Safaridrömmen blev en dagisutflykt – ”Äkta souvenirer” till turistpriser

Trötta efter ett par dagar med bossen närmar sig safarin sitt slut. The big 5 har skådats, men många lugna stunder har det inte funnits tid för. Souvenirer ska inhandlas, men får bossen sin vilja igenom denna gång, eller får Christer och tyskarna sin?

Time to get up! Det var mitt substitut för en väckarklocka där jag låg och ville allt annat än stiga upp. En cigarett och en kaffe fick bli min frukost medan jag vägrade att plocka ihop min sovsäck i ren trots mot att behöva kliva upp så tidigt. När bossen för tredje gången påpekat att det var bråttom så rafsade jag motvilligt ner säcken i väskan och satte mig i bilen beredd på en ny hetsig jakt efter villebråd. Gryning var tydligen bästa tiden att få se djur, hade vi fått veta, och jag hoppades få se en elefantunge leka och få tillbringa hela morgonen med att bara titta på en sådan utan någon hetsjakt.

Vi hann inte mer än åka runt i fem minuter innan det stod två bilar parkerade en bit bort. Bossen gasade givetvis så fort han kunde för att komma fram dit, och där satt den. En gepard som precis fällt sitt byte och nu njöt av måltiden med tre bilar som åskådare. Det var ett magnifikt vackert djur och man kunde inte annat än häpnas åt dess skönhet. Efter en stund kände vi oss alla redo att lämna djuret för att få äta ifred trots att bossen uppmanade oss att stanna längre. Återigen hade bossen det där leendet han bara fick när han fått visa oss stora kattdjur efter en intensiv jakt. Vi åkte runt nu i lugnare takt, kanske var det för att bossen fyllt sin kvot med katter eller så var han bara trött. Oavsett så var det skönt att kunna stanna vid vilket djur som helst som inte rankades högt i näringskedjan.

Nu var det hög tid att bege sig tillbaka ut ur parken och sen vidare mot nästa mål för vissa, och för mig att få komma till staden där jag visste att min vän Erik jobbade. Vi skymtade något som liknade en marknad, och frågade vad som hände där. Det är bara en lokal masaimarknad fick vi till svar, och att vi skulle stanna till senare för att inhandla saker vi kunde tänkas vilja ha. I kör skrek både jag och tyskan till att vi ville stanna. Alla stämde in och återigen var bossen överröstad av oss. Vi gick runt och tittade på diverse saker som såldes, och jag inhandlade mig en filt som jag senare skulle komma att få bra användning för.

Jag fick även smaka på någon slags mjölkdryck som smakade mindre gott, som någon ville sälja till mig, och leendena från alla som ville komma och prata med oss värmde mitt hjärta. ”Äntligen något som inte var påhittat och gjort enbart i syfte för att blidka turister” tänkte jag där jag stod och försökte förhandla med en man om en påse med nötter, trots språkbarriären. Alla tyckte marknaden var en av höjdpunkterna på färden, men när vi satt i bilen på väg vidare såg jag i ögonvrån att bossen inte var lika nöjd med att alla köpt saker där, istället för på det ställe han nu var på väg att köra oss.

Vi svängde in på en grusväg och kom fram till ett hus som var utsmyckat med diverse masker eller annan träkuriosa. De stora bokstäverna på skylten som hette Souvenirs påvisade att vi kommit precis dit bossen ville att vi skulle vara. Inne i butiken, som var fullproppad med träsaker i överflöd, gick bossen runt och uppmanade oss att köpa ”äkta” masaivapen eller annat som man borde ha med sig från sin resa i Afrika enligt honom.

Jag avböjde vänligt alla erbjudanden om saker jag inte hade någon nytta av och satt mig sedan utanför med en kaffekopp och pratade med föreståndarinnan om just kaffe, och att vi båda gillade det på samma sätt. Det kändes som samtalet med kvinnan var mer äkta än något annat i butiken och vi satt och skrattade en bra stund innan alla kollat igenom varje träbit som fanns där inne och kom ut till oss.

Efter att ha stannat till och ätit en bit mat lite senare, i sällskap av andra västerlänningar som också hade fått jaga runt efter villebråd, så var det bara massa bilfärd tillbaka som gällde. Vissa hade planerat att fortsätta till andra parker tillsammans med bossen i förväg men jag hade blivit lovad att köras till Nakuru för att träffa Erik. Bossen kollade konstigt på mig när jag sa vad jag hade blivit lovad och sa att han inte alls hade tänkt köra mig till Nakuru, som låg ca 10 mil bort från där vi nu var.

Jag kände att mitt tålamod höll på att ta slut med den mannen, och förklarade sakligt för honom att jag har blivit lovad, samt att jag betalat för att komma dit, och ville inte han köra mig får någon annan göra det och jag sket i vem, så länge jag fick komma dit jag blivit lovad. Han muttrade, grymtade och sa argt ”hoppa in”, sedan for vi iväg i ilfart.

Ingen sa ett enda ord på den en och en halv timme det tog att komma fram. Han sa precis innan vi kom fram att han inte alls uppskattade att köra så långt, och att han var trött, vilket jag inte kunde annat än tycka var tråkigt, och jag sa att hans chefer i så fall inte ska lova saker till kunder om det inte är i enlighet med vad som passar deras personal. Han blev inte direkt gladare av det uttalandet, vilket jag fullständigt sket i. Han körde mig in till Nakuru och vi tackade varandra för den här gången men kände båda att det inte fanns en ironisk underton i det som sades.

Jag var nu helt utmattad och kastade mig på sängen för att reflektera över de gångna dagarnas händelser. Jag kom fram till att jag hade fått se djur jag aldrig annars skulle fått se i vilt tillstånd, och det var ju skoj, men jag skulle aldrig mer åka på en safari med någon som arrangerat det åt mig. Visst var naturen vacker och djuren likaså, men att köra runt i dessa teleskopliknande bilar och aldrig någonsin få vara en del av naturen kändes ungefär som att få en livstids försörjning av chokladkakor men sen vara allergisk mot kakao.

Jag tänkte på alla som hemifrån bokat en dagisresa för dyra pengar, med en dröm om att åka runt eller vandra i naturen med alla dessa vilda djur vid sin sida, som skulle få sina drömmar krossade av en dagispappa som inte låter dig ha ett fönster öppet, eller skådespelande masaier som tjänar pengar på att låta sig fotograferas av turister, eller bara faktumet att de rest tusentals mil för att få stå vid sidan av och aldrig vara en del av det.

Jag tänkte att det är väl kanske såhär det måste vara att åka med en förbokad bussresa med en dagispappa i form av en chaufför som lotsar dig fram och tillbaka med Afrika som kuliss. Att kanske hinna få en del korta samtal med någon innan man återigen sätter sig på sin höga tron för att sen kunna titta ner på människor och landskap som susar förbi i jakten på den bästa upplevelsen. Jag var glad över mina nya insikter i att nästa gång ska jag vara en del av allt och inte vara en åskådare utan egen förmåga att själv kunna välja vad och hur jag ska se och möta såväl djur som människor.

2 kommentarer på Safaridrömmen blev en dagisutflykt – ”Äkta souvenirer” till turistpriser

  1. Soffan

    Vackra bilder och bra artikelserie! Synd att safarin inte blev som du förväntade dig, men en upplevelse var det ju iallafall.

  2. Kenneth

    Bra artiklar! Jag går i safaritankar och velar fram och tillbaka vart man ska åka för att det ska kännas ”riktigt”.

Svara till