Ett möte med de dimhöljda bergens gorillor

Under sin resa i Afrika gjorde Christer under sitt besök i Rwanda en utfärd till samma nationalpark där Dian Fossey forskade om gorillor på 1970-talet. Han beskriver upplevelsen som bland det mest magiska han någonsin varit med om, och känslan av att vara bara centimeter ifrån de stora mäktiga djuren, som tyvärr hotats av utrotning p.g.a. människors girighet. Läs här om hans möte med gorillorna!

En tidig morgon i Ruhengeri, en stad nära gränsen till både Kongo och Uganda, tar jag mig sakta upp och tittar på klockan. Den visar 05:00. ”Är jag galen?” är tanken som flyger igenom mitt huvud, innan jag masar mig upp. Jag klär mig och kollar sedan återigen att jag har kamera, batterier och film laddat innan jag går ut ur mitt rum och över grusgången som leder till receptionen och köket. Jag hör en röst som ropar innifrån köket när jag öppnar dörren och går in. ”Coffee, mr?”

”Yes please”, är det enda mitt inte allt för imponerande morgonhumör mäktar få ur mig. Jag hinner också beställa ett par smörgåsar som jag är på tok för trött för att äta för stunden, innan jag påbörjar min promenad till parkväktarkontoret. Det är inte mer än någon kilometer ifrån och jag nästan småspringer för att inte eventuellt missa att komma med och få lift upp till bergets fot. Det är fortfarande kolsvart ute och hela byn sover. Endast någon enstaka stackare är på väg till jobbet på cykel denna tidiga morgon.

Det är lite småkyligt men jag småspringer för fort och jag är alldelles för upprymd för att ens bry mig om det. Jag kommer fram och börjar bli orolig för det är ingen där. Jag lugnar mina nerver en smula när jag ser en man komma in genom grinden och gå fram till mig. Hans engelska är lika dålig som min franska, det vill säga obefintlig. Vi inväntar i tystnad de resterande av hans parkväktarkollegor och de anländer inom kort. Jag förklarar för den som förstår mest engelska att jag pratat med chefen för parkväkteriet dagen innan om att jag ska få lift och han nickar och pekar på flaket på pick-upen och jag hoppar upp. Jag tror att vi alla är lika trötta denna morgon för inte många ord utbyts oss emellan innan bilen börjar rulla ut från gården och ut på vägen.

Vi kör någon kilometer innan vi styr av från den stora vägen och in på en grusväg som är full med hål och stora gropar. Jag har platsen mitt i flaket och får bara fram en hand att hålla i mig med där jag står och trängs med de fyra andra killarna samtidigt som vi kämpar för att hålla oss kvar. De två inne i bilen har en bra färd och njuter nog av morgonen mer än vad resten av oss gör. Trädgrenar piskar mig i ansiktet där vi far fram i mörkret mot parkontoret vid bergets fot. Det var även där Dian Fossey hade en arbetsstation när hon bodde här och forskade om gorillorna.

Filmen ”De dimhöjda bergens gorillor”  bygger på hennes arbete hon bedrev på samma ställe som jag nu ska till. Bara tanken på att få komma dit gör mig varm där jag står och fryser och piskas på flaket. Vi åker förbi små byar och små barn som är vakna springer efter bilen och ropar och vinkar åt oss. Efter ca. 45 minuter är vi framme och jag hoppar ur och börjar gå fram emot huset där jag ska köpa mig mitt tillstånd. Inne sitter en man och förklarar att jag är tvungen att lifta ytterligare en timmes bilfärd upp till platsen vi ska påbörja vår vandring.

Jag går ut till resten av människorna som samlats där och frågar om någon kan ge mig lift. Jag får lift av tre tyskar som bor i Rwanda och jobbar med något projekt som handlar om turism och naturbevaring. Jag kliver sedan in på kontoret och betalar gladeligen de 375 dollarna det kostar att få mitt tillstånd. Vi delar in oss i grupper och bestämmer vilka som skall vart och se vilken gorillafamilj. Vi väljer den största och det är samma gorillafamilj som Dian själv studerat, Susa-familjen.

Vi hoppar in, vi fyra och en guide, och sedan är det en till som ska se samma familj, så totalt är vi fem stycken som ska göra äventyret tillsammans. Vi åker en bra stund och hinner bekanta oss en hel del med varandra innan det är dags för själva vandringen. Vi parkerar bilarna intill ett potatis- och majsfält och går ca 20 minuter över en massa fält innan vi är framme vid djungelkanten. Man har en vidunderlig utsikt från berget och vi är ändå bara vid dess fot. Nu väntar en 4-timmars vandring upp längs berget med hjälp av machete igenom taggbuskar och nässelsnår.

Trots hettan tar jag på mig vindjackan jag haft med mig för att skydda mig från taggar, och den får hål och revor i sig när jag kämpar mig igenom djungeln. Vi är alla dränkta i svett och kämpar alla för att ta oss upp till platsen där vi ska få skåda något magiskt. Jag frågar lite ängsligt vår guide då och då om vi skulle få se djuren, för att försäkra mig om att det inte bara ska bli en djungelpromenad. Vi kommer upp till en glänta och guiden säger till oss att samlas. Vi blir alla spända och förstår att vi är nära nu.

Vi får instruktioner om att inte ta med väskor eller annat än kameror som ska användas vid gorillorna, och även hur vi bör bete oss för att inte störa djuren.

Jag går genom vad som kändes som en vägg av buskar, och där mitt framför ögonen på mig sitter en livs levande gorilla! Jag vet inte om jag ska hoppa jämfota och jubla eller bara stå blickstilla så det blir något mellanting. Vår guide går framåt och gör några grymtljud. Jag vet inte om det är ”gorilliska”, eller bara ett varningsrop för att meddela att vi är där, men låter honom hålla på eftersom vi får se gorillor, och det är huvudsaken. Bakom varje buske sitter nu en magnifik varelse som jag är helt hänförd av att se. Det är en syn som jag aldrig kommer glömma.

Jag står och glömmer ta kort till en början eftersom jag bara älskar att stå och beundra denna ståtliga varelse. Jag går hela tiden strax bakom vår guide för att komma så nära som möjligt utan att störa deras frid. I ungefär 40 minuter går vi runt och ser fler och fler gorillor och knäpper fler och fler kort och bara njuter av att vara i – vad jag anser vara – himmelriket på jorden, när jag plötsligt inser att jag var en bit från min grupp och guiden. Jag hör plötsligt någon ropa ”move, move!”. Jag vänder på mig och där, helt plötsligt, kommer en stor alfahane ”silverrygg” gåendes rakt emot mig.

Jag backar så långt jag bara kan mot ett par buskar men kommer inte längre, och där, någon decimeter från mitt ben, går han majestätiskt förbi utan att ens titta på mig. Skulle han vilja hade ett slag varit tillräckligt för att döda mig, men han har inget att bevisa för lilla mig som bara står där blickstilla med hjärtat i halsgropen och inte ens  vågar andas. Han går förbi och jag känner en adrenalinkick i kroppen och  samtidigt ett lyckorus som jag inte kan beskriva med ord.

Resterande tid av vår timme med djuren har jag samma lyckokänsla i kroppen och är alldelles pirrig. När sedan timmen är slut vill ingen av oss lämna gorillorna, men vi inser ju att reglerna finns av en anledning så vi börjar gå tillbaka. Det är inte utan att känna sorg jag lämnar dessa majestätiska djur jag kallar djungelns konungar. Att ha sett deras ögon och ansiktsuttryck och insett att de inte är så olika oss egentligen, och att vi människor har försökt utrota dessa djur för att få ett par ynka dollar på fickan gör mig ännu mer ledsen.

Vi sitter en stund och diskuterar händelsen med vår guide och med varandra och får veta om beståndet som faktiskt är på uppgång tack och lov. Jag vill egentligen bara springa tillbaka och krama om gorillorna, men istället påbörjar vi vår vandring tillbaka ned för berget. Hur jobbigt det än är att gå nedför spelar det ingen roll då min kropp är upprymd av händelserna tidigare. Jag vet att den här djurupplevelsen inte skulle kunna toppas av någonting annat men det gör mig inget.

Jag var en man som var lycklig. Jag hade fått se bergsgorillor livs levande. Jag tog sedan adjö av alla mina nya vänner och tackade alla som gjort upplevelsen möjlig för mig och gav dricks som sig bör, innan tyskarna skjutsade mig till det jag för stunden kallade mitt hem. Jag satt i säkert en timme och kollade om och om igen på mina bilder, och hade jag varit en person som haft lätt till tårar vore det här en stund då de hade kommit, men inte av sorg utan tvärtom, av sann glädje och lycka.

8 kommentarer på Ett möte med de dimhöljda bergens gorillor

  1. Oscar

    Helt otroligt..
    Jag åker själv till Afrika och Rwanda senare i år och bergsgorillorna är något jag sent kommer missa. Ett äventyr jag har på min ”saker-att-göra-innan-man-dör” lista. Efter att ha läst din skildring så önskar jag att det är september NU och att jag själv är där och ser det med egna ögon!

    Tack Christer!

  2. Johanna

    Du berättar alldeles för lite om dina fantastiska resor…

    (Och du, heter det inte ”dimhöljda”?

  3. lilla My

    Jag tycker också det var en underbart beskriven upplevelse och härliga bilder. Men det visste du ju redan att jag tycker 🙂

  4. Daniel Peterson

    Fan lillen, du gör ju mig ännu mer sugen på en resa till afrika, tummen upp!!!

    ps. Vill se mer foton 😉

  5. Johan Ström

    Det här låter helt fantastiskt. Inspirerande läsning. Ja ge oss gärna mer! Väntar 😉

  6. Rebecka

    Wow vilken upplevelse.Kommer inte ihåg hur gammal jag var när filmen kom men ända sen jag såg den har rwanda och gorillorna varit min dröm resa. Tyvärr så blir det nog bara en dröm.
    Avundas dig och alla andra som får uppleva mötet med gorillorna.

Svara till