Grief tourism

I den här artikeln behandlar Sara ett ämne av yttersta vikt nämligen grief tourism, dark tourism eller folkmordsturism. Denna form av turism diskuteras sällan men det är mängder av människor som söker sig till platser som varit utsatta för grovt våld och död. Men vad är egentligen syftet med dessa besök? Läs och begrunda.
 
Det är första gången de sätter foten på rwandisk mark och lite oroligt ser de sig omkring, undrandes över vad landet som för tretton år sedan bevittnade mördandet av cirka 800 000 landsmän kan ha i sina gömmor. De trycks in i en taxi och sitter där tätt tillsammans, en familj på fyra: två vuxna och två barn, alla med stora ögon och beredda på att bevittna massgravar och skelletdelar, bevis på landets blodiga historia.
 
Det är många turister som kommer till länder som Rwanda med främst ett syfte, att besöka de platser som sett sådant våld och sådan tragik att det är svårt att ta in, greppa och förstå. Platser såsom Auschwitz, the Killing Fields och numer Rwanda är enbart några av dessa platser dit människor söker sig för att förstå det ofattbara.
 
Det refereras ofta till detta fenomen som ”grief tourism”, ”folkmordsturism” eller ”dark tourism”. Platser som människor väljer att besöka för att de har varit skådeplatser för grovt våld, tragik och död. Grief tourism är inget nytt fenomen, pilgrimer brukade redan under medeltiden resa till gravar eller platser som bevittnat religiöst martyrskap och listan för nya platser utökas ständigt. Idag står Ground Zero mer eller mindre på alla New York resenärers ”måste-lista”.
 
Samtidigt kan jag i bland reflektera över syftet med dessa besök. Vad är man egentligen ute efter?
 
I Rwanda finns flera av dessa platser, efterlämningarna av folkmordet 1994; skolor där allt ligger kvar som det lämnades efter masslakter, kyrkor där skelettdelar ligger så pass tätt att du inte kan gå in utan att trampa på någons kvarlevor, ben ligger sida vid sida, skallar står uppradade och tystnaden ligger kompakt.
 

Det kanske främsta besöksmålet i Rwandas folkmordsturism är Kigali Genocide Memorial Centre (även känt som Gisozi Memorial). Det är ett museum där fakta om folkmordet presenteras med fotografier och i vars trädgård man skapat massgravar för många av de människor som hittades utspridda i Kigali.
 
Familjen når till slut det sista rummet på övervåningen på Kigali Genocide Memorial Center. Där hänger svart-vita bilder på rad, fotografier av barn, med namn och några enkla meningar. Föräldrarna stannar till, känner hur det hugger till inom dem. De tar sina barn och trycker dem emot sig. Tio minuter tidigare gick de förbi kvarlevorna av tiotals människor, skelettdelar i montrar, deras barn skrattade till då de gick vid massgravarna utanför byggnaden och en fågel kom flygandes emot dem. Men skratten tystnar och allvaret slår dem då de står sida vid sida med sina föräldrar.
 
Pojken tittar upp mot sin mamma och frågar vad det står. Det han ser är en bild på en liten leende treårig pojke. Modern står tyst. Hur kan hon säga att Hubert, den treåriga pojken på bilden, älskade sin syster över allt annat, hackades till bitar av machetas och vars sista ord var ”Mama, where shall I run?” eller David, pojken som drömde om att bli läkare men torterades till döds och vars sista ord var ”The UN will come to get us”.

Bild på bild visar leende barn, Arian; fyra år gammal och knivhuggen i ögon och huvud tills hon miste livet, Yves och Yvonne; tre och fem år gamla som hackades till bitar hemma hos sin mormor, Fillette; fyra år vars huvud spräcktes då hon slängdes in i en stenmur, Aurone; två år och brändes till döds då man satte fyr på kyrkan hon gömde sig i. Familjen stannar framför tolvåriga Francines bild. Den korta informationen berättar hur han älskade att simma, att hans bästa vän var hans syster Claudette, att han hackades till bitar av machetas och att hans sista ord var ”Save me mumma”. Modern omsluter sina barn, hennes make står tätt intill henne. De kryper samman, som en enhet som vill gömma sig för världens ondska. De lämnar minnescentret, sätter sig i en taxi i riktning mot hotellet. Modern suckar över AC:n som inte fungerar och vevar ner rutan, barnen börjar tjata om glass.

Under min tid i Rwanda mötte jag dem dagligen. Dessa människor som kommer till Rwanda med ett syfte, att bevittna konsekvenserna av folkmord, ändå tycks det som att deras syfte slinker dem förbi. De står precis som jag, förfärade framför högar med skelettdelar, gråtandes betraktande bilderna av barn vars liv brutalt plötsligt avbröts.
 
Men en dag senare är de på väg därifrån, mot flygplatsen och nya ”spännande” destinationer, eller norrut mot bergsgorillornas hemvist i treriksröset (den demokratiska republiken Kongo, Uganda, Rwanda). De har tagit korten. Stått sida vid sida och tycks ha insett effekten av det våld som slog ett land i spillror. De känner sig upplysta.
 
Men samma kväll ställer de sig i duschen, irriterade över att varmvattnet inte fungerar, går ner till restarurangen och förargas över den mängd prostituerade som hänger vid baren, suckar då gatubarnen i trasiga kläder springer efter dem ropandes ”Mzungu!” (vit människa) då de är på väg till sin bil.
 
De är upplysta. De har sett effekterna av folkmord, tagit del av landets grief tourism. Vet hur många som miste livet. Förstår den tragik som utrotade familjer. Ändå drar ingen av dem kopplingen mellan bristen på infrastruktur, nivån av prostitution och mängden gatubarn till det som tretton år tidigare utrotade cirka 800,000 människor.
 
Då de sätter sig i den inhyrda jeepen norrut eller sjunker ner i flygplansstolen, har de inte talat med en enda rwandier, utöver dem som fått betalt för att serva dem.  Men de kommer åka hem till sina hemländer, visa bilderna över ”Afrika” och försöka få sina vänner att förstå vilka hemskheter som har utspelat sig i detta lilla afrikanska land. Ibland undrar jag över grief tourism, den turism jag själv utgjort/utgör en del av, finns där intresset och förståelsen? Eller är det ännu en sak att lägga till listan över saker man kan skryta om över middagar i ett försök att verka berest och upplyst?

4 kommentarer på Grief tourism

  1. Thomas Johansson

    Intressant. Måste bara tipsa om filmen ”Hotel Rwanda”, som är baserad på en verklig händelse under folkmordet. Makaber och skärrande film.

  2. Isolde

    Lite väl generaliserande kanske, man kan väl aldrig veta vad andra människor känner eller tänker inombords, men jag förstår din synpunkt. Jag såg nyligen filmen ”Last king of Scotland” som handlar om Idi Amin, mycket tankeväckande.

  3.   Kei

    Det första som slår mig är: Hur kan man ta med sig småbarn på en sån här resa och utsätta dem för att se det här? Vad får ett litet barn ut av att se våld, tortyr och död..? Innan jag fyllt 10 drömde jag mardrömmar efter att ha sett Katla i Bröderna Lejonhjärta….

    Sen tror jag det är nyttigt för oss rika västerlänningar att faktiskt ta del av vad som hänt och fortfarande händer ute i världen, så att världen blir vår verklighet istället för något vi beskådar genom en teveruta sittandes i en soffa i ett tryggt hem. Vad det leder till i förlängningen är nog olika. Människor behöver tid att smälta såna här saker. När den tiden gått kanske en del engagerar sig i någon förening, någon skänker pengar till en organisation, några gör ett karriärbyte och åker och volontärjobbar i något land som behöver hjälp. Och så finns det såklart folk som bara åker för att titta och sen inte gör något alls, men de lär berätta om det för sina vänner och bekanta som i sin tur kanske väljer att börja göra något.

    Men visst förstår jag att man först bara ser det ”gamiga” i att åka och kolla in andras misär…

  4. Alex mcfire

    Tja, det är väl en mänsklig kvalité att glömma och se vidare.
    Lite av överlevnadsinstinkt att göra
    eller är vår art märkvärdigare än andra?

Svara till