Cenotedykning i Mexiko

Micke som tidigare berättat om dykning på Bali, tar sig denna gång till Mexiko. Där dyker han på Yucatanhalvön, i vattenfyllda grottor. Det är kallt. Mycket kallt. Tyst och mörkt. Och trångt. Den tropiska hettan och ljuden från allt liv i djungeln känns som en helt annan värld.

Här på Yucatanhalvön, Mexikos sydöstra provinser, är koncentrationen av vattenfyllda grottsystem störst i hela världen. Hit kommer dykare från när och fjärran, med en dröm om att få dyka i dessa unika cenotes, Mayafolkets namn på grottorna som betyder ”heliga vatten”.

Med en tidigare erfarenhet från de två cenotes Taj Mahal och Choc Mool söder om Playa del Carmen har vi i dag hamnat vid Calavera cenote strax utanför Tulum på Yucatans östkust. Nervositeten som hängde över mig vid de första besöken finns inte längre där, men adrenalinet pumpar ändå på kraftigt när vi börjar närma oss avfarten från vägen.

Vid en liten palmhydda betalar vi avgiften till familjen som äger marken (obligatoriskt vid alla cenotes), parkerar den fallfärdiga minibussen och börjar förbereda oss. Den gamla bilen med endast hälften av rutorna kvar, säten som hålls upp av fastsurrade bilbälten och bakdörrar hopbundna med gamla rep är ett charmigt fordon, dock inte speciellt säkert med tanke på stöldrisken. På grund av detta tvingades kameran stanna hemma och den här artikeln presenteras utan bildbevis.

Vid ankomsten till Calaveras ”parkeringsplats” attackeras vi genast av en arme av fruktansvärt aggressiva mygg som täcker armar, ben och ansikte och biter oss var de än får chansen. Jag och Ahmet (DM från Cenote Dive Center i Tulum) svär högt och slår frenetiskt efter de små blodtörstande bestarna, medan vi snabbare än ett blixtnedslag glider in i våra våtdräkter för att komma undan det infernaliska anfallet.

Vi kontrollerar våra ficklampor och resten av utrustningen, och med dykpaket på ryggen och fenor i handen skyndar vi oss fram på den lilla stigen mot själva grottan. Vår framfart bromsas av rötter och stenar på den hala marken. Det är dessutom fruktansvärt svettigt i den 40-gradiga hettan, men förväntningarna från min sida överträffar allt obehag. Vid ingången till Calavera finns inga fina platåer att gå ner på. Ingenstans att lugnt och enkelt glida ner i vattnet. Här finns däremot ett stort hål på en öppen plats, omringat av tät vegetation. Så äntligen – efter en noggrann genomgång om grottan och säkerhetsrutiner – tar vi på oss resten av utrustningen och hoppar ungefär fyra meter rakt ner i hålet för att möta det kalla, grymt inbjudande vattnet.

Vi slår på våra ficklampor och sjunker sakta ner i mörkret. Som gigantiska istappar hänger stalaktiter ner från taket och under oss skjuter sylvassa stalagmiter upp likt en spikmatta. Det är trångt, stundtals riktigt trångt, varför en perfekt avvägningsförmåga är avgörande för att över huvud taget få dyka här. Inte bara vill man undvika att förstöra sikten med uppsparkad sand från botten, men även att stöta mot någon av de vassa spetsarna, vilket kan få förödande konsekvenser.

Vi följer den gula linan som snirklar sig längs med grottan och anger tillåtna vägar. Vissa delar av grottsystemet är förbjuden mark för oss, endast tillåtna att beträdas av erfarna grottdykare med specialutbildning. Passager till de slutna områdena markeras med en skylt prydd med liemannen alternativt en döskalle, allt för att påvisa allvaret med att inte överträda bestämmelserna om de markerade vägarna.

Vattnet är så klart att man får en känsla av att man flyger fram. Spöklikt, skrämmande och vackert på samma gång. Då och då stöter vi på områden där saltvatten smugit sig ner i sötvattenskällan och ligger som ett eget lager. Plötsligt blir sikten suddig, som om man omges av en geléartad vätska. Det är fascinerande hur några centimeters djupskillnad råder bot på detta och man återigen befinner sig i det kristallklara vattnet.

Höjdpunkterna är när vi passerar någon av flertalet öppningar i grottsystemet. Från djungeln och den klarblå himlen ovanför strömmar ett turkosblått ljus ner, och likt en ljuspelare lyser den upp en del av det annars mörka landskapet. Det blänker magiskt när ljuset bildar en mängd nyanser av den blåa färgen. De olika vattenskikten bryter ljuset på olika sätt och effekten blir häpnadsväckande. Likt lianer hänger långa rötter från grottans mynning ner i vattnet för att hämta näring till träden ovanför oss.

Vid en av dessa öppningar stiger vi upp till ytan för att ta oss en titt. I tysthet flyter vi bara runt en stund och tar in allt omkring oss. Träden som sträcker sig upp till skyarna, värmen som solen skickar ner och fladdermössen som cirklar ovanför oss. Allt till ljudet av djungelns invånare.

Oavsett hur många dyk man har under bältet och hur många av världens hav man besökt tidigare, är det en helt annan värld och upplevelse man får vara med om här. Och oavsett hur man än försöker beskriva cenotedykning, kommer man inte i närheten av hur fantastiskt det verkligen är. Åk dit och se efter själv.

2 kommentarer på Cenotedykning i Mexiko

  1. Niels Eék

    Ojojoj, tack för den vackra och informativa artikeln. Jag såg en dokumentär på SVT häromveckan om just cenotedykning i Mexiko, och jag har drömmen om att en dag vara en av er som grottdyker som en morot för att klara av mina år som fattig student. En vacker dag, så…

  2. Marco Hagblom

    Jag var i Grand Cenote en liten bit utan for Tulum igar. Helt Fantastiskt, som att simmarunder i ett akvarium. Tyverr Snorklade jag bara, har inte vatt pa The Bay islands an och tagigt mitt Dykar cert. men det ska jag gjora inna jag aker hem.

Svara till