Sihanoukville – beachkidsens arena

Flickan är knappt tio år gammal. Engelskan är bruten, men hon har lärt sig de fraser hon behöver kunna där på stranden. ”How old are you?”, ”Do you have a boyfriend?”, ”Wanna buy some fruit?”. Iklädd Dolce&Gabbana–keps och glittriga lösnaglar spatserar hon dagligen fram och tillbaka i den stekande solen längs med stranden. Kämpar. Ber solbadarna att köpa någonting. Det är så att hjärtat kan brista.

Det är dagen efter Nyårsafton – Tigerns år. Vi har lyckats komma med en välfylld lokalbuss från Phnom Penh ner till Sihanoukville. Vi är inte ensamma om att vilja ner till havet den här dagen. Hundratals helglediga kambodjaner lockas av tanken på Kambodjas södra kustremsa. Vår plan hade ursprungligen varit att åka norrut, men efter att ha läst Lonely Planets lyriska beskrivning av Sihanoukvilles ”silicon sands” insåg vi att några lata dagar på stranden var precis vad vi behövde.

Efter tjugo mil i den så kallade bussen förgyller kvällssolen vår infärd i Sihanoukville. En dammig väg kantad av lata vattenbufflar. Det stora havet till vänster, grönskande tät djungel till höger. Några beachvolleyspelare kastar sig som om det gäller livet i en sandgrop längs med vägen. Det bådar gott det här. Solen, vilan och stranden är nära. Väl avsläppta på Sihanoukvilles busstation går färden vidare med tuk-tuk till Serendipity Beach – den backpackertäta delen av staden belägen längst söderut på den udde där staden vilar.

Sihanoukville var Röda Khmerernas tillflyktsort och oas under Pol Pots tid. Dagens Sihanoukville har mycket av det som förknippas med den klassiska turistorten – den är vacker, dekadent, under uppvaknande men samtidigt redan förstörd. Överdådiga hotell med privata stränder avstängda för allmänheten. Halmtakstäckta bungalows med droppande toaletter. Caféer och restauranger som serverar ångande kambodjansk fiskcurry. Fallfärdiga barer med trägolv och graffittimålade väggar. Varje kväll pumpas dånande musik ut över stranden och skrämmer fiskarna mot havets botten. Kvällens bucket är en avsågad petflaska med okänt och alldeles för starkt innehåll.

I mörkret når vi fram till Serendipity Beach och lyckas hitta någonting som ska likna ett boende. Givetvis till överpris. Men det spelar ingen roll. Vi anar att den vackert vita stranden väntar där ute, vad gör då några kackerlackor i hörnet. Strosar längs med huvudgatan och stillar vår hunger på överfyllda och omåttligt populära baren Monkey Republic. Nyårsdagen till ära delas det ut kinesiska fortune cookies. Jag knäcker sönder den klibbiga kakan och vecklar ut den skrynkliga lappen med min framtid på. ”May life throw you a pleasant curve” skymtar jag under smulorna i min hand. Det fortsätter att båda gott det här.

Strålande solsken väcker oss tidigt nästa morgon. Det betyder hav och strand och vi ger oss direkt iväg. Drömmen om den vita paradisstranden krossas på en halv sekund. Istället möts vi av barer, solstolar, halvsega backpackers samt hela Kambodjas helglediga befolkning. Det är vrålande jetskis, uppblåsbara hoppborgar i havet och människor överallt. Mer folk än i Gangesfloden en tidig morgon. Mellan solparasoller och badbollar slår vi oss ner och försöker ändå skapa någon slags fridfull bubbla mitt i kaoset. Det är då vi möter henne. Den lilla flickan. Och alla de andra barnen som följer samma bana, fram och tillbaka längs med den fullsmockade stranden. ”Buy some fruit?”, ”A mango?”, ”Bracelet?”. De drar fram i gäng om fem-sex personer, letar lämpliga offer och attackerar gemensamt.

Förmodligen utstrålar vi någon form av osäkerhet och drar till oss gäng efter gäng som vill fläta våra hår, tillverka armband eller skiva upp mango åt oss. Till en början låter vi dem hållas. Småpratar och skojar. Det är innan vi inser att det är helt fel taktik. De är inte intresserade av att småprata. De bryr sig inte om vår favoritfärg eller hur många syskon vi har. De vill sälja. Och det desperat. Och vi har inte en chans att hjälpa dem. Det finns en gräns för hur många armband som får plats på en arm. Hur många mangos man kan äta under en eftermiddag. Det värsta av allt är att det inte gör någon som helst skillnad. Vi bidrar bara till en ond spiral när de istället borde finna en annan sysselsättning. En mer hållbar sådan. Skaffa sig ett liv som inte är helt beroende av oss och våra plånböcker.

Den lilla flickans blick är iskall. Kolsvart. Hon har flätat mitt hår i en halvtimme med sina små glitterprydda fingrar. Det är inte roligt längre. Stämningen börjar bli hotfull. ”You know what´s gonna happen to you if you don´t buy fruit tomorrow”. Och så vänder hon mig ryggen och drar vidare längs med stranden, mot nästa grupp av solbadande västerlänningar. Jag mår skit. Ingen tioåring ska behöva vara så hård. Jag är redo att köpa all frukt i världen av henne. Men jag ser aldrig flickan igen. Det enda jag kan göra är att hoppas att livet ska båda gott även för henne. May life throw her a pleasant curve.

8 kommentarer på Sihanoukville – beachkidsens arena

  1. Michael Skala

    Mycket bra artikel. Målande beskriven. Tyvärr bekräftade den vad jag hade befarat angående utvecklingen i Kambodja och Sihanoukville i synnerhet. Var där för nästan 10 år sedan och min bild och minnen av landet är nog inte som dina. Fantastiskt land och fantastiska och starka människor.

  2. Teresa

    Tack för de fina orden Michael. Hoppas att jag lyckats förmedla problematiken kring krocken som uppstår och det svåra i hur man hanterar den. Tyvärr är det största intrycket jag bär med mig från Sihanoukville just detta. Men detta till trots är Kambodja verkligen ett fantastiskt land – precis som du säger!

  3. Lars

    En artikel full av insikter om det äventyrliga livet som backpacker på SOAs paradisstränder. Verkligen inget för mig – men det visste jag ju redan innan. Bra skrivet!

    /L

  4. Teresa

    Tack Lars! Tog mig en titt på din blogg – du verkar ha funnit en annan sorts äventyr, häftigt! Trampa på 🙂

  5. Robin Cianelli

    Gillar din artikel, väldigt bra skrivet 🙂 Ska till bla Kambodja i vinter och kommer iaf åka förbi Sihanoukville. Men det känns ju inte sådär jätte lockande efter vad du skriver…
    Har du några andra tips i Kambodja?

  6. Teresa

    Absolut, finns mycket att rekommendera 🙂

    Eftersom Kambodjas historia ser ut som den gör, kan vissa saker vara tuffa att se, men som jag ändå faktiskt rekommenderar. Till exempel Killing Fields strax utanför Phnom Penh. Och S-21 – en gammal skola inne i Phnom Penh som Röda Khmererna förvandlade till fängelse och tortyrkammare under kriget. Skitläskigt och fruktansvärt. Men som sagt är det svårt att helt bortse från historien, speciellt eftersom allt det här hände så pass nyligen…

    Och Angkor och Siem Reap får du ju inte missa – helt fantastiskt 🙂

    http://www.backpacking.se/ReadArticle.asp?ArticleId=1465

  7. Tomas Berg

    Köp inget av strandbarnen. Dom vänjer sig vid stora/lätta inkomster (jämfört med vad en khmer utan utbildning känar utanför turist industrin). När dom inte är söta barn längre vill dom fortsätta käna stora pengar lätt. Många av pojkarna blir då kriminella och flickorna prostituerade.

Svara till