Guide till Luang Namtha

Redan vid gränsen mellan Kina och Laos får man en känsla av hur olika de båda länderna är. På den kinesiska sidan radar moderna vita hus upp sig i raka linjer bredvid den asfalterade bilvägen. Det kinesiska tullkontoret är inhyst i det största vita huset och vaktas av militärklädda kineser som stirrar hotfullt på alla som kommer i närheten. På andra sidan gränsen skymtar ett nedgånget träskjul. Det är Laos tullkontor.

Vi hade anlänt till den kinesiska gränsstaden Boten med en ganska sjaskig minibuss. Redan vid första stoppet omringades bilen av kinesiska kvinnor som ville att vi skulle växla till oss den laotiska valutan kip från dem ”till ett mycket bra pris”. Eftersom amerikanska dollar funkar lika bra som kip i de flesta delar av Laos och eftersom den inhemska valutan varken går att växla till sig lagligt utanför landet och inte heller får föras ut ur landet hade vi laddat upp med dollar och avböjde kvinnornas försök.

Inne på det kinesiska tullkontoret kallade de fram oss en och en och trots mitt svenska pass tilltalade de mig på kinesiska.”Ehh, sorry?” sade jag och kände mig förvirrad. Vi fick senare veta av vår chaufför att vakterna brukar göra så här: de frågar en något på kinesiska för att kontrollera att man inte i själva verket är en kinesisk medborgare som försöker fly landet (!). Med mina blå ögon, blonda hår och med tanke på att jag är ungefär en halvmeter längre än kineserna kunde jag inte låta bli att tycka att det hela kändes lite överdrivet.

In i Laos
Men vi kom över gränsen utan bekymmer och resan in i Laos gröna natur var häpnadsväckande. På grusvägar omgivna av en grönskande djungel körde vår chaufför oss mot Luang Namtha. Då och då körde vi igenom byar med de typiska laotiska hyddor som vi senare kom att vänja oss vid. Vad som däremot var svårare att vänja sig vid var kontrasten mellan barnen som sprang runt i märkeskopierade kläder – Levisjeans, t-shirts med Diesellogga och Adidaströjor – och trähyddorna som var deras hem. Hem som i vissa fall knappt var mer än ett tak över huvudet.

Framme i Luang Namtha blev vi först förvånade över hur litet stället verkade. Att det var en mindre stad visste vi men vid första anblicken såg det bara ut som en enda lång gata med några få restauranger på. Vi fick rådet av en medpassagerare som varit där förut att söka boende bortanför huvudgatan. Det skulle vara lugnare och billigare. När vi gick runt och letade efter ett rum såg vi att staden var mer än den huvudgata vi anlänt på. Här fanns hotell och små caféer, cykeluthyrningar och kiosker lite varstans och alla hälsade vänligt när vi gick förbi.

Vi hittade tillslut ett mysigt, familjeägt hostel där receptionen pryddes av bilder från ägarnas bröllop, foton på deras barn och föräldrar. De flesta av Luang Namtha’s hostels är just små, familjeägda, gemytliga ställen där du lätt får en personlig relation till ägarna.

När boende och lunch var avklarat var det dags att utforska området ytterligare. Det finns ett gäng resebyråer på huvudgatan som säljer alltifrån guidade trekkingturer i djungeln till besök hos alla de minoritetsbefolkningar som finns att hitta runtomkring Luang Namtha. Att ge sig ut i djungeln själv är förmodligen ingen bra idé och att ta sig till minoritetsfolken på egen hand kan vara svårt men att boka turer på turistbyråerna är inte billigt. Att hyra en cykel däremot, det kostar bara några kronor för en heldag och öppnar för oerhört många möjligheter.

På cykel mot vattenfallet
Vi hyrde varsin cykel och trampade iväg genom staden. Planen var att ta oss ut till ett vattenfall som vi fått höra var ett måste att besöka om man befann sig i närheten. Även om vattenfallet i sig skulle visa sig vara en besvikelse, var vägen dit desto mer innehållsrik.

Att ta sig ut från själva kärnan av Luang Namtha går fort och väl utanför öppnar sig det böljande landskapet som är så typiskt för Laos. Vi trampade fram på en smal grusväg mellan vidsträckta ängar och en och annan boskapssamling. By efter by med trähyddor låg längs vägen och när vi cyklade genom en av de många samlingarna med hyddor fick vi plötsligt stanna för ett oväntat hinder. Åtta små griskultingar kom spatserande i gåsrad på vägen framför oss.

Under tiden som vi avvaktade grisarnas överfart började en man tala med oss från sin trähyddas lilla veranda och det slutade med att vi blev uppbjudna till honom. Mannen visade sig vara engelskalärare i en annan liten by i närheten och ville ta tillfället i akt att öva sina språkkunskaper. Mannen och hans dotter bjöd oss på vatten från den egna brunnen, något som blev lite av ett dilemma för oss när rädslan för att bli magsjuk tampades med motviljan för att vara oförskämd. Det blev en kompromiss och vi drack ungefär hälften av vattnet, ingen magsjuka följde.

Han rekommenderade än det ena än det andra som fanns att tillgå för turister – trekkingturer i bergen eller i djungeln, besök i olika byar och liknande. Efter erfarenheterna från Kina, där den här typen av bemötande ofta slutade med ett försök till försäljning, så trodde jag först att mannen själv var guide och alltså försökte väcka intresse hos oss att köpa en guidad tur av honom. Men så var inte fallet. Mannen i hyddan var en av alla i Luang Namtha som visade en genuin vänlighet vilken var som bortblåst på andra ställen i Sydostasien, där en sådan inbjudan förmodligen skulle innebära en nota efteråt. Han frågade oss om Sverige, om vad vi tyckte om Laos och hur våra planer såg ut.

Och vi fick för första gången se en av de laotiska hyddorna från insidan. Köket var ett litet avskilt rum på ungefär en kvadratmeter där golvet bestod av träplankor. Resten av hyddan bestod av två rum, det längst in var sovrummet och det andra var ett allrum där man kunde umgås, äta eller härbärgera gäster. Sammanlagt var hemmet, där mannen och hela hans familj bodde, ungefär i samma storlek som en liten studentlya i Sverige. Det enda som skiljde de två rummen åt var tygskynken och mellan träplankorna som hyddan var byggd av fanns springor så stora att man kunde kika ut på grannarnas hyddor.

Efter den oväntade inbjudan hoppade vi upp på cyklarna och trampade vidare i den 30-gradiga hettan. Vattenfallet som var vår slutdestination var kanske ingen höjdare, men vägen dit var fantastisk. Solen sken på oss från en molnfri himmel och vi cyklade längs en vindlande grusväg bland ängar, djungel och ännu fler byar där små barn sprang runt och lekte bland grisar, hundar och höns i en salig röra.

Även om Luang Namtha är olikt resten av de platser som vi besökte i Laos på många sätt så var en sak densamma. När vi äntligen hade kommit fram till vattenfallet möttes vi av en skylt där det stod att inträdet (!) till fallet måste betalas här och om man ville parkera en cykel så fördubblades priset.

Och så var det över hela Laos. Oavsett om det var ett vattenfall, en grotta, en flod eller en skog som var sevärdheten satt det nästan alltid en laotier med ett hemmasnickrat skrivbord och en egenhändigt skriven skylt som meddelade att det kostar pengar att gå förbi.

Vi vandrade upp till vattenfallet, som var något mindre än vad vi hade trott och tog oss sen tillbaka igen på en smal och brant stig där vi var nära att stå på huvudet både en och två gånger. Nöjda med utflykten cyklade vi samma väg tillbaka mot staden och i brist på badmöjligheter tog vi en svalkande smoothie på en uteservering och en kalldusch när vi väl var tillbaka på hostelet.

Akha-kvinnorna
Mat och dryck är mycket billigt i Luang Namtha och du kan äta en riklig måltid för nästan inga pengar alls. Men någonting som man får räkna med om man sitter på en uteservering, det är akha-kvinnorna. Akha är namnet på ett av alla Laos minoritetsfolk och de lever bland annat uppe i bergen utanför staden.

Akha-kvinnornas specialitet är att tillverka smycken som de sedan säljer till turister i de omgivande städerna. Det låter kanske som ett bra yrke men det är mycket slitsamt. Kvinnorna som höll till här hade över en mil att gå för att ta sig från sitt berg och in till staden, en sträcka de gick nästan varje dag, fram och tillbaka. De började strömma in tidigt på morgonen och kämpade med att få sålt sina smycken ända fram till sent på kvällen, då den långa vägen hem och uppför berget väntade. Och detta gjorde de varje dag!

Vad männen gjorde fick vi förklarat för oss av en akha-kvinna som vi lärde känna lite bättre. Hon berättade varför hon inte hade någon man. Hon sa att anledningen var att de inte gör någon nytta utan ”bara sitter uppe på berget och röker opium hela dagarna” medan kvinnorna säljer smycken i hettan. Vilken jämställdhet!

Med den bakgrunden är det lättare att förstå akha-kvinnornas minst sagt tvivelaktiga försäljningsmetoder. De praktiskt taget anfaller dig! De drar sig inte för att gå in på restauranger, kanske framför allt uteserveringar, och då är du fast tills personalen eventuellt schasar iväg dem. Ett nej är inte ett nej för dem, utan det tolkas som ett steg närmare försäljning. Och om du köper av en, då riskerar du att få ett helt stim på halsen som tycker att du borde köpa av dem också. Men smyckena de säljer är välgjorda och väldigt billiga så det kan ändå vara värt att ge dem en chans att visa upp sina varor.

Vi klarade oss ganska bra, trots alla attacker från akha-kvinnorna och började lära oss att det enda sättet att inte hamna i en långdragen diskussion med dem var helt enkelt, hur tråkigt det än kan låta, att totalt ignorera dem. Men de blev trots allt en ganska färgstark del av staden där de sprang runt i sina långa kjolar med bälten och smycken virade runt huvudet så att de såg ut som levande reklamskyltar.

Det gyllene templet
Andra dagen i Luang Namtha fick vi nys om ett tempel som skulle ligga på en klippa ovanför staden. Efter en kamp mot den branta uppförsbacken lyckades vi slutligen ta oss upp för berget. Och det var verkligen värt mödan. Detta tempel är en av två – Wat Ban Vieng Tai och Wat Ban Luang Khon – som ligger på cykelavstånd. Vilket av dem vi besökte framgick dessvärre inte eftersom vi blev guidade dit av laotier som endast talade om ”Templet”, men båda templen ska vara lika sevärda och byggda under samma period för ungefär 50 år sedan. Och sevärt var det verkligen. Detta tempel var helt guldfärgat och sken i solen på ett makalöst sätt.

Tempelvakten, en gammal man med grått hår och skägg som förmodligen själv var munk välkomnade oss hjärtligt och släppte in oss i templet. Därinne fanns ett altare med en stor Buddhastaty i skinande guld, omgiven av blommor och rökelser. Upplevelsen var dock inte gratis utan besökare som släpps in förväntas donera en peng till upprätthållandet av det gyllene templet.

Vårt besök avbröts abrupt när en svart limousin plötsligt parkerade framför templet och män i svarta kostymer steg ur. Tempelvakten som för en stund sedan välkomnat oss med ett glatt leende sprang nu fram till oss och gestikulerade att vi skulle ge oss av därifrån. Vilka dessa män var eller varför vi var tvungna att gå därifrån vet jag fortfarande inte.

Trots akha-kvinnor och mystiska män i svarta kostymer kan jag varmt rekommendera Luang Namtha som resmål. Det är ett ställe för backpackers i alla åldrar och det finns någonting att göra som passar de flesta. Det är dock ett ganska litet ställe och om du inte ska ut och trekka kan 2-3 dagar räcka att spendera här.

Att ta sig vidare
Allt som allt var Luang Namtha verkligen värt omvägen. Att sedan ta sig därifrån gör du enklast och billigast genom att ta en tuk-tuk till busstationen som ligger en bit utanför staden. Att köpa biljett där är betydligt billigare än att köpa biljetten inne staden från en återförsäljare, typ en resebutik.

Från Luang Namtha kan du ta dig till de flesta ställen i Laos dit det finns körvänliga vägar (vilket i sig inte är många!). Vi reste vidare till Luang Prabang, en resa som inte är särskilt lång fågelvägen men på grund av de urusla vägarna (som dock ändå anses körvänliga av laotierna…) tog resan nio timmar.

Tips!

• Hyr cyklar! Bästa sättet att ta sig runt i och omkring Luang Namtha. Allmän information om cykelsemester.
• Ta inte första bästa hotell/hostel. Ta gärna en titt bortom huvudgatan för lite billigare, men ofta lika trevliga boenden. Allmän information om boende.