Pass på, en kö

PASS PÅ, EN KÖ

Det finns vissa tillbehör som man inte kan vara utan vid resor utanför Norden. Glömmer man pengarna brukar detta reda upp sig, likadant med kreditkortet. Vad som dock oåterkalleligen inte får lämnas kvar hemma i byrålådan är passport, passeport alltså passet. Denna identitetshandling antas lägga grunden för en behaglig in- och utresa i landet och skilja den ondsinte terroristen från den fredlige backpackern. För de flesta som har gjort en längre resa visar det sig att även ifall man har med sig passet behöver inte ankomsten till det nya landet gå snabbt och smärtfritt. Ska här visa på två scenarier som kan utspela sig hos olika passkontrollanter.

Scenario 1. Skådeplatsen för denna händelseutveckling är ofta ett U-land, kanske ett sydamerikanskt sådant, men det kan också röra sig som ett asiatiskt land, företrädesvis Kambodja. Du kanske har anlänt med buss till gränsstationen, temperaturen ligger kring stabila 40 plusgrader, luftfuktigheten runt 95 procent. Framför dig, bakom dig, och på alla sätt runt omkring dig, finns en kö. Detta är bland annat en sydamerikansk specialitet, exakt vart kön tar vägen är ingen som vet men den verkar sluta i en byggnad med tillhörande lucka. Kön i fråga tar sig framåt med en sköldpaddas hastighet. Som snäll svensk fungerar man till en början mer som en vågbrytare än som köande. Du känner en plötslig smärta i njurtrakten, orsaken visar sig vara en äldre dam, kanske kring sjuttiostrecket, som med all kraft armbågar sig fram genom kaoset. Efter några timmars timid väntan inser man att här, mer än någonsin, gäller det att ta seden dit man kommer. Armbågarna vässas till sin absoluta spets, resultatet uteblir inte. Från att ha släpat sig fram med sköldpaddans hastighet når man nu kryphastighet för rasen Homo Sapiens. Timmarna släpar sig fram, målet är inom synhåll, man hinner knappt tacka nej till ytterligare ett erbjudande om att köpa naturläkemedel, förrän man går rakt i famnen på en gränsvakt. Denne pekar med AK-47:an, åt ett helt annat håll än man tänkt sig, men visst man bråkar ogärna med honom och hans beväpning. Efter ytterligare några timmars väntan är ökenvandringen framme vid oasen, alltså gränsposteringen. Passet lämnas in, tillsammans med det i många länder obligatoriska inresedokumentet. Här ska en mängd intressanta frågor besvaras med ja eller nej. Till exempel: ”Avser du att begå terrorhandlingar i landet?”, eller ”Är du internationellt efterlyst för folkmord?”, ibland finns också informationen: ”Om du svarat ja på följande frågor kommer du att nekas inresa”. Grundläggande är också att dessa papper fylls i med blå bläckpenna. Undertecknad försökte ta sig in i Kambodja med ett papper ifyllt med grön bläckpenna, inte en chans, bara att fylla i uppgifterna ytterligare en gång, nu med rättfärgad penna. Nu händer det magiska saker, passet försvinner, tillsammans med övriga dokument, för att sedan dyka upp i en helt annan lucka. Det är heller inte helt ovanligt att promenaden mellan dessa luckor kräver väntan. Kanske måste passkontrollanten rätta till stolen, putsa uniformsmössan eller något annat oumbärligt. Slutligen, och förhoppningsvis, står man på rätt sida gränsbommen. Ett äventyr avklarat, nu väntar nya kring hörnet.

Scenario 2. Efter en långresa är det inte alldeles ovanligt att man återväder till Sverige via något annat europeiskt land. Kanske tillbringas några timmar på flygplatsen i Madrid eller Wien. Kontrasten mot det kaos som rådde vid passkontrollen på andra sidan jorden blir här enorm, för att inte säga skrämmande. Det blir heller aldrig så tydlig som just här vad som krävs för att inte bli stoppad av passkontrollanten. Det röda EU-passet är helt klart ett steg i rätt riktning, man undviker därmed att hamna i den icke-europeiska kön. Sedan underlättar det om ens hudfärg är den rätta och vips är man plötsligt inne i en annan världsdel och ett annat land. Slår sig ner på närmaste bänk, tänker sig tillbaka till en svettig, oändlig passkö i Paraguay. Då, en upplevelse man helst ville slippa ifrån snarast möjligt. Tre månader senare har samma minne en tragikomisk verkan. Vilket scenario kommer att etsa sig fast längst i hjärncellerna? Vilken historia kommer man att återge för släkt och vänner?

Martin Strandberg