Aotearoa

Det langa vita molnet som blev till ett land av vatten. Min resa i Nya Zeeland

Nar maorierna for ca 1000 ar sedan narmade sig Nya Zeelands kust var det forsta de sag de moln som samlades over landmassan och de dopte det nya landet Aotearoa ”the land of the long white cloud”. Men att vita moln blir morkt gra och sa smaningom regnar ner ar val ingen nyhet, och detta fenomen ger Nya Zeeland mycket av dess karaktar. For visst ar det mycket i detta avlagsna avlanga land som kretsar kring vatten.Fran glaciarernas isar genom porlande fjallbackar som varms upp av vulkaner eller bryts i fantastiska vattenfall for att sluta i en varm sjo eller det kristallklara havet. Detta land av nationalparker och vandringslader. Landet dar folk kastar sig ut fran flygplan, fran klippor och ner i vatten men anda mirakulost overlever tack vare stora paraplyer, gummisnoddar och plastbrador.

Att Nya Zeeland ar vackert visste jag redan innan jag kom hit, men att det skulle vara sa omvawlande kunde jag inte tanka mig. Landskapet utanfor bussfonstret kan andras till det motsatta inom tio minuter. Men fortfarande ar det vattnet som fascinerar mig mest.

Porjar i norr i det vackra Paihia dar vattnet fungerar som hem till lekande delfiner och havsfaglar. Tog baten ut till ”the hole in the rock”, en stor klippa som urgropts av tid och vatten. Genom Haiheis varmvattenstrand till Rotoruas vulkanism. I nordons vulkaniska landskap bestar vattnet av kokande fjallbackar som varms av jorden och sen forsar ner i de kalla floderna och skapar en behaglig badtemperatur just dar de korsar varandra. I Taupo fick jag se landets storsta sjo ovanifran nar jag genom molnen gjorde mitt skydive och jag fick ju aven en vattenmangd ovanifran nar jag gjorde Tongariro Crossing, ett heldagstrack over en aktiv vulkan. Tyvarr gav detta mig ett missode med en forstord kamera men det var anda en fantastisk dag. Fysiskt pa gransen till vad jag klarar av men med manga helt fantaskiska vyer.

Over till sydon och Abel Tasman National Park. Har ar vattnet kristallklart och de folktomma stranderna manga. Sandflugorna trivs och bits var de kommer at men som var busschauffor sa snallt upplyste oss om sa ar detta bara ett mycket bra satt att bli en del av detta fantastiska land. Utmed vastkusten kommer Tasmanska havet svepande fran Australien. Vagen slingrar sig mellan branta bergsvaggar och stora salta vagor hela vagen genom greenstonekarvande Hokitika ner till glaciarerna Fox och Franz Joseph.

Fran detta gar farden genom partypulserande och adrenalinpumpande Queenstown till Te Anau National Park och Milford Sound. Pa grund av bussproblem far vi lifta sista biten till Milford men vi prickar en regnfri dag och tar en kryssning ut i det vackra sundet. Bergen reser sig 1500 meter pa bada sidorna och vattenfallen som strommar ner forsoker hela tiden overtraffa varandra i skonhet.

Resan upp till Christchurch gar genom universitets och chokladstan Dunedin och nar vi kommer till sydons huvudstad ar det som att kliva in i en engelsk by. An slingrar sig genom stan. Botaniska tradgarden ar vacker, katedralen star stolt i mitten och konstkvarteren ar mysiga och far mig att kanna mig som hemma. Ett mycket bra sista resmal i landet.

I det har landet har jag overtraffat mig sjalv. Jag har hissat ner mig sjalv i en grotta, kastat mig ut fran ett flygplan och klattrat over aktiva vulkaner och bergi upp till atta timmar per dag. Jag har traffat massor med folk, mysiga och mindre mysiga. Jag har sett vyer jag inte trodde fanns och jag har sett natur som ar valdigt lik Sveriges. Jag har traffat lokalbefolkning som verkligen ar stolta over sitt land och inte skams for att vara det. Sattet kiwisarna tar hand om sin natur pa och gor den lattatkomlig ar helt otroligt och borde vara en forebild for resten av varlden. Kandes mycket trakigt att behova lamna detta fantastiska land just nar jag borjade lara kanna det. Fast jag ska val inte klaga. Behover ju i alla fall inte aka hem an…

Var den första som kommenterar

Svara till