”En bal på slottet”

Sara jobbade i Rwandas huvudstad Kigali under slutet av år 2006, och har i tidigare artiklar skrivit om landet och annat från Afrika. I denna artikel får vi läsa om Saras deltagande under Förenta Staternas marinkårs 231:års födelsedagsbal, dit hon blev bjuden denna höst. Hur går en sådan bal till, och är det skoj eller endast en stel tråkig tillställning? Läs mer om detta i artikeln.
 
Motorcykeltaxiarna åker förbi i strid ström, de tutar, bromsar in och försöker få min uppmärksamhet. Normalt sett hade jag redan suttit på en och susat uppför Kigalis många kullar. Men inte idag, idag är det annorlunda.
 
Jag har på mig balklänningen min syster sydde upp i Hoi An fyra år tidigare. Den är använd en gång tidigare och jag hade inga som helst planer på att packa ner den i min sextiofemliters ryggsäck då jag förberedde packningen för resan mot Kigali.
 
Men nu står jag här, iklädd långklänningen som skickades av min mor med DHL, ett par obekväma högklackade skor (balskor stod inte heller på packningslistan), sjalen jag köpte för en dollar i Kambodja, och en lånad väska.
 
Jag är på väg till den amerikanska marinens årliga födelsedagsbal, den 231:a i historien, men den första av sitt slag att ta plats i Kigali, Rwanda.
 
Äntligen lyckas jag få tag på en taxi och meddelar att jag vill åka till Hotel Intercontinental, Kigalis finaste hotell och det enda femstjärniga.
 

Människor anländer i sina fina bilar med privatchaufförer, jag stiger ur en halvskrotig bil med chaufförens telefonnummer i handen, då jag som ofta i Rwanda fått höra ”Your smile warms my heart…”. Då jag just ikväll inte orkar göra annat, tar jag telefonnumret, tackar, betalar och går. Sannolikheten att jag kommer ringa är mindre än minimal.
 
En bekant till mig har ordnat så att jag ska få en dejt till balen och slippa känna mig vilsen och bortkommen då jag inte känner någon som ska gå, ändå är det precis de känslorna som slår mig. Då jag inte har en susning om hur min dejt ser ut följer jag strömmen av snofsigt klädda expats och Rwandas societet.
 
Väl inne i foajén ser jag tillslut min bekante från amerikanska ambassaden och tillika före detta aktiv marinsoldat. Han kommer leende fram till mig och jag hälsar tacksamt på honom. Jag blir introducerad för min dejt, en ett år yngre amerikansk marinsoldat iklädd uniform och hela baletten. Surrealistiskt är enbart förnamnet.
 
Efter att ha emottagit den obligatoriska röda rosen lämnas jag till att mingla runt med expats och välbärgade rwandier. Detta då alla som tillhör marinkåren måste hälsa gästerna välkomna; sju marinsoldater och tvåhundrafemtio gäster. Det tar tid.
Som tur var hittar jag en del jag känner, eller borde känna, eller åtminstone kan låtsas känna… The expat-community i Kigali är inte så stor och har man deltagit på en del möten lär man sig snabbt att åtminstone känna igen folk, tillräckligt för att översvallande fråga hur vederbörande mår och ta sig an det eviga kindpussandet.
 
Cirka en timme senare bjuds vi in att sätta oss till bords. Det är nu det börjar, en timme av att försöka hålla sig allvarlig, inte börja skratta, skämta eller håna.
 
Inledningstalet hålls av ”the lieutenant colonel fox company commander” och temat är i korta drag ”God’s gift to humankind – the marines!”. Talet följs utav filmsnuttar med marinkårare som går hand i hand med barn, pampig bakgrundsmusik, leende soldater och tacksamma civila irakier. Vi står upp till den amerikanska nationalsången. Alla marinsoldater presenteras med marscherande, trumpetspelande och flaggviftande.

Jag försöker se lika allvarlig ut som mina bordsgrannar, men risken är överhängande att jag inte lyckas helt.
Amerikanska ambassadören hälsar oss välkomna och inbjuder till det ceremoniella tårtskärandet. Fyra ”marines” håller i en tårta, en femte marine skär ut en kakbit med sitt svärd. Själv undrar jag vad det är för fel med att använda en vanlig tårtspade…

Tårtceremonin följs utav uppläsandet av Condoleezza Rices tal. Ungefär då de kommit till; ”Thank you for your devotion, your courage. And your selfless service to your country. Most importantly, thank you for your crucial contribution to diplomacy.” händer det – vår bordsdekoration bestående utav rosor och ett ljus börjar brinna. Det övriga sällskapet ser inte fullt det komiska i det hela, jag däremot börjar skratta.

En intiativrik amerikansk tjej släcker dock ganska snabbt elden och öppningsceremonin avslutas med att vi alla sjunger the U.S. Marine Corps Hymn ”…Our flag’s unfurled to every breeze, from dawn to setting sun; We have fought in ev’ry clime and place; Where we could take a gun…If the Army and the Navy, Ever look on Heaven’s scenes; They will find the streets are guarded; By United States Marines”

Resten av kvällen spenderas med flott middag och dans. Efter några timmar drar vi dock vidare; jag och fem marines går på nattklubb. Borta är männen i strama uniformer och fram kommer de unga pojkarna som för första gången inte behöver vara hemma i sitt hus klockan 03:00.
 
Halv fyra på morgonen är jag hemma, snurrig av intryck och exalterad efter en kväll av hysteriska händelser och efter att ha tagit del av åsiktsyttrande en fred- och konfliktvetare normalt sett skulle ha gråtit blod över. Samtidigt har jag fascinerat insett att många av mina fördomar är just det – fördomar. Jag inser både till min glädje och sorg vad det är för pojkar som gömmer sig bakom de uniformsklädda marinsoldater USA skickar till så gott som alla världens hörn.

Där finns både de positiva och negativa stereotyperna som lyfts fram i alla filmer, men också de som inte alls passar in i åtminstone min tidigare bild av de amerikanska marinstyrkorna.

Jag lutar mig tillbaka i soffan och inser att kanske är det precis detta som får mig att ständigt söka nya platser, människor och ytterligare resor, möjligheten att få vidgade perspektiv, fler erfarenheter, men framförallt oförglömliga minnen.

2 kommentarer på ”En bal på slottet”

  1. Jules

    Det verkar ha varit en oförglömlig kväll, och det är väl ett betyg så gott som något. Hålls det en födelsedagsbal på varje plats amerikanska marinkårssoldater finns stationerade?

  2. Sara

    Man anordnar bal på de flesta platser där marines finns stationerade. I Kigali hade det funnits marines sedan 2005, och 2006 höll man första balen, så ibland kan det dröja något år innan det startas upp.

Svara till