Svensken – den värsta sortens turist

 Jag är den värsta sortens turist. Jag är svensk. Varför gör det då mig till den värsta turisten? Är det för att jag nästintill synomymt med min åldersgrupp och kön väntas vara den som super och brölar på stränder nere i Sydostasien, stökar, ser misstänksamt på den asiatiska lokalbefolkningen, underskattar den lokala valutan och prissättningen samt behandlar lokala asiattjejer som billiga slit och släng; redskap för min egen självbekräftelse? Är det för att min syn på resandet väntas vara är att det är en given rättighet och inte ett privilegium som en faktisk minoritet av världens befolkning har möjlighet att ägna sig åt; att ens beteende ute i världen inte behöver ha några konsekvenser, för det som händer i Sydostasien stannar i Sydostasien?
Nej, nej, det handlar inte om det alls. Det är helt enkelt bara för att jag är svensk. Det gör mig per automatik till den värsta sortens turist – för svensken.
 
 
 
   Vi finns överallt i det Svenska samhället. På högskolorna, i näringslivet, i den offentliga sektorn. Vi finns i ICA-kön, på kontoren, i biblioteken, på universiteten, i tunnelbanan, i bilarna, på krogen, i sekelskiftslägenheterna, på gatorna, ja, även här på backpacking.se.
Vi. Svenskarna som inte gillar Sverige. Vi som sprattlar hjälplöst i iskallt vatten och kämpar febrillt för att kunna kippa efter fri luft från under ett tjockt, tungt isblock av tristess. Vi som bara tänkt jobba kvar ett tag till, för att spara lite mer pengar, så att vi sen kan dra. Vi som bara pluggar lite till, för att dryga ut CV:n, men sen tänker dra. Vi som upplever att vår vardag är som en lång och utdragen pina för vilket behovet att stilla drivkraften att resa blir det ultimata priset vi får betala. Vi som inte klarar av att kombinera strävan att ta ett steg upp i samhällshierakin med att samtidigt vilja avsäga oss denna paradigm, för vi vet att vi inte kan. Den är en sån stor del av vårt sociala arv och identitet.
 
   Vi som märkligt nog använder resandet som ett sätt att hävda oss, att definera oss själva, och som skattar vårt självvärde efter förlagd tid utomlands. För hur miserabla vi än är på våra jobb eller hur trist vi än tycker att vår pågående utbildning är, hur mycket vi än sliter med vår hobby i hopp om att den nån dag ska utvecklas till en lukrativ syssla; hur socialt isolerade vi än gör oss här hemma, hur länge vi än varit singlar eller hur fjärmade vi än är från familjen är det, när allt kommer omkring, summan av vår förlagda tid utomlands som blir det som belönas med en känsla av självförverkligande och åstadkommande. Det är tid spenderad utomlands som blir kvalitetstid. Tid i vårt hemland blir bara ett nödvändigt ont, en temporär språngbräda mot nästa möjlighet att fly landet, vare sig det är för att jobba lite extra eller plugga lite längre. Men sen, efter vår resa, så sitter vi här igen.
 

 
   Vi. Vi som alltid i sociala sammanhang framhäver våra erfarenheter av utlandsförlagd tid, vare sig i plugget, på jobbet, på krogen eller privatfesten, i profilen på dejtsidan eller här på backpacking.se. Det slår aldrig fel. I varje diskurs med en ny bekantskap, i synnerhet om det är en jämnårig eller social klassjämnlike, dyker det alltid upp inom loppet av några minuter, genom jämförelser eller påståenden, i diskussionsargument eller propositioner.
  ”När jag var i” eller ”när jag bodde i” blir alltid en huvudingrediens i meningsutbytet. Lika väntat och förutsägbart som att solen går ner. ”Jag har spenderat tid utomlands, därför är jag värd nåt och därför bör min åsikt ha en viss signifikans”, lyder tänkandet, och man styrker sina argument med konkreta exempel från egna observationer och erfarenheter, ofta i syfte att på ett eller annat sätt kontrastera och förringa det svenska. För utomlands är alltid bättre, spelar ingen roll var det är. Förlagd tid i andra kulturer används inte bara som redskap för identitetsstyrkan och statusmarkör i den egna, utan också som argument för att belysa och kritisera negativa aspekter i sitt ursprungssamhälle, vilket i sin tur gror grunden för ett kontinuerligt, cirkulärt problematiserande. Och ändå, likförbannat, så sitter vi här hemma igen, efter vår resa.
 

 
   Jag mötte dem lite varstans under min Sydostasienresa. Svenskarna som inte gillar sverige – och svenskar. Och jag var själv en utav dem, såklart. För visst är det svårt att undvika sitt landsfolk när vi onekligen är bland de mest resande folket i världen och våra resemönster och preferenser är tveklöst snarlika varandras. Paradoxalt nog, och i synnerhet kanske för att vi svenskar inte reser till något utan från något, så blir mötet med det egna folket en sorts besvikelse, men ändå något vi motvilligt accepterar. Vi hoppas att inga andra svenskar ska haka på samma trekkingtur, matlagningskurs eller dykurs, eller komma inklampande i samma dormroom. Ändå, eftersom detta i princip är oundvikligt vid vissa destinationer, umgås vi under middagar bland palmerna och delar generöst på buckets på strandfesterna och bondar med hjälp av anekdoter om vardagstristessen i vårt gråa hemland. Klagandet på vårt eget land fortsätter liksom forcerat, som en omedveten social stimilus-respons mekanism, vare sig hemma eller utomlands.
   Kanske känner vi då en viss gemenskap, blir lite polare, umgås lite avslappnat då vardagens krav eller det systematiska kategoriserande som vårt samhälle hemma manar oss till förmildrats något. Tror vi iallafall. Klasskillnader, utbildningsnivå och social bakgrund som vi annars skulle använda som skäl för att distansiera oss från varandra här hemma blir oviktiga. Tror vi iallafall. Och även om vi reser för att slippa vårt eget land så hamnar vi trots det ganska lätt med vårt eget landsfolk, för avsmaken mot det egna landet blir den gemensamma nämnaren. På en exotisk strand i ett fjärran land sammanfaller våra attribut och meningar på ett logiskt sätt och skapar samhörighet. Unga svenskar som känner tillfällig frihet möts på lika villkor trots möjliga skillnader i det egna hemlandet.
   Det gäller såklart bara under resans gång, väl hemma igen svarar vi såklart inte på mejl, för då är gemenskapen man delade på stranden inte tillräcklig längre. Då har vi hamnat under isblocket igen och kämpar för att kippa efter ny fri luft, upptagna med att styra livet och den personliga ekonomin, som är så tidskrävande, i riktning mot fjärran landet. Efter vår resa, ja då sitter vi här igen.
 

 
   Men helst undviker vi såklart varandra. Vi. Svenskarna. För vad annars frammanar en erinran om Sverige så tydligt som att på andra sidan jordklotet behöva mötas av sitt eget språk, förhållingssätt, fysiska attribut och även i viss mån livsåskådning och samhällsattityder? Vi reser ju inte till något utan från något, och självklart ser vi litegrann av oss själva i den andre svensken, för vi vet ju på ett ungefär hur han eller hon tänker, känner och resonerar. Han eller hon har ju pinat sig till sin resa på samma sätt som vi, och inte alltför sällan upptäcker vi oss själva med att sitta med just denne i middagssällskapet eller på strandfesten och klaga inte bara på vårt eget land utan även indirekt på oss själva; vårt eget turistande folk. Vi. Svenskarna som ju finns överallt. Det går ju inte att åka nånstans utan att stöta på en av oss. Den värsta sortens turist.
   Vi öser stereotypexempel över varandra i meningsutbyten; den kräftröde blonde tjejen, den brölige tatuerade suparkillen, barnfamiljerna med de skrikiga småungarna, svenskarna som tror de är så bra på Engelska, svenskarna som alltid gnäller på allting. Det systematiska kategoriserandet fortsätter även under de vajande palmerna. Och visst vill vi ofta slippa dom ja, men inte lika ofta tänker vi på hur vi själva framstår.
 
   Vi, som alla andra, distansierar ju såklart oss själva från alla stereotypa svenska beteenden. När vi reser vill vi ju inte associeras med svenskhet överhuvudtaget. Vi reser ju från Sverige. På andra turister ser vi det hela tiden. Det syns på kroppspråket, frisyrerna, kläderna, även ibland bara på ryggsäcken; alltid finns det något som utmärker och avslöjar det. Svenskheten.
   Det händer att vi undviker andra svenskar bara för att slippa dem och slippa behöva prata med dem om Sverige. Vi orkar helt enkelt inte. Har vi inte pratat svenska på ett par dagar vill vi gärna utöka det några dagar till. Dessutom vet vi hur det skulle bli, samtalet skulle såsmåningom komma in på den oundvikliga hemresan och ångesten skulle skölja över oss som en svallvåg. Nej, bättre att prata om sina utlandserfarenheter i Sverige, än om Sverige i utlandet. Det låter ju så mycket bättre.
   Och sen, efter vår resa, ja då sitter vi här igen.
 
 
 
   Ganska ofta ser man folk som inte ens bor kvar i Sverige, eller befinner sig på årslånga resor, bemöda sig med att sitta på forum, bloggar och insändarsidor och fortsätta att in absurdum klaga på hemlandet Sverige. Det är nästan så att man börjar tro att Sverigeklagandet är svensken personifierad, en del av vår kollektiva och sociokulturella identitet. Klaganden blir ett försök att i en sorts blidkan kompensera för vår egen skam, vårt sätt att inbilla oss själva och varandra att vi faktiskt trots allt tycker om vårt hemland, trots att det är så trist, grått och kallt och att det finns så mycket att klaga på.
   Jag undrar ibland hur jag själv kommer göra den dag jag lämnar Sverige. Kommer jag att sitta på forum och insändarsidor jag också, eller kommer jag helt sonika skita i det och ägna mitt liv åt landet jag befinner mig i, försöka glömma och ta igen alla år jag spenderat här, och som tagit mer än de gett? Det är nog några år kvar, men tills dess är jag kvar här med de andra som är som jag.
   Vi. Svenskarna som inte gillar Sverige. Som hellre reser från något och inte till något. Även jag är den värsta sortens turist. För jag är ju svensk.
   Och så sitter jag här igen, ett år efter min resa. Klart att man klagar litegrann.