Första mötet med en ny kontinent

Man är ju alltid lika spänd och förväntansfull på vad som ska möta en på en ny plats man ska till och hur det ska se ut. Mitt första intryck av Afrika och Nairobi var kanske inte vad jag velat att det skulle vara, men det gav mig nog en hel del när jag tänker på det i efterhand.

När lampan för att man måste ha på sig bältet slocknade och alla sedvanligt började trängas och slänga runt med väskor kände jag pirret i kroppen på riktigt för första gången under hela flygningen. Efter att ha väntat ut de personer som hade mest bråttom ut så började även jag vandringen mot ny främmande mark. Jag fick betala för mitt visum i en lucka hos en man som såg ut att vilja mörda första bästa som sa emot honom, och sedan fick jag gå vidare mot rullbandet.

Jag vet inte vad det är som gjort att jag varje gång jag står där är 100% säker på att just min väska ska ha kommit bort. Kanske är det ”Sällskapsresan” som förstört mig och min syn på hur det kan gå till på en flygning och allt som hör en sån till, kanske är det det faktum att jag trodde den kommit bort en gång. Till den historien hör kanske att veta att den egentligen inte alls kommit bort utan det var bolaget som hävdat att den inte kunde nå slutdestinationen som den ändå gjorde. Där stod jag snopen och hade gjort en stöldanmälan men lik förbannat kom väskan farandes där på bandet på slutdestinationen. Hur som helst så fick jag nu min väska problemfritt och tågade ut genom grindarna ut i den stora hallen i Nairobis flygplats.

Jag fick vänligen men bestämt tacka nej till alla som skulle erbjuda mig safaris till alla möjliga, enligt dem förmånliga, priser innan jag nådde utgången. Jag hittade en man som ville köra en taxi till en utvald boplats jag tänkt mig. Jag satt och kollade ut genom fönstret där och såg en nationalpark som låg alldelles intill staden. Det var ganska surrealistiskt att det finns lejon, zebror och giraffer alldelles intill där jag nu satt. Jag såg folk överallt skynda fram till sina jobb eller annan sysselsättning de verkade ha bråttom till. Jag satt som en svamp och försökte suga in allt som försigick utanför mitt bilfönster. Ett par säkerligen idiotiska frågor fick jag ur mig till chauffören, vilka han ganska oentusiastiskt svarade på. Jag kom fram till mitt nya ”hem” där jag kastade av mig min ryggsäck och provstudsade på sängen innan jag gick ner för en trappa där jag fick mig en kopp kaffe. Jag visste nu vägen ner till centrum och var mer än redo för min första dag i Afrika!

Jag gick längs en lång kulle neråt mot stadskärnan och vägen där jag gick var en gulbrun stig. Jag kände hur jag med mitt februaribleka skinn lyste som en moderatflagga skulle göra på ett kommunistmöte. Jag gick in på ett litet fik och beställde lite samosas (små piroger) och någon dryck jag inte testat innan, och såg världen passera där jag satt. Efter det fortsatte min utforskning av staden vidare ner en gata mot något som tycktes vara en uppståndelse. Jag hörde mig för om vad det var som försigick och det var tydligen en demonstration mot någon slags korrupt affär som begåtts av någon inom någon mynidghet. En stund såg jag på spektaklet och skulle just ta fram min kamera och fota och kanske eventuellt gräva mig djupare in i vad som försigick, när en man kom fram till mig från sidan och frågade om han fick byta några ord med mig.

Mannen sa väldigt snabbt att han inte ville ha pengar av mig, innan jag ens hann replikera på frågan, och svarade ”visst”. Han berättade att han var lärare och var intresserad av olika kulturer. Det kom en förfrågan om varifrån jag kom, och jag svarade sanningsenligt Sverige. Då sa mannen att han var jätteintresserad av just skandinavien och att han hade en släkting i Stockholm. ”Ja det var ju trevligt” svarade jag och småpratade en stund, men kände att det var något som inte stod riktigt rätt till, men fortsatte konversationen iallafall.

Efter ett tag ville han att vi skulle gå en bit bortåt in i en park och prata, men jag sa att jag trivdes bra här på gatan. Vi skulle åtminstone gå bort och sätta oss i skuggan tyckte han, och min tanke var ”visst, så länge man iallafall är här bland folk så spelar det inte mig någon roll”. Han ville ytterligare någon gång att vi skulle gå mer avsides, vilket fick min varningsklocka att gå på högvarv. Plötsligt sa han att han ska erkänna att han inte var någon lärare… Vilket jag listat ut för länge sedan. Mannen berättade att han var en sudansk flykting och försökte samla pengar för att komma in i Tanzania. Han insisterade på att jag skulle sponsra hans resa till Tanzania, men jag förklarade att jag var fel person att prata med när det gällde ekonomiskt stöd, och lyckönskade honom på sin resa.

Det var dags för mig att gå, men han försökte övertala mig att stanna. Det fungerade dock inte, men när han sedan bad om att iallafall få sig en bit mat kunde jag inte neka honom det, eftersom han var utan pengar. Pengar ger jag inte bort då jag inte vet vad de går till, men mat är något jag inte kan låta bli att ge någon som ber om det.

Vi ställde oss i en matkö på ett litet kafé och jag kände att jag ville gå och fortsätta min utforskning av staden nu. Vi var nästan framme så jag frågade vad han ville ha och gav honom pengarna för att betala det han inhandlade, och vinkade sedan av honom och fortsatte gatan framåt.

Plötsligt hörde jag någon som ropade på mig bakifrån. En finklädd man i mörk kostym kom fram till mig och sa att han ville prata lite med mig. ”Jaha, vad är det nu då” tänkte jag, och mannen visade upp någon slags legitimation som han sa var polislegitimation. Han sa att de precis arresterat en flykting från Sudan och behövde lite upplysningar från mig. Ja, jag hade ju ingen lust att komma i kläm med lagens väktare under mina första timmar i Nairobi så jag gick med på att prata lite med honom. Han sa att vi skulle in på ett kafé och prata lite och pekade på ett litet hak på andra sidan gatan som var fullt med folk. ”Ja så länge det är folk med i bilden” tänkte jag igen, och följde med in.

Han satt sig så jag fick sitta inklämd mot väggen på en soffa. In kom då en till man som sa något snabbt på Swahili och presenterade sig som den andres kollega. Herre nr 1 började ta en lite bryskare ton när han pratade, och sa att mannen de arresterat var en terrorist. ”Jaha, tur ni tog honom då” sa jag. Han ville sedan veta vad jag hade för samröre med mannen och om jag gett honom något. Jag sa att jag gav honom lite mat som han frågat om. Enligt männen hade de också hittat en massa amerikanska dollar i hans fickor. De frågade varifrån jag kom, och ville ha mitt pass.

Vid det laget kände jag att stämningen blev mer och mer hotfull, och sa att jag inte hade mitt pass på mig. Den förste mannen påstod då att det var olagligt att inte ha sitt pass på sig, vilket jag hävdade att det inte alls var. Han blev lite förbluffad först och undrade sedan om jag kunde Kenyas lagar. Jag svarade ”tillräckligt för att veta att det inte är något brott att inte ha sitt pass på sig”. Irritationen ho mannen växte och han sa att allt samröre med terrorister va olagligt i Kenya. Mitt svar var lika irriterat när jag sa att jag inte haft samröre med någon, och att prata med folk inte var något brott, heller inte att ge mat till någon som inte hade pengar för att inhandla det på egen hand.

Vid det här laget var mannen riktigt sur och försökte återigen hävda att jag brytit mot någon lag och jag påstod att jag inte alls gjort det. Situationens hotfullhet ökade ytterligare när två män kom in på kaféet, och mannen som förhörde mig vände sig om och snabbt sa något på Swahili till dem och de satte sig ner vid bordet. Den ene av dem började säga att han också var polis, och det var allt han hann säga innan jag argt reste mig och sa till honom att han inte alls är någon polis.

Han såg lite förvånat på mig och den storväxte mannen bredvid mig började resa på sig han med, och försökte hävda att de visst är det, när jag förbannat sa till honom att jag nu hade fått nog. Om nu fallet var så att de var poliser var det ett jävla sätt att behandla en besökare i deras land, sa jag. Han ursäktade sig lite och bad mig sätta mig igen vilket jag vänligen men bestämt avböjde. Han påbörjade en mening jag inte ens lyssnade på utan sa bara bestämt att om det var något mer som skulle framföras så kunde de ringa dit en uniformerad polis och en polisbil, om inte så tack för en ”trevlig” pratstund.

Jag trängde mig förbi mannen samtidigt som jag sa det och han flyttade ovilligt på sig, vilket jag tog som ett tecken på att han inte hade något mer att komma med eller skulle försöka sig på något fuffens. Han stammade något inifrån kaféet när jag med arga steg gick ut därifrån.

Jag sket fullständigt i demonstrationen och kände att jag inte alls gillade Nairobi i den stunden. Jag gick raka vägen tillbaka till mitt hem och fick en kopp kaffe av ägaren som undrade hur min dag varit. Jag berättade om incidenten och han skrattade och bad om ursäkt för att han glömde varna mig för att det finns män som försöker sig på just sådana blåsningar. Han undrade om jag blivit av med några pengar i form av ”böter”, som tydligen en del hade blivit, och vilken variant de kört den här gången så han kunde uppdatera sina nya besökare på andra sätt blåsningen gick till. Mannen fick mig på riktigt bra humör igen och jag skrattade åt eländet med honom nu istället och tänkte att Nairobi inte alls var så illa.

Senare åt jag lunch med ett gäng Holländare som var där för att göra något volontärprojekt, och de berättade mycket om projektet innan jag la mig för att vila lite. Till kvällen hängde ett gäng Nairobibor på stället där vi bodde och de ville ut och lyssna på lite musik. ”Visst” tänkte jag och var inte sen med att tacka ja till inbjudan på en utekväll. Kvällen slutade med någon öl och en massa bra musik i underbart sällskap av folk jag inte minns namnet på, men som gjorde att mina första intryck av Afrika var allt utom tråkiga. En av killarna ställde sig o spelade bas med bandet, och vi hade en helkväll med minst sagt många skratt.

Mitt första intryck av Afrika var nu ett helt annat och jag kände att Afrika skulle ha mycket att ge mig. Låter man bara inte den lilla del av idioter som finns överallt i världen göra ens vistelse tråkig så kommer man ha en underbar resa var i världen man än befinner sig. Efter den dagen och kvällen kände jag redan att Afrika var speciellt, och det skulle jag sedan komma att få bevisat på mer än ett sätt.

4 kommentarer på Första mötet med en ny kontinent

  1. Daniel Peterson

    Alltid roligt (i efterhand) när det händer liknande saker som du beskrev i artikeln.

    Good work!

    //Biffen

  2. My

    Vilken skurk! Tur att du har fötterna på jorden och är förståndig nog att fatta när folk försöker blåsa dig! Väl skrivet!

  3. Therese Lundberg

    Roligt och underhållande skrivet! Och trots den ”lilla incidenten” blir jag ändå sugen att åka någonstans i Afrika..

  4. Emelie

    Väldigt spännande läsning! Du skriver riktigt bra.. men fy fasen vad rädd jag skulle blivit om jag varit i dina kläder där. Tur att du är så tuff och vågade gå därifrån! 🙂

Svara till