Fotboll i Mexico

Första dagen vi anländer till huvudstaden bestämmer vi oss för att vi ska gå på fotbollslandskamp. Eller rättare sagt, jag blir mer eller mindre tvingad av min pojkvän som efter två års bortvaro från sitt älskade hemland vägrar missa ett sådant tillfälle. Själv är jag lagom entusiastisk, nog för att fotboll är rätt roligt men med tanke på att jag fortfarande lider av sviterna från en maginfluensa känns det ganska jobbigt att hoppa in i bil och åka en och en halv timme på Mexico citys buliga vägar. Men nu har jag inget riktigt val så det är bara att bita ihop, har han stått ut med två skånevintrar så är det väl min tur att offra lite.
 
Bilresan blir ungefär lika rolig som jag hade tänkt mig. Men som tur är så är Mexico city en stad där det finns mycket att titta på, så jag lyckas faktiskt nå fram utan att använda plastpåsen.
 
Väl framme är det fullt med folk i gröna tröjor, gröna kepsar och gröna halsdukar som skanderar ut sin kärlek till sitt hemland. Nu är det fotbollslandskap. Efter väl ha fått lämna bilen stapplar jag och min mage långsamt ut.  En marknad med nästan 500 stånd!  Mitt magonda försvinner nästan helt. Helt underbart, fotbollströjor för cirka 20 kronor styck! Då kan till och med jag tänkas köpa mig en. Tjugo minuter senare är jag en av de gröna, med en tröja för endast 25 kronor med namnet Marquez på ryggen känner jag mig nästan som hemma här, och som en blond och lång svenska känns det är skönt att kunna smälta in i massan.
 
Vi går därpå in i stadion framledda av en äldre herre som efter att ha kontrollerat våra biljetter visar oss vägen till våra platser och tar upp en liten trasa som han torkar rent våra säten med. Gud vad trevligt, det kallar jag service! Sen får min kära käresta, som tvingat med mig på landskampen, syn på en bekant som han bestämt träff med och han försvinner i folkvimlet. Hmm.
 
Kvar står jag, eller ja, jag sätter ju mig och den äldre herren, stannar kvar konstigt nog. Han stirrar på mig. Jag känner mig lite besvärad, nog för att jag är utlänning men han behöver väl inte glo så, och så gravallvarligt! Så jag försöker ignorera honom men han fortsätter att stirra. (Var är ens pojkvän när man behöver honom!) Också stirrar han lite till, och så ännu mer! Vad vill människan? Tror han jag är amerikan och hyser någon slags agg till mig? Man har ju hört om sånt. Tills sist ger han i alla fall upp, suckar och skakar på huvudet och går därifrån. Puh, tänker jag, vilken hemsk typ!
 
Då ser jag att han närmar sig min pojkvän som står en bit bort, som nickar igenkännande till honom, sträcker ut handen och ger honom någonting. Fasicken också, dricks! Jag har precis förvägrat en äldre man cirka tre kronor som han har som lön för att visa folk till sina platser och här sitter jag som värsta snåljåpssvensken och förväntar mig att alla är anställda och har lön, lagom pinsamt. Jaja, jag försöker glömma incidenten och hoppas att han förstod att jag bara var en dum turist och inte bara en snåljåp som ser ner på fattiga.
 
Min pojkvän kommer tillbaka och vi sätter oss ner i väntan på att matchen ska börja. Under tiden fylls stadion upp och när det är dags för laget att springa ut fylls hela stadion med ett oerhört vrål, och mina nackhår reser sig av den övermäktiga känsla som skapas. Min mage är härmed definitivt bortglömd.
 
140 000 människor vrålar på samma gång och det känns som jag befinner mig i slutstriden i Sagan om Ringen och gigantiska bestar och människor fyller luften med sina stridsvrål. Det är helt underbart! Så jag måste skrika och sjunga med för full hals, jag har ingen aning vad som sjungs men det gör det samma, jag hör ju inte ens min egen röst!
 
När matchen börjar lugnar sig stämningen periodvis lite grann, men brusar då och då upp lika starkt.  Vi sitter högt upp så man ser spelarna på ganska långt avstånd och det är då jag mer och mer blir varse om vad som händer runtomkring mig. Överallt på läktarna springer nämligen tusentals, som flitiga myror, ambulerande försäljare runt mellan raderna.  Jag förstår inte riktigt hur de lyckas eftersom det är smockfullt med folk men efter att jag själv jobbat som servitris blir jag djupt imponerad av en kille på ”vår” del. Han balanserar sju öl i vänster arm, sköter pengarna med högran och samtidigt bokstavligen klättrar på bänkar.

Försäljningsfenomenet övertar snart hela mitt intresse, vadå fotbollsmatch, det här är ju helt otroligt! Chips läsk öl, pizza, pasta, tortillas, tacos, exotiska fruktskålar, grillade majskolvar nypressad juice, tröjor, kikare, listan kan göras hur lång som helst, och allt kan man få genom att vinka på lillfingret!  Jag vill ju ha allt förstås, även om min mage fortfarande inte alls är på det humöret men med alla dofter, färger och exotiska namn som skriks ut bara måste men ju prova eller hur?
 
Fotbollsmatchen övergår mer och mer till en matorgie (vem har sagt att man måste se på fotboll bara för man är på fotbollsmatch). Men med hänsyn till min pojkvän, hurrar och skriker jag dock mycket pliktskyldigt när det går bra för Mexico. Två timmar senare är klockan åtta på kvällen och man kan verkligen säga att jag har fått glosoppa till kvällsmat, nacken värker av intensiva observationer i alla riktningar. Trött, men även lycklig och nöjd och framför allt fruktansvärt mätt när vi sätter oss in i bilen på väg hem. 
 
När vi svänger bort från Aztekstadion är det knappt ögonen kan hålla sig öppna och jag slumrar till, min sista medvetna tanke blir, hur slutade matchen egentligen?

9 kommentarer på Fotboll i Mexico

  1. Johan

    Kan tänka mig att det är en upplevelse att se fotboll där, mäktigt med så mycket folk på läktarna 🙂

  2. emilia

    Efter att precis ha læst artikel kænns det som man sjælv varit dær. Det ænda man vill nu ær att få uppleva det ænnu en gång, vill dit nu. Mycket bra skrivit!

  3. Annie

    Jag är ju inte nån större fotbollsfantast, men det där låter ju riktigt roligt! = )

Svara till