rummet, små kristaller i vilka ljuset reflekteras syns överallt och jag tänker, trots Johns och Michaels intygan om motsatsen att det inte kan vara bra att dra ner pulvret i lungorna. Men Indien är inte Sverige och de unga arbetarna är antagligen lyckligt lottade som ens har ett arbete att gå till.

Så är det tid för oss att åka tillbaka till de nyare delarna av staden, men först ska vi köpa allehanda tyger gjorda i fabriken, och som vi senare förstår, bli lurade att handla till priser som ingen med lite skinn på näsan skulle punga ut. Men kanske, kanske ska den där kvaliteten visa sig vara extra god och i annat fall får vi nöja oss med att vara en skock dumma turister och nästa gång ha vett nog att i alla fall pruta!