Safaridrömmen blev en dagisutflykt – the big 5 som ”måste” ses…

Med en märklig man vi kallar ”bossen” fortsätter safarin, och i Masai Mara skall ”the big 5” skådas till varje pris – iallafall enligt den stränga guiden…

Vårt nya vrålåk var en gammal sliten Toyota Landcruiser med fler luftintag än vad tillverkaren monterat dit. Vår chaufför (som jag inte tänker nämna vid namn utan tänker tillskriva namnet ”bossen” – vilket han med tanke på hans uppträdande säkerligen inte har något emot) var minst sagt en något burdus herre. Ett par misslyckade försök till skämt kom från hans sida, sedan var vi äntligen på väg.

Jag skrattade lite tyst för mig själv åt hans försök och av minen på mina medpassagerare att döma var jag inte ensam om detta. Jag satte mig i framsätet i hopp om att kunna luta mig ut ur fönstret och komma så nära djuren som möjligt. Vägen till själva parken kantades av gamla kadaver och andra spår på att djur faktiskt fanns i närheten och var hungriga.

Insläppta i parken kände jag nu att jag var en riktig jägare på jakt, men med geväret utbytt mot en kamera, för att kunna minnas alla djuren som mer än gärna skulle posera för mig. Vi stannade till efter bara ett par hundra meter där två strutsar strosade fram på en promenad. Jag vevade ner rutan och lutade mig ut och kände mig som en riktig National Geographic-anställd. Jag hann inte mer än luta mig lite ut förrän jag hörde ”Don’t lean out the window, it’s dangerous!”

Min förklaring om att jag var vuxen och kunde ta vara på mig själv och inte ramlade ut ur fönster bara för att jag lutade mig lite misslyckades totalt och jag gav upp och klev bak till den övriga skaran bak i bilen för att slippa sitta bredvid mannen jag kände att jag inte alls tyckte om. Alla sex stod vi nu och trängdes i den lilla lucka som fanns där taket hade lyfts upp för att ge oss en bättre sikt över savannen. Att det stod folk i alla riktningar så att synradien ändå var minimal kanske dock ska tilläggas. Vi var nu många som kände oss som proffsfotografer vilket gjorde att min känsla som jägare drogs ner till oigenkännlighet.

Nästa anhalt var ett gäng elefanter som jag fascinerades av oerhört. Dessa majestätiska djur – som jag inte kunde förstå att inte var rankade som djurens konung – fick mig att förstå min dödlighet i naturen. Ett par misslyckade försök till att få stanna vid dessa djur senare så var på vi nu på jakt efter nästa villebråd. ”Bossen” hade tydligen tänkt att vi skulle få se alla djur på ”the big 5” listan, vare sig vi ville det eller inte.

Jag och min nyfunna vän tyskan kände båda att situationen började bli jobbig och vi suckade ifatt efter varje försök att resonera med mannen. Jag var dock fast besluten att inte låta denna man förstöra min djurupplevelse. Jag öppnade fönstret längst bak lite på glänt i hopp om att få in lite mer luft i bilen, men hörde ”Please close the window” innan jag ens han få upp det så långt jag ville. Jag frågade varför vi inte kunde få ha det öppet om vi ville och fick till svar att det skulle bli dammigt i bilen och att det inte var jag som städade den, mer bestämt än vänligt. Vid det här laget kunde varken jag eller tyskan mer än skratta åt situationen.

Vi hoppades få massor med intressant information om djuren men vår guide, som han själv ville kalla sig, var mer intresserad av att hitta djur än att stanna och berätta om djuren vi såg. För att inte bli sura eller nere så började jag och tyskan att emellanåt driva lite med vår chaufför. Vi fick iallafall lite roligt då vi ibland busade till det med att varannan gång öppna fönstret lite på glänt. Vi frågade en massa saker om naturen och djuren och ville verkligen veta saker men fick mest till svar att alla djuren var farliga och sen for vi iväg till nästa villebråd i racingfart.

Vi kom fram till en flod där vi äntligen fick lämna bilen och bossen för en stund. Där var det packat med folk som ville se flodhästar som verkade mest förbannade på oss som satt där på flodbanken för att hoppas på den perfekta bilden. Jag ville sätta mig lite ifred från alla människor och trevade ner en bit längs floden för mig själv. Jag satt ett bra tag och fotade några flodhästar som verkade mycket lugnare och fridfulare än de som stod och poserade för folkmassan en bit upp längs flodbanken.

Plötsligt känner jag någon som petar mig i ryggen och jag vänder mig om för att se en AK47:a med tillhörande människa i ändan i militärkläder. ”You can’t be here, it’s dangerous” sa mannen och pekade och bad mig att omedelbart att skynda mig uppåt till alla andra. Jag frågade snällt om jag inte kunde få sitta själv en stund och bara titta på dessa ståtliga djur som inte alls verkade bry sig om mig där jag satt på behörigt avstånd. Men – återigen var det bara att ge upp när oavsett argument om att ta egna beslut var helt förgäves då det enda svar man fick var; ”they will kill you, these animals are dangerous”.

Att flodhästar är farliga och oerhört revirhävdande visste jag och påpekade flertalet gånger och att om jag såg minsta tillstymmelse till rörelse åt mitt håll skulle jag bege mig upp till alla andra, men det var tydligen inte argument nog mot hans. ”It’s dangerous, you must leave”. En suck senare var jag tillbaka bland de andra och gick upp från floden för att hitta nått mer intressant att göra.

En liten apa som satt och härmade allt jag gjorde blev mitt nya nöje tills en ny vakt kom och frågade varför jag inte ville se flodhästarna som alla andra. Jag svarade att jag hellre njöt av att sitta ute i det fria och se en apa än att med 50 andra människor lyssna till kameraljud. Han skrattade lite och sa att han kunde ta mig med till ett ställe där man kunde se krokodiler istället. Jag tänkte att min nya vän tyskan och hennes kille också ville fly folkmassan, så vi tre och vakten gick bort en bit längs floden till ett ställe där man kunde komma ända ner till flodkanten men utan horder med folk som sällskap. Vi fick dock inte se någon krokodil men vårt besök där var mer naturupplevelse än den en bit bort, trots avsaknaden av djurliv.

Jakten var nu igång igen och Bossen spanade frenetiskt efter – ja man skulle ju hoppas på djur – men det var snarare om andra liknande teleskopbilar hade stannat någonstans. Bästa sättet att se djur på var tydligen att stanna på samma ställe som alla andra hade gjort, upptäckte vi fort. Vi började alla nu ledsna lite på bossens sätt och efter att vi stannat vid en flock elefanter så började vårt lilla myteri.

Vi bad honom alla att vi skulle få stanna och bara se på elefanterna som lekte i ett vattenhål. Bossens plan var tydligen att vi skulle få se alla fem djuren, vilket vi alla sket i. Till sist fick vi stanna och njuta av tystnaden av en avslagen motor och elefanters trumpetande som ljud istället. Vi märkte att bossen blev stressad av att vi inte ville röra på oss. Kanske ingick det någon garanti eller så kanske det var något bonussystem för de chaufförer som visade alla av de fem stora. Vilket vet jag inte, men att vi prompt skulle jaga runt efter andra djur istället för att njuta av det vi fick se var uppenbart.

När det blev en påtvingad kisspaus mitt i turen hörde vi bara ett grymtande från bossens sida, men vad skulle han göra. Han hävdade att man kunde dö bara man vistades utanför hans bilväggar, men nu var det kris för vissa av oss, och nöden har ju ingen lag som det heter, så ingen lyssnade. Tydligen hade vi sabbat hans tidsschema helt, för han fick nu lov att sätta gasen i botten för att hinna fram till vad något mål som ingen av oss visste vad det var. Det var tydligen en måltid vi hade bråttom till, och äntligen kunde vi få njuta av att vara ute i det fria igen utan att någon stressade på oss eller sa att man skulle dö bara för att man stack en hand utanför rutan på bilen.

Lunchstället som var oerhört vackert beläget under ett stort akasiaträd gav frid i sinnet. Ja ett tag i alla fall, tills en busslast med australiensare dök upp. De hade en dagpappa till hjälp att köra dem runt kontinenten i vrålfart med vissa ”exotiska” mål inkluderat i form av festplatser eller djur. Helt plötsligt var friden ersatt med klagan på mat eller någon annan intrig som hör en sådan bussresa till. Jag gjorde ett försök att fråga lite om bussturen av några av resenärerna, men fick några korta svar och en tydlig vink att jag inte var så välkommen att konversera med någon i deras grupp, så jag la mig i gräset istället och bara njöt av den klarblå himlen. Jag kände doften av gräset och naturen och kände att jag hade iallafall fått en upplevelse som var värd allt bråk med Bossen.

Myteri nummer två kom i form av att Bossen ville skynda vidare på mer jakt, men nu sa alla ifrån och ingen ville skynda vidare. De andra nog njöt lika mycket som jag av att bara ligga kvar i naturen och njuta av friden som kom som ett slag i ansiktet när busslasterna med folk försvann lika fort som de kom. Jag kände nu att Bossen var riktigt irriterad på mig som han såg som upprorsledaren i sällskapet. Nu med allas medhåll kunde han inte ignorera vår önskan, men jag kände hans blick som sa ”din jävel” varje gång han tittade på mig. Fast besluten om att inte låta bossen förstöra min dagisresa – som det nu hade utvecklats till – så bara log jag tillbaka oavsett vad jag fick för blickar om hat riktade mot mig.

Det som nu fattades på vår lista var tydligen en leopard och vi skulle tydligen INTE se något annat djur innan den hade skådats. Vi skumpade fram genom högt gräs i ilfart, och hade det funnits en leopard i gräset hoppas jag att den varit vaken nog att hinna flytta sig. Av miner att döma satt nu alla trötta av den långa dagen och hoppades bossen skulle tröttna så vi kunde få sätta oss ner och ta en kaffe och bara ta det lugnt.

Plötsligt skrek någon till och en leopard syntes i det höga gräset. Jag stod en stund och bara betraktade djuret innan jag tog ett kort på det, kanske mer som minne av färden än av att ha sett just en leopard. ”HA, I told you I would show you a lepard”, sa bossen stolt, med ett leende större än ett barns på julafton under julklappsutdelningen. Vi gratulerade honom med något mindre entusiasm i rösterna, och nu kunde vi äntligen åka till stället där vi skulle sova för natten.

Våra nya hem var ett par tält i något som var en påhittad masaiby strax utanför parkingången. ”Ett tält, perfekt” tänkte jag glatt eftersom jag inte hade lust att sova i någon sorts byggnad när jag var i naturen. Ryggsäcken kastades in och jag tog fram min bok och satte mig i gräset, medan doften av kaffe kom smygandes från ett par som var i full flärd med att koka till en kanna en bit bort.

Bossen kom nu fram till mig där jag satt i lugn och ro och bad mig att följa med och få se en ”riktig” masaiby. Givetvis skulle vi betala för att få se en ”äkta” masaidans eller något annat skådespel som skulle spelas upp för oss. Jag avböjde eftersom jag inte hade någon lust att se masaier spela upp någon teater för turister som ska fota detta spektakel med största entusiasm och för att sen kunna åka hem och ha sett ”riktiga” masaier. Ville jag träffa masaier skulle jag besöka dem på annat sätt kände jag, och kände mig så nöjd så med att slippa bossen för resten av kvällen.

En kväll framför en öppen brasa och samtal om världsliga ting var ett skönt avbrott. Tyskan och hennes kille som hade åkt med till byn kom tillbaka senare, skrattandes och bekräftade vad jag hade trott att byn skulle vara. En kolmårdsliknande tillställning, fast med djuren utbytta mot masaier som fick uppträda för en billig penning. Nöjd med mitt beslut att stanna så fortsatte kvällen med mer skratt och prat om hur komisk vår safarifärd egentligen var. En del citeringar så som ”Chris, do NOT open the window again” fick sig ett par skratt innan jag lade mig för att sova.

2 kommentarer på Safaridrömmen blev en dagisutflykt – the big 5 som ”måste” ses…

Svara till