Rwanda – att gå vidare från ett folkmord

Hans pappa dödades redan 1959. Under hela sin uppväxt undrade han vad som hade varit fel på hans far, vad som gjorde att han förtjänade att dö. 1994 utrotades resten av hans familj och plötsligt var han helt ensam kvar. Han var vuxen och ändå förstod han fortfarande inte vad de hade gjort för fel.

Man beräknar att cirka 800 000 tutsier och moderata hutuer miste livet under folkmordet i Rwanda, våren 1994. De mördades främst med hjälp utav machetas i ett organiserat slaktande.
 
Man använde sig utav radion som det stora kommunikationsmedlet. Propagandan om ”kackerlackorna” som förpestade Rwanda spreds via den allmänna radiokanalen. Där annonserades också vilka områden som skulle stå i fokus för dagens ”aktiviteter”.

Hon växte upp i sitt hemlands grannland, Burundi. Där gick hon i skolan och skaffade sig en utbildning. Ett par år efter folkmordet 1994 var första gången hennes familj vågade återvända. Nu bor hon granne med dem som tolv år tidigare dödade hennes avlägsna släktingar.

1994 var inte första gången som tutsier utsattes för det urskillningslösa dödande som svepte över landet. Det hade hänt 1959 och tidigt 1960-tal. Många tutsier valde att lämna Rwanda, man flyttade till Tanzania, Kenya, Burundi. Där fostrade man sina familjer med ett hopp om att en dag kunna återvända till ett Rwanda där man kunde leva fritt.
 
Han var en ung pojke. Hans mamma, pappa och syskon hade hackats till bitar. Prästen hade lovat att skydda honom, han hade sagt att han skulle få stanna kvar i kyrkan, att han skulle skyddas av Gud och hans följeslagare. Prästen  hade ljugit. De hade hörts på avstånd. Skrikandet, ropandet, machetas som slogs mot machetas. Han visste att människor hade kommit i deras väg, han hade hört deras skrik om nåd.

Det hade varit de sista orden som kom från dem. En man hade räddat hans liv, en hutuman som hjälpte en tutsipojke att gömma sig i mannens damm. Tolv år senare var tutsipojken vuxen, hade ett bra jobb och en ny familj som bidrog till att dämpa sorgen av den familj som utrotats. Hutumannen som räddat hans liv, var än i dag hans orubbliga ledstjärna. Han behövde ingen Gud, för en ängel hade sänts ner till jorden för att leda honom. Det enda han fruktade var hans ängels stigande ålder.
 
Kyrkorna som skulle utgöra människors räddning, blev i många fall deras dödsfälla. Präster vände dem ryggen och överlämnade dem till genocidares (de som aktivt deltog i mördandet).
 
Efter folkmordet valde många genocidares att byta religion. Genom att frångå sin association, med främst den katolska kyrkan för att istället till exempel förknippas med islam, hoppades många på att undgå de rättsliga konsekvenser folkmordet har haft. En del har lyckats.
 
”800 000 dead, can you imagine how many killers that mean?”
 
Det beräknades en tid efter folkmordet, att det skulle ta över 100 år att ställa alla förbrytare från folkmordet inför rätta. Rwanda, ett fattigt land i Afrika stod inför vad många ansåg vara en oövervinnerlig uppgift.
 
Man upprättade krigstribunalen i Arusha, Tanzania. Här skulle förbrytarna ställas inför lagen och få sitt rättmätiga straff. Men från många håll ansågs och anses tribunalen vara allt annat än effektiv. Trots att pengar, i jämförelse med många andra institutioner, öses in från olika internationella bidragsgivare har tribunalen lyckats med att avklara få fall. Men där finns en viss prestige, givare vill vara med och bidraga till att skippa rättvisa. De lös med sin frånvaro då brotten begicks, nu vill de inte riskera att kunna anklagas för att återupprepa sitt misstag.
 
Fängelserna var och är än i dag i många fall överfulla. Människor satt och sitter år efter år utan att ställas inför rätta. Ibland finns där inte ens plats för dem. Dagtid skickadas många ut i sina rosa fängelseuniformer för att utföra någon typ av samhällstjänst.
 
Jag möter dem ibland på vägen hem från jobbet, lastbilarna med flaken fulla av män i ljusrosa overaller. Det känns surrealistiskt att stå där vid vägkanten och möta deras blickar. Jag vet inte  vad de har gjort, en del av mig vill troligen heller inte veta. Jag tänker plötsligt på de tre små pojkar jag hälsar på varje morgon, då jag är ute på min morgonpromenad och de väntar på skolbussen. Är de tutsier eller hutuer? Hade deras ansikten som nu varje morgon skiner upp då jag vinkar till dem, varit sönderskurna om de fötts i slutet av 1990 istället för 2002?

Någonstans i kontexten av vad som kunde som ett ohanterbart åtagande, föddes tankarna om att återuppta en modifierad version av Gacaca:n (Gacaca är ett tradtionellt rwandiskt tillvägagångssätt för att göra upp dispyter). Förbrytarna delades upp enligt fyra grupper; de som organiserat och planerat folkmordet, de som aktivt dödat, de som misshandlat eller sexuellt förgripit sig på människor och slutligen de som förstört egendom. Den första gruppen, organisatörerna, är de som ställs, eller inväntas att ställas, inför rätta i Arusha. De andra ställs inför rätta i Gacaca:n.
 
Det är lördag och jag är på väg med minibussen till en av Kigalis stora marknader. Vi kör förbi en öppen plats där barn ofta spelar fotboll. Där är ett myller av människor. Många skulle nog missta det för att vara en marknad, men det är en Gacaca.
 
Gacaca:n består inte av utbildade domare, och de anklagade har heller inte något ombud. Detta har mött kritik, då en del argumenterar för att de anklagade inte får en rättvis chans att försvara sig. Men tanken i grund och botten är att man ska skynda på den rättsliga process som än så länge, till stor del, sniglat sig fram. Men framförallt är syftet med Gacaca:n att få fram sanningen om det som hände. Vem som dödade vem, vem som ligger begravd vart.
 
Hon ber sin chef om ledighet. Det har äntligen hänt. De har hittat en massgrav i närheten av Kibuye. Den är inte så stor, knappt hundra människor. Inte som vid minnesmärket vid kyrkan någon mil därifrån, där 11 400 människor bragdes om livet på en och samma dag, den 17:e april 1994. Hon har väntat på denna dag. Alltid hållit sig informerad om nya ”fynd”. Men den här gången har det verkligen hänt. Det måste vara rätt. I tolv år har hon väntat. Hon har aldrig kunnat ge upp hoppet.

Hennes chef beviljar henne ledigt. Hon ler då hon sätter sig på den trånga minibussen. Några timmar på snirkliga vägar väntar. Hon är äntligen på väg för att till slut få följa sina föräldrar till deras sista vila. Helt säker kan hon aldrig vara på att deras ben faktiskt ligger i massgraven som nyligen har hittats. Men mannen som vittnade i Gacaca:n för någon månad sedan erkände mordet på hennes mor. Det stämmer geografiskt.

Hennes mors mördare nekade dock till att ha bragt hennes far om livet. Hon hoppas att han talar sanning. Han har redan erkänt ett mord, så egentligen skulle det inte spela någon roll för hans del om han erkände ett till. Därför tror hon på honom. Men det spelar ingen roll. Hennes far var aldrig långt borta ifrån hennes mor. Hon är säker på att de var tillsammans, även in i döden. Nu ska hon äntligen få begrava dem med värdighet.
 
Att erkänna inför Gacaca:n medför straffreducering, något som sticker i ögonen på en många. Men som en del tycker är bra, då det bidrar till att mer information om vad som faktiskt hände kommer fram.
 
”Imagine this, a person today by accident kills a man. He is risking the death penalty, even though it has not been used since 1998, he is still risking it. If not, he will spend the rest of his life in prison. He killed ONE man. Then you have this other man, in 1994, he stabbed and chopped TEN people to pieces. But he admits it all infront of the Gacaca, several years later. First he lived in the refugee camps in Goma, where the international community feed him. Then he moved back to his village, some time back he was brought in front of the Gacaca. Admitting to everything, and his penalty gets reduced. In some years he will be a free man. But that person, that some time back accidentally killed someone, will never be free. Do you believe that is justice? Do you believe that sends the right message?”
 
Sanningen är att jag inte vet vad jag ska tro eller tycka. Jag är nära till tårarna då mina vänner berättar om sina historier. Att sitta öga mot öga med någon som gått igenom så pass mycket och som ändå på något sätt vid lunchen kan skämta om tutsier och hutuer… Jag förstår det inte. Då jag sitter i minibussen på väg hem från jobbet, tätt iho tryckt med minst tjugo andra, slås jag ofta av tanken, vem är hutu eller tutsi? Vem är förbrytare och vem är offer? Vem bör straffas och hur? Hur kan vanliga människor förvandlas till monster?

Vänner till mig bor granne med sina familjers mördare. De möter dem dagligen, ser deras ansikten som ett hån mot livet. Men någonstans finns där en vilja och en förståelse av att Rwanda måste gå vidare. Mina arbetskamrater är både hutuer och tutsier. De arbetar sida vid sida, ibland som om där inte fanns någon historia bakom dem. Men ändå vet båda jag och dem, att där finns en historia. En historia som aldrig kan eller bör glömmas.
 
Pengar pumpas in i olika försoningsprojekt av givare från alla jordens hörn, en del mer framgångsrika än andra. Man måste få folk att gå vidare, för vad är egentligen alternativet?

Jag promenerar hem, nerför backen från stora rondellen mot Nyabugogo busspark i centrala Kigali. Precis utanför mitt lägenhetshus, möter jag ”mina” tre pojkar. Deras små skolväskor slår dem på ryggen. Deras vita skjortor skiner mot deras mörkblåa shorts och mörkblåa slips. Ögonen glittrar. Jag känner hopp då jag leende lyfter handen och vinkar till dem. Deras munnar ropar i korus ”Bonjour Mzungu! Ca va?”, jag svarar dem ”Bonjour! Ca va bien!”.

Det är då jag ser på deras leende oskyldiga ansikten som jag slutligen känner mig tillfreds med tanken att Rwanda verkligen har en chans. Att den generation rwandier som växer upp i dag, kan lämna uppdelningen av tutsier och hutuer bakom sig, till den mån att de kan föra sitt lands utveckling framåt och att de tre små pojkarnas ansikten, aldrig kommer att behöva täckas av tårar för sin eller någon annans antagna etniska tillhörighet.

Det är något som både jag och de tre små pojkarna måste tro, för att Rwanda ska kunna resa sig från sin historia och utgöra ett tryggt hem för alla sina medborgare.

10 kommentarer på Rwanda – att gå vidare från ett folkmord

  1. Anna2

    Tack för bra läsning! Det får inte glömmas bort, så tack för ditt bidrag Sara!

  2. Jacob

    Tack för en gripande artikel. Hoppas hoppas hoppas du har rätt i att de nya generationerna kan lämna den förödande etniska uppdelningen bakom sig.

  3. Kadija

    hej,bra text,man fångas verkligen av att läsa den. Skulle du kunna svara på en fråga till mitt so:arbete ? fråga : Vad/vilka blev följderna till gruppindelningen mellan hutuer och tutsier ? Svara på im_luckey@hotmail.com Tacksam för svar så snart som möjligt. tack på förhand !

  4. Kadija

    hej,bra text,man fångas verkligen av att läsa den. Skulle du kunna svara på en fråga till mitt so:arbete ? fråga : Vad/vilka blev följderna till gruppindelningen mellan hutuer och tutsier ? Svara på im_luckey@hotmail.com Tacksam för svar så snart som möjligt. tack på förhand !

  5. Elin

    Hej! Jag ska göra en fältstudie (läser social antropologi,lunds universitet genom Österlens folkhögskola) i Rwanda. Har funderat mycket vad arbetet ska handla om och har varit inne på de tankebanor du skriver om här. Hur rwanda har gått vidare. Hur man kan leva sida vid sida med folk som gjort en så illa. mm. Åker till Rwanda i mitten av mars och vore tacksam om du ville genom mailkontakt ge mig lite idéer. elinjlarsson@hotmail.com

  6. Johanna

    Oj.. Jag har under dagen läst massvis med texter om vad som hände i Rwanda, men jag måste säga att din text berörde mig mest. Jag hoppas för gudsskull att inget liknande kommer inträffa igen!

Svara till