En annorlunda safari

En safari är inte enbart att sitta i en jeep och åka igenom en nationalpark medan man på tryggt avstånd tar fotografier av de magnifika djuren. Ordet Safari är swahili för ”resa”. Som vi alla vet kan resor se ut hur som helst. Christer gjorde i Kenya en safari på cykel, och kom således betydligt närmare de vilda djuren, och fick en fantastisk upplevelse ute på den afrikanska savannen.

Efter en lång bussresa var jag och min vän Erik framme vid Lake Naivasha. Vi klev av bussen och fick promenera en stund innan vi kom fram till ”Fisherman’s camp”, en stor camping med ett par små rum att sova i för den som inte ägde ett tält. Efter en stunds bråk om var vi skulle få sova så lyckades vi iallafall få ett rum med en massa sängar i. Vi fick däremot inga filtar och hittade heller inga trots ett tappert försök att sno några ifrån ett annat rum.

Vi tillbringade hela dagen med att gå runt och mysa på campingen som var helt öde förutom två förtappade själar i form av oss. Erik som har fördelen av att prata flytande Swahili lyckades hyra två cyklar och ett tält åt oss av en kille vi hittat en bit utanför campingen. Vi kände oss nöjda med att ha fått två hjulbeklädda springare till hjälp för vårt kommande äventyr. Kvällen fördrev vi med att ranta runt och hitta ett ställe som spelade någon slags karaokeliknande musik med ett gäng glada överförfriskade norrmän. Vi avböjde deras inbjudan om att hänga med på deras, vad vi antog vara, frikyrkomöte och gick till sängs. Erik som, om möjligt, var mer oförberedd i packningsväg än jag hade inte ens något att värma sig med så han fick använda en gardin som filt vilket fungerade utmärkt i brist på annat. Vi vaknade och tog oss en rejäl frukost innan vi snörde vårt tält på en av cyklarna och började ta våra första tramptag mot vårt mål ”Hells gate national park”.

Vi cyklade först en bit in i byn som låg bara någon kilometer från vår camping, och där köpte vi mat för en eventuell övernattning i parken. Vatten, frukt, ägg och lite bröd blev vad vi ansåg vara en fullvärdig middag och frukost. Vi hittade även en trevlig man som skulle komma in i parken följande morgon för att möta upp oss och hjälpa oss med att klättra. Vi bestämde en tid, eller sa vid lunch, i Afrika existerar inte klockslag utan allt går enligt ”african time” vilket kort och gott betyder när det finns tid eller man har lust.

Vi kände oss nöjda med vår packning och satte av mot parken. Det kändes fritt och skönt att cykla fram istället för att alltid vara uppbunden av bussar eller annan transport. Längs hela vägen vi cyklade fram kom barn springandes och ropandes något efter oss. Erik ropade alltid något på Swahili tillbaka och barnen skrattade. Själv fick jag nöja mig med att härma det Erik sa och fick ännu fler skratt, kanske av mitt dåliga uttal, kanske av nått annat men jag låter det vara osagt i brist på information om ämnet. Vi fick våra obligatoriska cykelnamn som man alltid är tvungen att ha då man är ute på cykeläventyr. Det blev ”röda skjortan” för Erik och ”trasiga kepsen” för mig, vilket kan ses som ganska logiskt med tanke på vad vi hade på oss.

Framme vid parkgrinden fick vi lite information om parken och lite annat småprat med en trevlig dam som tog betalt innan vi fick cykla in. Vi hann inte långt in i parken, som var helt öde förutom oss, förrän vi såg vilda djur runt om oss. Vi tog det lugnt och stannade och vilade i gräset en bit från vägen som var omkantad av klippor och formade en slags ravin. Vi satt länge och väl och tittade på djur och filosoferade innan vi fortsatte längs den svagt nedförsluttande grusvägen. Vi såg en giraff gå bara ett tiotal meter ifrån oss och vi stannade cyklarna och såg det som ett kodakögonblick. Vi gjorde vad vi kunde för att föreviga ögonblicket, att stå ute i det fria med en giraff inte allt för långt bort ifrån oss.

Vi skulle precis sätta oss upp på cyklarna och börja trampa när vi plötsligt hörde ett konstigt skrik inne i buskarna bakom oss. Vi stod båda blickstilla och knäpptysta och lyssnade till skriken som lät som en blandning av en gris som någon plågar och någon som försöker dra svansen av ett större svansutrustat djur. Plötsligt kom det ett vrål från ett kattliknande djur som skrek till, och ett par sekunder lyssnade vi till, vad vi antog vara, en fight kattdjuret vann med tanke på tystnaden efteråt. Vi stod helt förskräckta och tittade på varandra och lyssnade efter något tecken på liv vi aldrig fick. Av ljudet att döma var nog djuret bara ett tiotal meter ifrån oss uppskattade vi. Vi stod ganska nära buskarna och ansåg båda att det kanske inte skulle vara en toppenidé att stå och vänta på kattdjuret som eventuellt skulle komma ut med sitt byte strax, så vi trampade vidare med två nya djurupplevelser vi aldrig skulle kunna glömma.

Vi cyklade vidare förbi ett vattenhål där vi såg bufflar dricka, innan vi kom ner till ett slags parkkontor. Vi småpratade med vakterna som beskrev en bra vandringsväg för oss ner i en smalare ravin en bit ner. Vi hann i princip bara gå och klättra en kortare stund förrän en engelsk kille, som också var där med någon bekant, skrek åt oss att det fanns en noshörning nere i ravinen och att vi skulle vända. Vi trodde för det första inte att det fanns några noshörningar där och för det andra att killen bara svamlade så vi bad honom visa oss till stället där den skulle finnas. Vi småsprang med den smått hyperventilerade killen strax framför oss och ett par minuter senare var vi inne i själva ravinen.

Det var endast en smal öppning mellan klipporna som man kunde skymta himlen mellan när man tittade upp. Killen stannade till och började gå sakta och att ravinen svängde och gjorde att man inte såg allt för många meter fram, gjorde att det hela blev ännu mer spännande. Vi smög oss sakta framåt och jag kände att jag ville vara först fram av någon anledning jag inte ens kan förklara. ”Där!”, skrek killen till och pekade på något stort mörkt som såg ut som ett stort djur liggandes på sidan. Hurvida det var en noshörning eller något annat djur gick inte att utläsa så tidigt utan vi var tvugna att smyga närmare för att kunna se. Ett tiotal meter från djuret kunde vi se att det inte var en noshörning, men vad det var för djur kunde vi inte säga än. Vi smög oss försiktigt fram, med tanke på att ett skadat djur inte vill ha några dumma vita killar som kommer smygandes fram till det för att få sig en närmare titt.

Jag gick längs sidan på ravinen som kanske inte var mer än 10 meter bred, för att kunna se huvudet på besten. Jag smög mig närmare och närmare och såg till sist hela huvudet på den. Det var en slags stor bock som jag senare fick veta att heter ”wilderbeast”. Han låg där med tungan stickandes ut ur munhålan och med ett gäng flugor runt, vilket jag tog som ett tecken på att han var död. Vi såg heller inga andningsrörelser och dödförklarade det stackars djuret. Vi petade för säkerhets skull lite på den med en pinne för att klargöra vår dödsattest. Den engelske killen stod fortfarande och småstudsade medan vi stod och analyserade dödsorsaken på djuret.

Vi antog att han fallit från ravinöppningen vi såg ovanför oss, och stärkte vår tes med att det låg en bit klippa bredvid djuret. Vi gick till parkväktarna och meddelade vår upptäckt innan vi fortsatte ner i en annan ravin som omgavs av vatten som droppade ner längs klippväggarna. Vi åt lite av vår medhavda frukt och njöt av promenaden innan vi sedan påbörjade vår vandring upp längs klippan upp ur ravinen. Vi kom svettiga upp till toppen och satte oss en stund för att vila och ta några kort på platsen. Man hade en otrolig utsikt från klippkanten där jag satt poserande och försökte fånga ett till minne på bild.

Vi gick tillbaka till parkväktarna, som redan var i full färd att planera festligheter de skulle ha tack vare djuret i ravinen. Efter att ha småpratat med dem en stund tog vi våra cyklar och började cykla upp igen samma väg vi kom. Vi cyklade upp en bra bit och det var vid det här laget ganska sent och vi kände att det var dags att ta sig till den plats där vi skulle tälta för natten. Vi såg ett gäng cyklister stå med sin guide och prata om något där vi kom cyklandes. Vi stannade och Erik bytte några ord på Swahili med guiden och han pekade lite och ruskade på huvudet och såg lite bekymrad ut. Erik förklarade att han sett bufflar en bit bort vid vattenhålet som låg ganska nära vägen vi skulle cykla längs med påväg mot vår tältplats. Guiden hade beslutat att vända med sitt cykelgäng, men vi insåg att det snart skulle skymma och att vi inte hade något annat val än att cykla upp till campingen och chansa oss förbi bufflarna.

Vi började trampa och kom närmare och närmare dessa väldiga bufflar och hjärtat slog ett par dubbelslag när jag såg en av bestarna lyfta huvudet från gräset han tuggade på, och titta mig rakt in i ögonen. Jag fortsatte trampa så fort jag förmådde på den höga växel cykeln var ställd på, för jag vågade inte byta och ställa till med något oljud från kedjan som besten eventuellt skulle reagera aggressivt på. Jag pustade ut när vi kommit en bit bort och började titta frammåt där jag då fick se en hel hjord med bufflar vara på kvällspromenad mot det smaskiga vattnet vi precis cyklat förbi. Hjärtat fick sig ytterligare en chock och slog återigen ett par dubbelslag. Jag var nu livrädd och såg på Erik som inte heller såg så stöddig ut av hans blick att döma.

Jag trampade uppför vägen som var sandfylld på den växel jag redan innan tyckte var för hög, och jag kunde knappt få runt tramporna, men ändå på ren rädsla och adrenalin fick jag cykeln att flytta sig framåt. Inte förrän vi kommit förbi hela hjorden kände vi oss säkra och jag vågade hoppa av min cykel och andas igen. Erik visste om hjorden som guiden hade sagt till honom om, och trodde jag med hade sett den på håll, vilket jag givetvis inte hade då min blick hade varit fäst på de första bestarna vi trampat oss förbi. Eftersom han ju hade vetat om eländet innan var han mer förberedd, men jag hade ju hjärtat i halsgropen fortfarande och försökte lugna mina nerver utan något större resultat.

Vi pratade om det medan vi gick med cyklarna uppåt längs sandvägen som ledde till en utsiktsplats där vi möttes av ett gäng indier. Vi hälsade artigt som sig bör och satte oss ned med indierna och småpratade en stund innan det var dags för oss att sätta upp vårt tält. Vi hörde då och då rassel i buskarna av stenskott från en av indiernas slangbellor han använde för att mota bort nyfikna babianer med. Vi tog sedan fram vår proviant som nu bestod av lite bröd och några ägg som vi kokade med hjälp av indiernas campingutrustning. De hade med sig en bil och var utrustade till tänderna för denna campingtur, med både pistoler, en baklucka fylld med diverse campingsaker och mat upp över öronen.

De såg på vår klena utrustning i form av ett trasigt tält, en fickkniv, vår klena proviant och en ryggsäck med i princip en extra tröja i, och erbjöd oss en måltid vi inte förmådde oss tacka nej till. Vi åt en ljuvlig måltid med de fyra indierna och fick sedan chai te att värma oss med under den vackra natten som belystes av en fullmåne. Senare satt vi och bara lyssnade på alla ljud som den afrikanska natten gav oss, och tittade ut över parken som månen belyste med sitt mystiska ljus. Jag hade lite svårt att sova och var så exalterad av alla intryck och det faktum att vilda djur faktiskt befann sig runt om oss helt i det fria, och vi hade endast en liten fickkniv att skydda oss med. Till sist gav jag iaf vika för sömnen och slöt mina ögon och somnade med ljuden av den afrikanska savannen i bakgrunden.

Jag vaknade och hörde en Erik, som hade varit vaken länge, säga god morgon. Då jag inte är den morgonpiggaste av människor, var en grymtning till svar det bästa jag kunde erbjuda. Vi fick återigen en kopp te av indierna till våra sista brödskivor innan vi vinkade av våra vänner och började packa ihop våra saker. Under hela tiden vi gjorde detta satt en stor babianhane och tittade nyfiket på oss. Vi struntade helt i honom, och skulle bara ta de sista vattenflaskorna med oss, när han plötsligt skrek till och började rusa mot oss i ful galopp.

Jag ryggade tillbaka men Erik tog tag i mig och hann få ur sig ”stå still”, innan babianen var framme o kastade sig över vattenflaskorna Erik haft i sin hand. Han slet dem ur händerna på Erik och satte sig ett par meter därifrån och undersökte flaskorna som uppenbarligen inte var så intressanta som han ville att de skulle vara. Han kastade iväg dem och gick nonchalant därifrån med stjärten i vädret och tycktes hånflina åt oss. Vi knöt ihop plastpåsen med flaskorna så gott det gick, och satte av mot klippan vi bestämt med en man dagen innan att vi skulle klättra upp på.

Väl där behövde vi inte vänta så länge (iallafall inte med afrikanska mått mätt) på att mannen skulle dyka upp med rep och andra attiraljer som hör klättringsvärlden till. Vi riggade upp och jag som aldrig klättrat förr skulle få börja med en relativt lätt väg upp, vilken jag själv tyckte jag dansade mig uppför. Med mitt nyvunna självförtroende skulle jag nu prova mig på en svårare väg upp, som Erik kom upp för relativt lätt och fort. Erik hade klättrat i flera år och det var kanske orsaken till att det såg så lätt ut, men jag ville åtminstone prova tänkte jag.

Jag spände återigen fast repet och tog mina första klättertag upp mot toppen på klippan. Jag kom upp den första biten relativt lätt, när det plötsligt tog stopp och jag stod inför en utskjutande klippa som jag varken hade teknik eller krafter nog för att ta mig upp för. På ren vilja hävde jag mig upp för kanten med både knän och armbågar till hjälp, och stod och pustade och frustade på kanten för att samla mig. Nu var det inte över med det här utan det var en ganska teknisk bit till, i form av endast en spricka i klippan att använda mig av, för att ta mig upp den sista biten.

Solen sken, svetten lackade och avsaknaden av en riktig frukost gjorde mig nu totalt orkeslös där jag stod. Mannen på toppen av klippan försökte ge mig råd som jag hade kunnat använda bara jag haft ens en gnutta energi kvar i kroppen. Jag skrek, pressade och tryckte, och fick mig själv upp den sista biten fram till den hjälpande handen som var utsträckt från toppen, och låg sedan där uppe och andades häftigt och insåg att lite vardaglig konditionsträning hade varit på sin plats i mitt liv.

Jag firade ner mig från toppen och insåg att klättringsbiten var över för min del, iallafall för den här gången. Erik hittade ett par klippor till att bestiga, medan jag satt och njöt av den afrikanska solen tillsammans med några små murmeldjur som nyfiket tittade på mig. Med dessa murmeldjur och fåglar i kulörta färger svärmandes runt mig kändes det lite som att sitta i paradiset. Vi tog farväl av mannen efter att min kamrat också till sist tröttnat på klättringen.

Vi cyklade tillbaka till parkgrinden där vi fick betala ett par dollar extra för att vi tillbringat natten där, vilket vi gladeligen gjorde efter alla upplevelser den gett oss. Vi frågade också nyfiket om någon hade skadats i parken av t.ex. bufflar eller något annat djur, och fick till svar att en holländare hade blivit stångad av en buffel bara en vecka tidigare, och varit en hårsmån från att sätta livet till. Cyklandes tillbaka till vår camping med lika många barn vinkandes och springandes efter våra cyklar som på vägen dit, tänkte vi båda på allt vi upplevt där.

Vi beställde en, vad vi ansåg vara, vräkig lyxmiddag i restaurangen vid stället där vi bodde, medan jag bara satt och försökte smälta alla intryck mitt senaste äventyr hade gett mig. Det var bara början av min resa så jag hade nästan svårt att tro att något skulle överträffa upplevlsen jag precis fått. Som vanligt hade jag dock fel i frågan om att toppa upplevelser och intryck i Afrika. De andra kommer ni få läsa mer om en annan gång.

5 kommentarer på En annorlunda safari

  1. Sara

    Bra och intressant! I like! Det enda jag inte gillar med dina artiklar är att jag får prestationsångest inför mina egna resor, haha.

  2. Daniel Peterson

    Tillbaka till äventyren jag gillar =). Något lång, men vad gör det när man fatsnar i texten hehe.

    Du ger mig inspiration för att ta afrikatrippensnart lillen, snart så jävlar smäller det.

    Mer av denna sortens artiklar kräver jag och gärna med mer foton ;).

    //Biffen

  3. Sofie

    haha du är så rolig du, vadå peta med pinne liksom?!
    Fattar inte att du kan va med om så mycket…imponerande!

  4. Fredrik

    Jäklar va roligt det låter det där..
    men får ju dåligt samvete över att läsat =)
    bra o intressant !

    //Fredrik

Svara till